Dansikal "Samba med mig" - Tobias Karlsson
2018-05-20 @ 00:08:00
Nu finns det någonting nytt på världskartan och det är fenomenet "dansikal"! Just denna föreställning framfördes endast vid ett tillfälle i de städer den visades (undantaget Gbg, vad jag vet, där jag hade den stora turen att kunna se deras i staden andra och turnéens sista föreställning).
Förhoppningsvis kommer de med framtida produktioner under detta koncept spela fler ggr i samma stad - för att det är SÅ BRA att alla som inte lagt märke till detta nya fenomen måste få chansen att göra det! Basta ;D
Så. Denna hyllning till Cornelis Vreesvijk tog sig uttryck i from av dans och sång och tro mig - du har missat något. Alla ni där ute som gillar, och religiöst följer, 'So you think you can dance' eller det svenskare (dock med engelskt namn) 'Let's Dance', ni skulle se kompetensen i dansarnas steg, i deras framförande och deras grace.
Föreställningens stora känslospektrum - djup avgrund, lycka, glädje, sorg och förmån - gjorde den rik och fick mig att uppskatta, som jag inte vet om jag har uppskattat förut. Det var otroligt sinnesomstormande och vackert på en och samma gång. Det var idérikt sammansatt, smart, stiligt och stortslaget. Alla mina sinnen, åsikter och övertygelser berördes. Vi i publiken tror jag bjöds mer än vi någonsin anat.
Ett stort tack till mamma som gav denna fantastiska upplevelse till mig i ¤0-årspresent ;) 40.
Ett stort tack till ensemblen som tillsammans skapade detta otroligt insiktsfulla och viktiga budskap och som verkligen levererade och nådde ut på ett stort sätt.
--------------------------------
Inte att förglömma. Jag har bloggat om en annan föreställning där stora karlar i rutig skjorta och jeans framförde otroligt mjuka och balettliknande (in lack of a better word) scener och jag förundras över det manliga som inte förminskas när det utförs med stor talang och ärlighet. Att i Samba med mig se den största killen föra sig lätt och självklart - med känsla enda ut i fingerspetsarna (ja för det mesta var det svårt att titta på någonting annat) - på detta sätt och fullständigt äga scenen är en stor gåva att få ta del av. Det är som att skåda djupare än det som vi med ögat kan se.
För det är ju så, även David Lindgren touched base med detta under Mello, hur mkt än dessa danskillar i sin skicklighet beundras i dag så får vi inte glömma den ofta hårda väg de fått gå och vad de - som kanske den enda lilla grabben som har dans som sin hobby - fått utstå under uppväxt och skolår.
Detta förmedlar Tobias Karlsson till oss. Jag kan bara hoppas att denna estetiska uttrycksform blir mer accepterad för de killar som väljer den vägen framöver.
OCH. För alla där ute som ser ngn som är utsatt i skolans värld - det krävs ibland bara att EN ställer sig bredvid. Alla som är den - eller har ett barn - som har en självklar plats i gruppen som naturligt har pondus och är en bra drivkraft, missa inte att ni eller de kan göra skillnad. Att styra ett klassrums-/skolklimat från negativt till positivt. Glöm aldrig att det går att göra skillnad. Ibland krävs det mindre än vi tror. Det var nog en sådan kraft som gjorde denna föreställning möjlig.
Vi vuxna behöver bli bättre på att lyfta de goda krafterna som redan finns där. Synliggöra det för dem.
Stort tack för inblicken i ditt liv Tobias Karlsson och tack Tobias och Jocke (som gjorde skillnad!) för denna otroligt vackra och viktiga föreställning <3
Goda råd alltså
2018-05-19 @ 22:13:00
De där råden som är goda, inte efterfrågade, och ändå så goda. =) I like them.
Beror det på vem som ger dem?
Under vilken "mottaglighetsnivå" vi befinner oss där och då?
Absolut.
Goda råd vad gäller god mat när vi sedan orkar göra den maten och den är fantastisk. DE råden, goda råden.. gillar vi ;`)
Tack Söstra mi =D
Lunch. Grekisk sallad. Guacamole blandat med hemmagjorda majonäsen.
--> Uppgraderad lite matigare middag med samma bas. Lax! Super!
