-- Mamma med knuff --

Sebastian blir 15 månader om drygt en vecka. Jag har sedan han blev ett år dragit ner till att amma endast morgon och kväll. Det är inget jobb att amma längre utan bara mysigt. Sebastian är väldigt aktiv och det känns som om det gäller att ta tillvara på "hans stilla stunder".

Jag hade tänkt amma tills han är 18 månader men jag vet inte. Har tänkt nu de senaste veckorna att den sista september får bli sista dagen, dvs i dag. Frågan är, var jag för trött för att uppskatta sista tillfället? Har jag uppskattat det tillräckligt tidigare så att uteblivet uppskattande i dag inte är av betydelse? Vill jag sluta? Vill jag fortsätta? Vad är för delarna och vad är nackdelarna? Var i dag sista dagen? Och på dessa frågor, har jag i dag inget svar..

Usch och blä och fy för svåra samtal. Gör ont i magen, hjärtat bankar (jo jag lever det är ju bra, men vill jag det? typ).

Jodå, jag kan nästan säga att det gick av bara farten i dag. Tyvärr. Tur att jag är en positiv själ.

Skulle åka och träna. Bara det borde vara gott nog för att bli på bra humör. Efter träningen skulle jag direkt på intervju. Sprang ner till spårvagnen som går 100 meter från porten. Tittar på klockan, den är framme. Ingen på hållplatsen. "Har den gått"? Av gammal erfarenhet utgår jag från att jag missat den. Springer till nästa connection. Jodå jag har på nätet tagit fram tre olika rutter och tider. När jag kommit en bit kommer spårvagnen som jag trodde gått.. Struntar i den och satsar på nästa. Påvägen dit trampar jag snett och slår knät blodigt. Byxorna klarar sig.

Väl på transportmedlet har jag ingen möjlighet att betala. I min killes plånbok ligger mitt utlånade kort. Jag försöker växla till mig rätt valuta av medresenärer men ingen kan hjälpa mig. Jag påminns av en dam om att jag kan använda mobilen. "Ja just det" säger jag lättad och tittar ner i handväskan där mobilen skulle ha legat.. tomt. Mobilen ligger hemma på vardagsrumsbordet. =( Den vänliga damen förbarmar sig över mig (kanske på grund av att jag kavlat upp byxbenet och torkar blod från knät) och ger mig sex kronor. En vänlig själ.

I omklädningsrummet innan träningen ska jag till att byta om. Jag öppnar väskan och får onda aningar. Hemma när jag packade väskan lade jag först ner träningskläderna för att sedan ändra mig och ta ut dem igen. "Det är bättre att handduken ligger i botten", tänkte jag och gick och hämtade handduken och lade ner den i väskan. Nu står jag i omklädningsrummet och stirrar jag ner i väskan och ser handduken som jag lagt ner där. Det är inte handduken jag borde se först när jag tittar ner i väskan. Det är lustigt, jag vet precis var någonstans hemma som träningskläderna ligger.. Jag får låna en t-shirt i receptionen och tänker att jag hinner nog hem och byta byxor och BH som jag också tänker träna i. Nu är jag ju ändå här. Väl inne i träningssalen bestämmer jag mig för att det nog är okej att träna i mina trosor som är av "hotpantssorten". När väl byxorna tagits av kan jag inte med att åka hem bara för att hämta en ny BH så då ryker den också. Förlåt alla, one time only. (Det är bara tjejer på passet).

När jag kliver in genom dörrarna till assistansbolaget för att gå på min intervju kommer det fram en kvinna och frågar om det är jag som är (mitt namn). Ja svarar jag. En stund in i intervjun efter att jag fått veta fakta om bolaget och vi ska gå vidare börjar jag ana oråd då hon tittar i sina papper och nämner ett gymnasium vars namn jag inte är bekant med. Jag undrar även över varför hon nämner gymnasiet då jag har högre utbildning. Vi kommer fram till att det inte är mig hon ska intervjua utan en annan tjej med samma namn som inte dykt upp ännu... Två tjejer med samma namn vid samma tid. I dag har jag varit på en och en halv intervju. Osmidigt att vara sen fast jag var i tid, även om det inte var mitt fel. Intervjun gick i alla fall bra, de lär inte glömma bort mig och imorgon vet jag om jag fått jobbet. =) Den som lever får se!

Sebastian gillar att åka hiss. Vi bor på fjärde våningen. Vi brukar räkna siffrorna som står på insidan av hissdörren till varje våning när vi åker upp. "Ett...två..." osv. Sebastian har börjat härma oss och sagt fyra efter att vi sagt det när vi kommit upp till fjärde våningen. Eller så nära han kan komma i alla fall, "jyja" =)

I dag när jag gjort smörgås till Sebastian räknade jag paketen innan jag satt in dem i kylskåpet. Smör, leverpastej och mjukost. "Ett, två, tre.. tre!" Just som jag gjort det säger Sebastian "Jyja". När vi efter mellanmålet kommer hem från lekparken säger Sebastian "jyja" när vi kommer upp till fjärde våningen med hissen, denna gång utan att jag räknat våningarna. Sebastian kan! =)

Men ack och ve, och jodå. Jag har av misstag ändrat min stilmall på min blogg då jag hållt på och testat med en ny underblogg. Skulle jag kunna sparka mig själv riktigt hårt nu...

