-- Mamma med knuff --

 

En lugn morgon med båda barn. De är glada och nöjda. Vi går till bilen på parkeringen. Miléa blir plötsligt ledsen, hon är ofta ledsen när vi går till bilen, vi går för fort för henne och ibland står bilen långt borta, som i dag. Hon vill gå tillsammans och helst hålla handen men jag har händerna fulla. I detta är morgnarna inte perfekta. Jag väntar in henne och tittar över min högra axel, under tiden har Miléa tyst gått förbi mig på vänster sida. Jag anar att hon inte slutat vara ledsen utan att hon ska ta ett andetag och sedan skrika ännu högre. Jag säger till henne att andas, (hon gör såhär ibland) men hon fortsätter gå utan att ge något ljud ifrån sig och innan jag hunnit förstå hur lång stund hon varit tyst (utan att dra ett andetag) tar hon några vinglande steg och ramlar huvudstupa ner i asfalten. Jag svär och springer fram. Hon kvicknar till på en gång och är ledsen. Hon får en grym bula, en sådan där som du inte tror är sann, så stor är den. Nu är den mycket mindre. 

 

Vi får vara hemma och vila i dag pga huvudet, men affektkramp är ganska vanligt i denna ålder, när barnen har en väldigt stark vilja, hälsar sjukvården.

 

Detta hände en gång förra sommaren då hon "tyst skrikandes" kom springande mot mig och segnade ihop i min famn. De runtomkring förstod nog inte men jag såg när hennes blick försvann och det gick en kall ilning längs ryggraden när hon blev lealös i mina armar. Jag lade ner henne i gräset och klappade på henne. Vår Miléa. Nästa gång är jag beredd. Då vet jag.