"NU"
2018-04-29 @ 23:54:00
Danny Saucedo levererar!
Denne unge artist bjuder oss hälsosam mat, gott "showmanskap", delar sin fascination för det redan skrivna - i matematiken - 1,618.. - humor, men framför allt delas en närhet och sårbarhet med stort hjärta i budskapet om hur det är att "bara vara en människa bland alla andra".
Just detta gör hans framförande unikt då vi ogenerat blir inbjudna i en nära verklighet i Dannys liv. Någonting vi inte är vana vid från våra idoler. Ett privat grepp och ett viktigt budskap.
Tack Danny Saucedo för en otrolig söndagsmatinéföreställning som förutom att vara trevlig med fantastisk mat och riktigt goda möten kring borden - genom showen sedan bjöd själen på djup och konstnärlighet och som genom oväntade och genuina djupdykningar visade oss vilken fantastisk människa du är. =)
Du var blygsam i din beskrivning av hur du för själen och hälsan sa nej till USA för ett bättre - men kanske mindre 'känt' liv i Sverige undan den kaotiska spiralen som kändisskapet i världstappning ofta innebär. Det är cred.
:D
Tappat rösten
2014-12-03 @ 16:20:00
Vilken välsignelse. =)
Det är inte på skoj. När jag var på Kay Pollacks föreläsning "Att välja glädje" var det fyra saker som jag speciellt talat med andra om efteråt.
* Möten med andra människor är ingen tillfällighet
* Den andre är utsänd för mig att öva på
* Den är helt rätt för mig
* Vi får inte mer än vi klarar av
Han menar, och jag håller med, att när du möter någon som något så fullständigt går dig på nerverna, då handlar det om ovanstående fyra påståenden. Mötet är ingen tillfällighet, personen är utsänd till dig att öva på, den är helt rätt för dig och du få inte mer än du klarar av. Provocerande? Tro mig, jag arbetar med barn med särskilda behov, det är provocerande - OCH, jag lär mig massor!
Så vad i hela världen är så välsignat med att ha tappat rösten nu då? Nu har jag blivit ordinerad av doktor att vara hemma och vara tyst men vet du vad jag hann lära mig på en och halv dag av att vara tyst i skolmiljö? Det blev lugnare. När jag var tyst blev det lugnare. Det blev naturligt så att jag valde när jag behövde säga till för att det blev så omständigt att skriva till eleverna. När det handlade om någonting jag ville korrigera i deras beteende under lektionen gick jag till dem och vände dem rätt eller lade en hand på deras axel. Jag behövde inte säga någonting för de vet, vi har sagt det till dem hundra tusen gånger. De glömde bara, eller har svårt att inte göra det de gör. Blir det bättre av att vi säger till dem. Jag skulle vilja säga, aldrig. Vad hade jag gjort annars? Lathetens vuxenproblem. När vi vill att eleverna ska göra någonting säger vi till dem, oavsett var vi står - tror jag, så gör i alla fall jag om jag inte hinner tänka mig för - vilket både gör det högljutt (oavsett hur rätt vi har) och att vi pekar ut eleven. Att vi tar det på tu man hand tjänar alla på.
När jag gör samma fel med mina egna barn, står och säger till dem från ett annat rum, säger till dem att sluta bråka osv. då vet jag att jag borde gå till dem istället. Våra unga förtjänar vår närvaro. Från ett annat rum kan jag heller inte hjälpa dem på rätt sätt.
JAG blev även lugnare, jag kom på mig själv med att känna detta lugn även när jag satt och smsade eller mejlade, någonting vi vanligtvis gör tysta. Jag kände mig som en Dalai Lama som gled runt och inte triggades av det som hände runtomkring, för jag hade inte något lätt sätt att kommunicera alltid. Det var som om jag var i en bubbla och det var oerhört behagligt. Tänk vad ickekommunikation måste göra för själen? Jag tänker på filmen "Eat, live, love" eller liknande med Julia Roberts. Hon var så frustrerad i allt det tysta. Jag tror dock att det är viktig näring för själen.
