-- Mamma med knuff --

Vad är det jag gör för fel?

Vad är det jag vill åstadkomma?

Jag tror jag säkert vet detta men kan inte omsätta det i praktiken. Vad är det som sätter stopp för det? Vem? Vem annan än jag själv. Jag har bara makten att förändra mig själv. Andra har makten över sig själva.

Jag söker sanning genom "Transformational Breakthrough Coaching" och jag söker sanning genom "Cope" en föräldrautbildning, jag söker sanning, inspiration och utveckling genom diverse föreläsningar i alla intressanta riktningar. Där är jag just nu. 

Jag känner när jag är fel ute, jag känner det tydligt. När det händer känner jag att jag varit stressad eller ur balans. Eller var jag bara lat? Lättaste vägen för mig i handling, men svårast att sedan bära mentalt? Väljer jag att glömma? 

Vilka ord använder jag? 

Med barnen vill jag bli lyssnad på, men lyssnar jag? När det är tydligt att jag hamnar för långt ifrån min ledstjärna då ser jag effekterna det har på barnen. Lyssnar inte mitt barn kan jag aldrig lasta någon annan än mig själv. Jag skapar vad jag får. 

Jag vill stoppa någonting. Nu. NU! Hur ofta väljer jag mina fighter och hur ofta handlar jag utifrån tidspress - inbillad tidspress - och en skitrutin? Ett snurrande ekorrhjul. Jag använder ord som "Jag vill inte att...", "stopp", "sluta". Jag säger det en gång, två, flera och tillslut befaller jag med hög röst. Skulle det vara min rätt? 

Jag säger saker som att jag inte har tid just då att förklara "du måste sluta först" och sedan kan jag berätta. Skulle du sluta "NU!" om du gör någonting utifrån behov, känsla och övertygelse? Skulle du sluta bara för att någon säger att du måste det? Är det bara barn som "trotsar" eller handlar det om att vi tar oss friheter och tycker att vi automatiskt skall lyssnas på bara för att vi råkar vara den vuxna i situationen? Hur vuxet är det? Är det vad vi vill lära ut?

Jag vill nå genom lugn och förtroende. Jag vill känna att jag har all tid i världen att förmedla mina tankar. Jag vill välja att se att jag i varje situation har all tid i världen, prioritera det, med ett lugn nå ut och få de som känner mig att veta att här är det ett lugnt tempo som gäller. Här erbjuds lugn och stannar du upp så kan vi lösa det här. Det kan vara ett viktigt möte. Jag vill ha tid att förklara från början.

Jag vill använda ord som inte attackerar. Jag arbetar bort ordet ”man” (det där myndighetsordet ”man ska inte” som är så opersonligt som det någonsin kan bli), jag arbetar bort ”inte” och ”nej”. Jag arbetar med att fokusera på vad jag vill, det positiva, och strunta - till så hög grad det är möjligt – i det som är negativt. Varför lägga tid på det som stjäl din egen energi, när det andra inte ens är viktigt? Det borde inte få uppta din tid. Men visst är det lätt att falla in i den negativa trendiga, lata och accepterade spiralen. ”Usch vad det regnar”, ”usch vad kallt det är”, ”usch vad det är varmt”…

Istället för att ge barnet en ”time out” tar du själv timeout’en för visst är det det du vill? Det du behöver? Lämna situationen. Vänta lite, sen, ta itu med det, när du är lugn. Andra förtjänar en lugn du. Alla beter sig så gott de kan. Alla handlar utifrån sin egen ledstjärna. Tar du dig tid och ser efter om den andres perspektiv är rimligt? Kan du då förstå och se att du inte ska banna utan kanske bara bekräfta och kanske förklara varför det inte fungerar att göra eller tänka så? Vägleda till ett bättre sätt? Jag tänkte och skrev vid ett tillfälle att ”utan förutfattade meningar hade vi inga krig”. Jag menade att tar vi oss inte tiden att sätta oss in i andras perspektiv, se andras ledstjärnor och kunna förstå deras handlingar, hur kan vi nå bortom oss själva? Hur ska vi då kunna sträcka oss längre än dit vårt ego bär oss? Mina obekräftade tankar om vad andra menar är falska sanningar. Mina förutfattade meningar lär mig ingenting om personen jag har meningar om, de stjäl min möjlighet till förståelse och att kunna möta den andre på ett djupare plan.

Här vill jag hamna. Mitt ord vill jag ska vara ”vänta”. Lugnt, neutralt, tydligt. ”Vänta” så får jag andas och sedan förklara i situationen (jag tänker mig här ett scenario, ett bråk mellan Sebastian snart fem år och Miléa snart tre). Jag vill förmedla lugn, jag vill förmedla att jag har tid för er och jag vill förmedla att jag är en trygg vuxen som ska vägleda dem i deras utveckling mot vuxenlivet.

Jag tänker att jag inte triggar någonting när jag ber dem vänta (jag tänker mig att jag om jag inte är lugn eller sagt ”vänta” i en lugn ton kan blunda i två tre sekunder – veta att de fortfarande är där när jag tittar igen – och då på ett lugnt sätt fråga ”vad har hänt?”). Om jag frågar dig som vuxen om du kan vänta, det är väl mildare? Säger jag ”Jag vill inte att..”, ”stopp” eller ”sluta” till dig då känner du dig attackerad? Detsamma gäller väl våra små? Varför inte låta dem kräva detsamma från mig? Varför inte låta dem få samma respekt?

Det är lätt att säga ”jag är vuxen, jag bestämmer”, utan att först ha bekräftat barnets perspektiv, och det är inte rätt. Alla har en anledning. Det är bättre att få med dig den andra på noterna än att bara köra dit eget race från platsen i ditt inre där endast ditt ego kan leva.