-- Mamma med knuff --

Det har gått 30 minuter och jag är ganska blöt lite överallt. Vårt lag gjorde visst mål, jag hann se det men inte njuta av sötman för männen bakom oss såg också målet och råkade ha öl i händerna just när hela läktaren exploderade. Jag hade velat se hur bollen rullade in i nätet och stannade, hur laget jublade och jag hade velat få insupa stämningen, en vittring av seger. Nu missade jag det medan jag torkade av mig. 

Jag ska inte vara alltför förvånad över vad som hände för sedan den stora gruppen (som nog egentligen misstagit dessa platser för ståplatser på Norra supporterläktaren) kom och fyllde upp åtta säten bakom mig och M så var det ljudligt, aggressivt och nedlåtande kommentarer till de flesta på planen.

Svärmor som var barnvakt hemma hade påmint oss om öronproppar och det är jag så tacksam för. Det var verkligen öronbedövande på arenan. Vi satt nära supporterläktaren och de lät vill jag lova. Med stor förstärkning från pojkarna bakom oss kunde vi inte alls samtala under matchens gång. Jag har spelat fotboll i många år och fråga M om jag kan konsten att prata när vi tittar på någonting hemma, så för mig innebar detta en stor förlust i upplevelse då det var högljutt så till den milda (konstigt uttryck) grad.

Runtomkring oss svors det grovt (trots alla minderåriga gäster eskorterade av en förälder), det var negativt, under bältet, kvinnoförnedrande ordval och bara urblåsta kommentarer som jag tyckte vittnade om dåligt uppförande. Det bara var så. Har du varit på match så vet du, annars går det verkligen inte att förklara vad männen på arenan degraderar till. I allt detta såg jag inga förvrängda kvinnoansikten som basunerade ut än det ena än det andra med intentionen att alla skulle höra, var männen bara uppslukade av att få skälla och bära sig åt?

Männen gjorde sig själva ingen tjänst. Jag kan inte tänka mig att någon kvinna tittade på dem och tänkte att Mm Mm där har vi en riktig karl. De klagade, och fräste, och spottade ut sin ilska mot alla på planen. Mottagare kunde vara vem som helst, allra helst verkade hatet falla i hårda ordalag på spelare i motståndarlaget men det var även helt ocensurerad kritik mot egna laget, och domaren förstås. När det för det mesta var negativt och bara skulle klagas då var det skönt att finna att öronpropparna fungerade riktigt bra och få fly in i en lugn, dämpad och censurerad värld. Tyvärr fadeade de inte ut allt och ansiktena såg jag ju.. men bättre, helt klart bättre.

Det var en bra date M, vårt lag vann, och vissa sånger var riktigt fina. Jag önskar bara att det hade varit mer sådant. Äkta supporterkärlek till sitt eget lag med människor som kommer samman och umgås inför ett sportsligt evenemang. Jag känner att jag fick för mycket av dosen hata motståndarna (den sortens uttryck KAN ju inte peppa egna laget), testosteron, alkohol och jag hatar och ska säga vad jag tycker och alla ska höra - manlig skit rent ut sagt. Pardon my. .. Allt detta hindrade eventuell beundran för deras i insikt i spelet.

Nästa gång blir det familjeläktaren för i dag kunde jag inte riktigt njuta. Jag blev chockad över vad de pappor som tagit med sina söner dit faktiskt visar dem. Vad ska barnen tänka. Jag kan inte riktigt se kvalitetstiden.. Nästa gång på familjeläktaren blir det förhoppningsvis lugn och ro och kanske lite mer städat och möjligen inga öronproppar utan bara härlig upplevelse av ett sportsligt evenemang där vi i publiken hittar varandra i delade åsikter och där vi resonerar oss fram på ett mer städat sätt. Vågen och "andra sidan är ni klara?". Eller är de dagarna förbi?

När blev fotbollens supportrar (männen vad jag kunde se) så våldsamma? Från början när fotbollen kom till fanns inga regler och det var på liv och död men så är det ju inte i dag. Behöver våra män detta forum?