När jag får tillbaka rösten igen, när nu det behagar bli, då hoppas jag att jag ska komma ihåg hur det kändes att gå till eleverna i skolan när jag ville någonting eller med mina barn hemma endast signalera via kroppsspråk att jag lyssnade på dem (de kan inte läsa mina lappar, de är fyra och sex år gamla). Det fungerade bra och utan att kunna ställa frågor till dem lämnades de helt fria att berätta vad de ville. Det är inte alltid vi är bra på öppna, icke ledande frågor.
Därför tycker jag, att jag befinner mig i ett välsignat tillstånd, för i slutändan handlar det om att JAG lär mig någonting om mig själv och DET tycker jag, allt som oftast, är en utav livets godbitar.
=)
Påskmiddag
2014-04-18 @ 20:06:00
De långa och sega förberedelserna loggas sällan i våra inlägg. I dag blev det en seeeen middag med start efter kl. 19 tror jag, jag hade inte hel koll för jag hade näsan i alla förberedelser (vad gäller maten - helt självförvållat, jag älskar det, M dukade superfint med lite coachning) och klockan rann iväg. Men nu efteråt, glada och nöjda, alla åt och var engagerade (hemligheten var oskalade räkor som hade stora och små helt upptagna, underbart). Barnen lärde sig att skala räkor, äta rom och inte var det den vanliga huvud- och stjärtdelningen utan här lärdes fulla läran ut som egentligen hör kräftan till. Vi skalade huvudet, tog bort gallan, avnjöt smöret som då satt kvar vid stjärten, skalade sedan stjärten och doppade slutligen i hemmagjord majonäs. Nästa gång vågar vi kanske lite aioli som ger en helt annan smakupplevelse. Barnen åt sill, gubbröra och ägg och smakade på anjovisrullen (lchfrecept från "Erikas LCHF från vardag till fest"). Det var supermysigt och gott. Lite vitt till.
Vad som gjorde det härligt var att alla var nöjda, vi åt och njöt tillsammans, ingen lekte ingen sjöng och höll på med annat. All fokus låg på maten och ätandet och även fast jag och M fick hjälpa Miléa snart 4 år och Sebastian snart 6 år var det en lugn harmoni och alla var synkade. DET var vår bragd i dag, och till påskmiddag dessutom. Helt underbart!
Ha en underbar PÅSK gott folk!
Fia med knuff med en treåring
2013-12-04 @ 20:31:00
Efter att Miléa hämtat Fia med knuff insåg jag ganska snabbt att vi inte skulle kunna spela enligt spelets alla regler eller i varje fall att hon inte skulle tycka att det var roligt på det sättet. Mitt avvaktande löste biffen och innan jag förstod att vi inte alls behövde "komma in" med ett eller sex var vi i full gång med spelandet. Miléa flyttade med stor säkerhet pjäserna i ett mönster jag aldrig sett och när jag hade fått slå frågade jag henne hur jag skulle gå, för att inte påverka den häftiga processen. Hon pratade hela tiden lite för sig själv och med pjäserna och efter en liten stund då hon sedan ett tag skött hela spelandet för oss båda deklarerade hon att "jag vann". Spelet fortgick och efter en stund kom även "nu vann du mamma". Min lilla fining.
Jag har en önskan efter att ha fått bevittna denna magiska process, låt mig tagga ner och bara följa barnen när vi spelar nästa gång. Det verkar vara en spännande värld att resa in i. =)
Jordnötter - what's the deal?
2013-06-09 @ 12:51:00
Har till min stora glädje kommit på vad mitt sug efter jordnötter är.
Jag vet att jordnötter inte är det nyttigaste att äta handfulls av, fler gånger om dagen, vissa dagar. Eller hur! Handfulls! Så jag har perioder.
Hörde nyligen dock om en studie. Ena gruppen fick äta jordnötter, andra godis. Helt lika värden varumässigt. Godisgruppen gick upp i vikt, det gjorde inte jordnötsgruppen. Så sedan dess har jag haft en period. Konstigt hur det fungerar det där. Vi rättfärdigar vårt ätande. Det är okej så då kan jag ÄTA DET I MASSOR!!??
Obs, jag pratar om jordnötter som INTE är rostade! De är faktiskt inte de lättaste att hitta men ICAs jordnötter kör jag. Att rosta nötter härdar den nyttiga oljan i nötter och härdat fett hör inte hemma i kroppen.
