-- Mamma med knuff --

Nu finns det någonting nytt på världskartan och det är fenomenet "dansikal"! Just denna föreställning framfördes endast vid ett tillfälle i de städer den visades (undantaget Gbg, vad jag vet, där jag hade den stora turen att kunna se deras i staden andra och turnéens sista föreställning). 

 

Förhoppningsvis kommer de med framtida produktioner under detta koncept spela fler ggr i samma stad - för att det är SÅ BRA att alla som inte lagt märke till detta nya fenomen måste få chansen att göra det! Basta ;D

 

 

Så. Denna hyllning till Cornelis Vreesvijk tog sig uttryck i from av dans och sång och tro mig - du har missat något. Alla ni där ute som gillar, och religiöst följer, 'So you think you can dance' eller det svenskare (dock med engelskt namn) 'Let's Dance', ni skulle se kompetensen i dansarnas steg, i deras framförande och deras grace. 

 

Föreställningens stora känslospektrum - djup avgrund, lycka, glädje, sorg och förmån - gjorde den rik och fick mig att uppskatta, som jag inte vet om jag har uppskattat förut. Det var otroligt sinnesomstormande och vackert på en och samma gång. Det var idérikt sammansatt, smart, stiligt och stortslaget. Alla mina sinnen, åsikter och övertygelser berördes. Vi i publiken tror jag bjöds mer än vi någonsin anat. 

 

Ett stort tack till mamma som gav denna fantastiska upplevelse till mig i ¤0-årspresent ;)  40. 

Ett stort tack till ensemblen som tillsammans skapade detta otroligt insiktsfulla och viktiga budskap och som verkligen levererade och nådde ut på ett stort sätt. 

 

--------------------------------

 

Inte att förglömma. Jag har bloggat om en annan föreställning där stora karlar i rutig skjorta och jeans framförde otroligt mjuka och balettliknande (in lack of a better word) scener och jag förundras över det manliga som inte förminskas när det utförs med stor talang och ärlighet. Att i Samba med mig se den största killen föra sig lätt och självklart - med känsla enda ut i fingerspetsarna (ja för det mesta var det svårt att titta på någonting annat) - på detta sätt och fullständigt äga scenen är en stor gåva att få ta del av. Det är som att skåda djupare än det som vi med ögat kan se. 

 

För det är ju så, även David Lindgren touched base med detta under Mello, hur mkt än dessa danskillar i sin skicklighet beundras i dag så får vi inte glömma den ofta hårda väg de fått gå och vad de - som kanske den enda lilla grabben som har dans som sin hobby - fått utstå under uppväxt och skolår.

Detta förmedlar Tobias Karlsson till oss. Jag kan bara hoppas att denna estetiska uttrycksform blir mer accepterad för de killar som väljer den vägen framöver. 

 

OCH. För alla där ute som ser ngn som är utsatt i skolans värld - det krävs ibland bara att EN ställer sig bredvid. Alla som är den - eller har ett barn - som har en självklar plats i gruppen som naturligt har pondus och är en bra drivkraft, missa inte att ni eller de kan göra skillnad. Att styra ett klassrums-/skolklimat från negativt till positivt. Glöm aldrig att det går att göra skillnad. Ibland krävs det mindre än vi tror. Det var nog en sådan kraft som gjorde denna föreställning möjlig. 

Vi vuxna behöver bli bättre på att lyfta de goda krafterna som redan finns där. Synliggöra det för dem. 

 

Stort tack för inblicken i ditt liv Tobias Karlsson och tack Tobias och Jocke (som gjorde skillnad!) för denna otroligt vackra och viktiga föreställning  <3