Nu har jag uppdaterat mina 16 år gamla kunskaper om hur jag gör hjärt-lung-räddning, HLR. Det känns jätteskönt. Tekniken är ändrad och det görs i dag 30 hjärtkompressioner och 2 inblåsningar. Det talas om ett luftrör som är fullt av luft hos en människa som fått hjärtstopp och varken andas eller har puls, den luften kan du använda och det är därför du alltid startar med 30 hjärtkompressioner innan du gör dina 2 inblåsningar.

Känner du mig och är intresserad av att lära dig HLR så hör av dig till mig. Då kan vi bestämma en träff och jag kan med hjälp av min utrustning "MiniAnne" lära dig HLR. Detta är inte bara tillåtet utan rekommenderas då det medföljer en DVD samt en MiniAnne-docka och lite andra redskap att träna på. DVD-filmen visar även hur du använder en hjärtstartare (defibrilleringsmaskin), någonting som i dag räknas som en del i hjärt-lung-räddning.

Lillkusin M har blivit så stor! Gullegubben! Det blev en underbar kort varsel fika på eftermiddagen i dag. Gott! Bästa sorten.

Vad skönt det är att vara i balans, inte vara lättretad och att inte ta åt sig av allting. Vi har haft flera sköna lugna dagar hemma vilket inte alltid kommer sig naturligt då vi båda är hemma mycket. Nu verkar vi ha hittat vårt jämna lunk. Underbart! Om en är på dåligt humör och den andra inte är det eller blir det, ja då spelar det där dåliga humöret inte så stor roll. =) Alla gnabbas vi men lättstötheten är ofta onödig.

Jag måste ha fokuserat bra. Tänkt på det jag vill ha. Nu fullkomligt regnar det. I nästa vecka kan det bli tre- fyra intervjuer. =) Wonderful!

I dag sov vi till 07.15! DET är sovmorgon det!!! HELT UNDERBART SKÖNT. =) Helt fel börjar jag sedan undra om Sebastian håller på att bli sjuk.

Under tak en ruggig dag på lekplatsen fick jag av en pappa tips om museum. Barnvänliga glasmontrar och varmt och trevligt. Ett årskort som kostade peanuts och saker var biff. Roligast var hur glasmontrarna lät när man slog på dem och fåglarna i taket. Mest intresserad av innehållet i montrarna var pappa. "Pappa, kom nu då, kom nu pappa så går vi". Det blev en mysig familjestund. Detta kommer att bli mycket bra under vinterns kallaste och mest ogästvänliga dagar.

För några dagar sedan besökte vi och N och L, M och N från vår föräldragrupp som flyttat utanför stan. Vi blev bjudna på goda söta vindruvor och mycket god äppelpaj (jo jag nallade lite från Sebastians vindruvor som han bara var måttligt intresserad av, konstigt med skal). Barnen lekte både ute och inne och innan vi skulle åka hem fick vi pröva att cykla med vår lille i cykelsadel. KUL! Å vad härligt det var. =) Tack tack tack. Det kan kanske vara någonting.

Jo, när det är så mycket som snurrar hela tiden, med barn snurrar det hela tiden, är det lätt att glömma vad som hänt när jag väl sätter mig vid datorn. Tur att det inte är viktigt att datumen stämmer, då går det bra att skriva den dag det väl "släpper" och materialet till inlägg kommer i massor. Bättre sent än aldrig, eller hur? =)

Är det möjligen även så att det blir lite lättsammare för dig som läsare också? Att veta att det inte kommer exempelvis tre inlägg varje dag och har du då inte läst på en vecka (åjo, självklart räknar jag med att du är en stamgäst) så vet du att det ligger 30 inlägg och väntar på dig.

Hur ofta är vi själva the recipient of our charity?

En mycket god middag bland vänner och sen massage. Välgörenhet för kropp och själ. Varför gör vi det så sällan?

Vill jobba mer än 25%, såklart. Nu får det räcka med ledigt. När det blir så mycket ledigt börjar det kännas som att jag inte gör tillräckligt mycket vettigt med den. Jag tränar förstås men i annat fall. Jag antar att det är svårt att ändra på det just nu, att det kanske blir lite "ovettig" tidsanvändning, för jag har givit så mycket av min tid till lillen så länge. Jag blir fortfarande alldeles lycklig av att få hitta på saker själv.

Anställning? Hoppas hoppas, även om det bara är en dag till i veckan. Men då går jag från 25% till 45% och det är bra. Med fler arbetsgivare finns även större chans till extraskift. Det vore toppen. =) Imorgon kanske jag vet.

Dags för sängen, alldeles försent.. Nåja. Egentiden är fortfarande inte obegränsad. Får se hur länge vi får sova i morgon.