Okej så vad har jag kommit på och varför måste jag sluta med mina goda jordnötter. Överkonsumption först och främst tror jag. Inget är bra i övermängd. Det som stimulerat mig till överkonsumtion är inte bra i längden.
Jag äter ju gärna paranötter och här får du kvoter per 100g, av en lchfare.
* ICA jordnötter 14g kolhydrater, 49g fett, 25g protein
* Garant paranötter 5 kolhydrater, 66g fett, 14g protein
(Det kan skilja lite mellan märken).
Jag som lchfare äter av livsmedel som är under 5g kolhydrater, undantag för grönsaker.
Vad var det då som jordnötter har som inga andra nötter har? Som jag till min glädje har kommit på. Salt! Saltade mina paranötter och voila min jordnötscraving är borta. =)
För dig som är orolig över saltbehov. Kolhydrater håller vatten i kroppen, och vatten håller salt, och då fungerar det så att jag - liksom många andra lchfare - som nästan inte alls får i mig kolhydrater har en större salttolerans då den inte stannar kvar i min kropp.
En intressant fotnot. Alla vet att mycket salt i kroppen inte är bra. Hur kan det komma sig att inte alla vet att mycket socker i kroppen inte är bra? Vet du det? Du äter mat (pasta, ris, potatis och bröd) som blir till socker i kroppen som gör att insulin utsöndras, det insulinet gör är att omvandla det socker som kroppen inte använder till fett som lagras i fettcellerna för framtida användning. Problemet är att äter du mycket socker/kolhydrater (vilket de flesta gör i dag) gör du aldrig av med detta fett som lagras i dina celler. Med skadligt högt blodsocker har kroppen inte samma motståndskraft eller bekämpningsförmåga när vi håller på att bli sjuka. Högt blodsocker kan till och med öka tillväxt av dåliga processer i kroppen. Det resulterar också i att vi lägger på oss onödig vikt.
Titta in på Ann Fernholms blogg, hon som skrivit boken "Ett sötare blod". Hon skriver antressant om sockret i våra liv, i våra kroppar.
En till viktig fotnot. Är just nu - bara för andra gången - sjuk (första gången var en kort kräkhistoria då hela familjen var sjuk, även nu är hela familjen sjuk) sedan jag började med lchf första maj 2011. Åt strax innan jag insjuknade någonting som vi tycker är ganska hälsosamt. Popcorn (lchfare tycker egentligen inte det men jag gjorde ett undantag). Tittade efter på paketet när jag tyckte att det var konstigt att jag blev sjuk. Kanske inte så konstigt ändå, 70g kolhydrater per 100g. Chockade nog kroppen rejält.
Skriver insjuknade ovan för jag kan ibland bli snuvig eller känna mig lite kass och trött och hade det varit innan lchf hade jag sagt att nu blir jag sjuk men nuförtiden blir jag sällan sjuk. Alla basilusker som kommer till dig kommer till mig också men min kropp är inte mottaglig längre. Inte mottaglig för sjukdom, låter nice ey?
Jag tror anledningen är att jag varken har socker i kroppen (kommer du ihåg, inga kolhydrater -> inget socker -> inget insulin (ingen process i kroppen) - vilket höjer mitt immunförsvar - samt att jag ytterligare stärker immunförsvaret genom att äta fett. Tvivlar du? Testa.
Recensioner
2013-05-29 @ 13:49:00
Är inte en recension bara så bra som personen som ger den?
Jag har precis läst färdigt, sträckläst färdigt, "Små solfåglar långt borta" av Christie Watson i iver för att kunna påbörja en annan bok efter denna. När jag först lägger ner boken tänker jag att "jaja, inte direkt där satt den" men okej, den är okej.. bra.. eller rent av.. riktigt bra?
Så är en recension bara så bra som personen som ger den? Hade jag valt den själv, det påverkar säkert, nu är den med i bokcirkeln. Hur läste jag den? Några sidor här och där över rasten? Över maten? Gav jag den tid, en timme varje kväll innan jag somnade? Var i livet är jag när jag läser den? Vad influerar mig, vad är viktigt, vad stimulerar mig just nu?
Ibland när jag läst färdigt en bok kan jag inte kasta mig in i nästa. Jag behöver tänka lite på och landa i den jag precis måstat släppa taget om. Vissa böcker är sådär "där satt den!" när jag läst bokens sista mening, ord, punkt. Det är ibland brottsstycken som följer mig efteråt från böcker. Böcker jag minns och tänker tillbaka på, men det behöver inte vara dem som jag var nöjdast med jag läst dem. Så är den första spontana känslan alltid den vi ska leda med? Eller kan en bok få sjunka in och ge mer.
Jag rekommenderar Christie Watsons debutroman "Små solfåglar långt borta".
Det djupa och ändå enkla sättet att skriva fångade mig. Berättelserna och metaforera i boken, visdomsorden, är delikata. Historien är så viktig och jag gillar att mitt normala "alla är vita-tänk" får sig en törn när jag kommer på mig med att alla karaktärerna ska vara från Afrika med en vacker mörk hudton.
Remont - besök från Finland
2013-05-23 @ 21:47:00
När den finlandsvenska föreställningen Remont kom från Finland förra helgen var det en riktig fullträff. Det handlar om ett utbyte länder emellan och i Finland kunde en utav svenska Dramatens föreställningar ses. Det var förstklassig teater på hög nivå. Relationsdrama som under en midsommarträff kastade oss mellan extremer. Det började roligt och lättsamt med humor men allt eftersom den 2 timmar 45 minuter långa föreställningen blev varm i kläderna märkte vi vilket djup den hade. Ena sekunden skrattade jag och andra sekunden ville jag inte hålla tårarna tillbaka. Den var skickligt framförd och hade ett träffsäkert manus där metaforerna och parallellerna mellan livet, äktenskapet och samlivet beskrivet och vårdat som ett antikt gammalt torp får oss att förstå så mycket mer. Den var mycket stark och med de tre syskonens sammankomst och deras familjer emellan nåddes nog alla gäster i salongen på ett eller annat sätt.
Det ska bli spännande att se vad nästa utbyte med vårt grannland väntar. Jag har fått smak för mer. Tack för en oförglömlig kväll med teater som vågar vara nära och personlig.
Your truth will set you free
2013-05-10 @ 23:30:56
Våga vara storslagen. Stå ensam, stark.
Nu finns det ingen återvändo. Jag har sett, insupit och accepterat.
Go!
Min man lagar god mat
2013-05-07 @ 23:55:00
Inga svårigheter egentligen. För oss har det handlat om favoriträtter och att visa var receptet finns, tålamod och förståelse för att någon behöver tid.
I två dagar har jag haft förmånen att komma hem till lagad mat som jag känner att jag inte hade kunnat göra bättre själv, så är jag hemtam och trivs i köket och spenderar mkt tid där också, så det är att säga mycket det.
Att inte klanka utan att visa är den bästa vännen till den som inte ännu kan.
Detta inlägg kommer sig av att många runtomkring mig kommenterar sina mäns tillkortakommanden i köket. Jag har hört nedvärderingar äkta par emellan som jag önskat att jag sluppit. Var human och släpp kontrollen för DET tror jag verkligen är kvinnans värsta fiende. Oförmågan att släppa till, att låta det göras annorlunda. Låter vi vår vapenbroder få pröva och ta plats då är det störst sannolikhet att han gör det också.
(Ett tillägg är att vi som lchf-are har grädde, creme fraiche, smör och majonäs som smakförstärkare och det kommer vi mycket långt med).
Tack min älskade för att du fyller vårt hem med ljuvliga dofter och gudomliga smaker.
Likasinnade/ likatänkande
2013-04-30 @ 01:03:00
Kvällens kommentar.
Smakades på min lchfkokoskaka som jag har som alternativ till andra bakverk. Gillades.
Pratades mkt mat och hälsa med ett fåtal berörda.
Hjärtliga kramar och ett "skönt att få prata så mkt för en gång skull utan att skämmas" - med syfte på kvällens höga halt av lchfsnack med andra "lchfsnackare".
A very nice night!
Träna är inte rätt ord
2013-04-17 @ 21:04:00
Jag behöver ett nytt ord. Jag kände det för några dagar sedan efter att jag börjat ge mig ut och springa och träna olika klasser på gymmet igen. Hade väl haft ett uppehåll på tre veckor av massa annat än just träning.
Vad tänker jag då, jamen vad är det jag GÖR på gymmet? Vad gör jag på mina klasser? Tränar jag för att bli bättre? Bättre på att träna.. eller bli bättre på den klassen? Vad är det jag gör? Är det det viktigaste ändamålet? Vad är den stunden för mig?
Jag äter lchf, det är nog det som har triggat dessa annorlunda tankar. Jag äter nog en liberal lchf för jag har aldrig räknat någonting utan äter tills jag är mätt, och skippar då allt ätande mellan måltider eftersom jag står mig längre på fett och kan äta mindre mat. Jag mår bra, jag mår otroligt mycket bättre, och bryr mig inte om resten. Sedan jag, förutom lchf, prövat periodisk fasta, 8/16 samt att ha en fastedag i veckan (jag äter ett mål under den dagen - lunch) så fungerar min kost för min vikt. Träning är för själen, psykiskt välmående.
Jag går och rör på mig för att det är kul. Jag tränar nu aldrig någonting som jag inte tycker är kul för att det skulle vara bra träning för kroppen. Visst, jag tränar kroppen när jag är iväg men jag är där för att det är kul. Jag gör det jag vill göra. Det är glädje. Jag springer för att jag ska springa Vårruset, någonting jag tycker är mycket roligt. Jag tränar för att springa lopp, men jag springer inte lopp för att träna, jag springer för att det är kul. Jag dansar för att det är förbaskat kul. Yogar för själen och boxas och kör bodykombat för att det är skitkul och en förbaskad kick. Jag mår bra... när jag är där.. medan jag gör..
Kanske kan just det vara grejen för mig. Jag har alltid älskat att vara där. När jag spelade fotboll älskade jag att träna. Att få svettas och ta ut mig. Då tränade jag på att bli en bättre fotbollsspelare. Då TRÄNADE jag. Det var oftast roligare än matcherna, även.. då jag spelade hela matchen. På träningen kunde jag köra slut mig, då tränade var och en, på matchen var min rörelse och glädje beroende av vad som hände med bollen.
På gymmet tror jag att jag kan vara instruktörens drömdeltagare. Jag får alltid en massa, kul att se dig, kul att du är tillbaka, bra jobbat. För jag är verkligen där, helt närvarande och jag ger av mig själv. Jag delar allt. Jag är inte snygg framför speglarna, jag kämpar och tar i. Kanske är det även det detta handlar om. Jag är där, jag ger allt jag har, kör max (vilket jag har en helt annan nivå av nu på lchfkost!) tills jag stupar och behöver vila men sen kör jag igen. Jag har alltid ett stort leende på mina läppar, låter fånigt men så är det. Vet du, jag har två sommrar nu prövat på gratis utomhusgympa då de flesta av oss är lediga från våra jobb och har semester. Tänk dig själv. Sval underbar kväll med solen som värmer på låg höjd, temperaturen är perfekt, och du gympar i en stor grupp med människor, mest kvinnor, gräset doftar underbart, vinden svalkar härligt och musiken är skön. Vet du hur många leenden ser jag i gruppen? Jag har verkligen tänkt på detta och faktiskt tittat runt efter leenden.. och... inte.. hittat.. ett enda.. Vad är det om? DE människorna tror jag är där för att "träna" och därför behöver jag ett annat ord. För har jag inte ett leende på läpparna och uppskattar musiken och instruktören, då är jag inte där. Då går jag inte på den träningen.
Kanske ska jag säga att "jag ska gå och svettas med ett leende på läpparna" för det är nog det närmaste jag kan komma denna känsla jag har. Jag tränar inte i första hand, det är väl också en bonus men det känns missvisande att säga att jag går och tränar. Andra gör det. Alla de som tränar för att hålla kroppen i trim och för att gå ner i vikt. Med min kost har jag lärt mig att det inte fungerar så. Inte för den som äter min kost. Jag äter mig i form och rör på mig för själen.
Det är dock lite långt, "ordet" - frasen. Men det kan vara lite humor att uttrycka mig så och det är glädje som är största delen i "rörandet på mig" för mig. Eller har du ett ord för mig annars får jag nog nöja mig med "gå och svettas med ett leende på läpparna" tills jag får ett nytt galet infall. :) Ha en god kväll!
Att erbjuda harmoni och utveckling
2013-04-14 @ 01:19:00
Vad är det jag gör för fel?
Vad är det jag vill åstadkomma?
Jag tror jag säkert vet detta men kan inte omsätta det i praktiken. Vad är det som sätter stopp för det? Vem? Vem annan än jag själv. Jag har bara makten att förändra mig själv. Andra har makten över sig själva.
Jag söker sanning genom "Transformational Breakthrough Coaching" och jag söker sanning genom "Cope" en föräldrautbildning, jag söker sanning, inspiration och utveckling genom diverse föreläsningar i alla intressanta riktningar. Där är jag just nu.
Jag känner när jag är fel ute, jag känner det tydligt. När det händer känner jag att jag varit stressad eller ur balans. Eller var jag bara lat? Lättaste vägen för mig i handling, men svårast att sedan bära mentalt? Väljer jag att glömma?
Vilka ord använder jag?
Med barnen vill jag bli lyssnad på, men lyssnar jag? När det är tydligt att jag hamnar för långt ifrån min ledstjärna då ser jag effekterna det har på barnen. Lyssnar inte mitt barn kan jag aldrig lasta någon annan än mig själv. Jag skapar vad jag får.
Jag vill stoppa någonting. Nu. NU! Hur ofta väljer jag mina fighter och hur ofta handlar jag utifrån tidspress - inbillad tidspress - och en skitrutin? Ett snurrande ekorrhjul. Jag använder ord som "Jag vill inte att...", "stopp", "sluta". Jag säger det en gång, två, flera och tillslut befaller jag med hög röst. Skulle det vara min rätt?
Jag säger saker som att jag inte har tid just då att förklara "du måste sluta först" och sedan kan jag berätta. Skulle du sluta "NU!" om du gör någonting utifrån behov, känsla och övertygelse? Skulle du sluta bara för att någon säger att du måste det? Är det bara barn som "trotsar" eller handlar det om att vi tar oss friheter och tycker att vi automatiskt skall lyssnas på bara för att vi råkar vara den vuxna i situationen? Hur vuxet är det? Är det vad vi vill lära ut?
Jag vill nå genom lugn och förtroende. Jag vill känna att jag har all tid i världen att förmedla mina tankar. Jag vill välja att se att jag i varje situation har all tid i världen, prioritera det, med ett lugn nå ut och få de som känner mig att veta att här är det ett lugnt tempo som gäller. Här erbjuds lugn och stannar du upp så kan vi lösa det här. Det kan vara ett viktigt möte. Jag vill ha tid att förklara från början.
Jag vill använda ord som inte attackerar. Jag arbetar bort ordet ”man” (det där myndighetsordet ”man ska inte” som är så opersonligt som det någonsin kan bli), jag arbetar bort ”inte” och ”nej”. Jag arbetar med att fokusera på vad jag vill, det positiva, och strunta - till så hög grad det är möjligt – i det som är negativt. Varför lägga tid på det som stjäl din egen energi, när det andra inte ens är viktigt? Det borde inte få uppta din tid. Men visst är det lätt att falla in i den negativa trendiga, lata och accepterade spiralen. ”Usch vad det regnar”, ”usch vad kallt det är”, ”usch vad det är varmt”…
Istället för att ge barnet en ”time out” tar du själv timeout’en för visst är det det du vill? Det du behöver? Lämna situationen. Vänta lite, sen, ta itu med det, när du är lugn. Andra förtjänar en lugn du. Alla beter sig så gott de kan. Alla handlar utifrån sin egen ledstjärna. Tar du dig tid och ser efter om den andres perspektiv är rimligt? Kan du då förstå och se att du inte ska banna utan kanske bara bekräfta och kanske förklara varför det inte fungerar att göra eller tänka så? Vägleda till ett bättre sätt? Jag tänkte och skrev vid ett tillfälle att ”utan förutfattade meningar hade vi inga krig”. Jag menade att tar vi oss inte tiden att sätta oss in i andras perspektiv, se andras ledstjärnor och kunna förstå deras handlingar, hur kan vi nå bortom oss själva? Hur ska vi då kunna sträcka oss längre än dit vårt ego bär oss? Mina obekräftade tankar om vad andra menar är falska sanningar. Mina förutfattade meningar lär mig ingenting om personen jag har meningar om, de stjäl min möjlighet till förståelse och att kunna möta den andre på ett djupare plan.
Här vill jag hamna. Mitt ord vill jag ska vara ”vänta”. Lugnt, neutralt, tydligt. ”Vänta” så får jag andas och sedan förklara i situationen (jag tänker mig här ett scenario, ett bråk mellan Sebastian snart fem år och Miléa snart tre). Jag vill förmedla lugn, jag vill förmedla att jag har tid för er och jag vill förmedla att jag är en trygg vuxen som ska vägleda dem i deras utveckling mot vuxenlivet.
Jag tänker att jag inte triggar någonting när jag ber dem vänta (jag tänker mig att jag om jag inte är lugn eller sagt ”vänta” i en lugn ton kan blunda i två tre sekunder – veta att de fortfarande är där när jag tittar igen – och då på ett lugnt sätt fråga ”vad har hänt?”). Om jag frågar dig som vuxen om du kan vänta, det är väl mildare? Säger jag ”Jag vill inte att..”, ”stopp” eller ”sluta” till dig då känner du dig attackerad? Detsamma gäller väl våra små? Varför inte låta dem kräva detsamma från mig? Varför inte låta dem få samma respekt?
Det är lätt att säga ”jag är vuxen, jag bestämmer”, utan att först ha bekräftat barnets perspektiv, och det är inte rätt. Alla har en anledning. Det är bättre att få med dig den andra på noterna än att bara köra dit eget race från platsen i ditt inre där endast ditt ego kan leva.
Födelsedagsfredag kryddat med lite vab
2013-02-08 @ 17:48:00
I dag har jag dekorerat den tårta jag förberett under veckan och jag har bakat kaka. Liten sjuk Sebastian ligger utslagen i soffan framför Pingu och är väldigt ynklig med sina nära 40 graders feber. Gott att baka kaka, tycker Sebastian som fick slicka och provsmaka. Mamma trivs i köket som vanligt! =)
Jag är så himla glad och mår så himla bra i dag. Jag bakar och fixar och jag har världens finaste barn. Vi har fått städat i dag också, av en trevlig dam. Helt underbart. Snart kommer nog M hem också. He has a big kiss waiting for him! I kväll ska jag laga laxsida med spenat, tomat, vitlök, kräft- och räkstjärtar i en god grädd- och creme fraichesås. Efter det blir det hemmagjord gräddtårta och kaka med finfamiljen. Recept kan möjligen komma i morgon.
Vill rekommendera världens bästa gotti-sjuk-mat. Pannkaka och vispgrädde. Värmer i hjärtat på både sjukling och utdelande förälder. Nu bad han om mer! =)
Det är en del av ett ansjovisrullerecept som jag gjorde i julas (ansjovisrullen kommer vara ett stående inslag på julbordet). Receptet kommer från bloggen ”Erikas LCHF till vardag och fest”,
http://vardagfest.blogspot.se/2012/03/anjovisrulle-lchf.html
Omelettdelen bakas i ugnen och smakar pannkaka!
Omelett:
3 ägg
50 g smör
1 dl mandelmjöl
5 dl vispgrädde
0,5 msk fiberhusk
0,5 tsk bakpulver
salt
Vispa äggvitorna till ett hårt skum. Smält smöret i en kastrull och rör ner mandelmjölet. Späd med grädden. Låt sjuda ca 5 minuter och ta sedan kastrullen från värmen. Blanda fiberhusk och bakpulver och rör ner i äggulorna (görs inte i förväg, och görs ganska snabbt då fiberhusken sväller). Rör ner ägguleblandningen i smörsmeten och blanda ordentligt. Vänd ner äggvitorna. Låt blandningen svälla 5-10 minuter. Fördela smeten i en långpanna (30x40 cm) på ett bakplåtspapper och grädda i ca 15-20 minuter i 250 grader.
Vi åt den första gången som pannkaka med hallon, blåbär och vispad grädde. Supergott och väldigt mättande. =) Det kändes som en våffelfika men är helt sockerfri =)
