-- Mamma med knuff --

Jag läser Leo Tolstoys "Anna Karénin". Jag gillar alla insikter i den. Jag säger detta men menar detta, reaktioner på HUR budskap framförs, jag känner såhär men vill inte att du ska se det därför beter jag mig såhär, osv. Det handlar oerhört mycket om stolthet och hur andra ser på en och hur vi vill att andra ska se på oss.

När Anna häpnar och nästan inte kan tro på vad det var de bråkade om kommer hon ihåg saker som sades och hur tonen var, då blir hon arg igen. Är det inte nästan alltid så att när vi bråkar handlar det inte om just det vi bråkar om? Det vet jag i och för sig från tidigare, genom min utbildning, att det alltid finns underliggande behov som oftast inte uttalas. Kan det till och med vara så att ett par som har ouppklarade meningsskiljaktigheter kommer att bråka mer om allt möjligt? Hade vi bråkat mindre om vi alltid sa vad vi behöver?

Jag menar, bråkar vi om sådant som det inte handlar om för att vi inte kan sätta ord på vad det egentligen är vi behöver? Ett exempel är Annas enorma behov av bekräftelse på att hon är älskad och bråkar om att hon inte vill göra en resa om hon inte får resa på just den dagen hon vill. Egentligen spelar resan eller dagen igen roll. Det hon vill är att få bekräftelse på att hon är älskad. Resebehovet är ett förklätt kärleksbehov. Älskar du mig så gör du detta för mig och visar att jag är viktig för dig. Så fort hon fått sin kärleksbekräftelse blir resa och resdag oviktiga.

Gör vi alltid så? Varför har vi så svårt att säga vad det är vi behöver? Vår stolthet hindrar oss säkerligen ifrån att blotta våra behov för att det är sårbart att säga att jag behöver det här. Varför kan vi inte fråga om det? Tycker vi at det är fel att behöva saker ifrån andra? Erkänna att vi behöver andra? Kommer det med modersmjölken? Eller när lär vi oss det? När lär vi oss att det är fult att be om hjälp, att behöva andra?

Tio minuter innan öppna förskolan ska stänga sitter jag och Sebastian och leker med tågbanan som vi precis byggt ihop. Plötsligt stormar en kille på kanske fem år fram och tar bestämt tag i det tåg Sebastian leker med. Jag tar tag i pojken som är avsevärt mycket större än Sebastian för att avstyra och stoppa honom varpå hans mamma, med en liten bebis på armen, ryter till att "du tar inte i honom på det där sättet". 

Mamman upprepar vad hon sagt flera gånger medan jag frågar mig själv om jag hört rätt. Jodå det har jag. Jag vänder mig mot mamman och säger att "det är inte okej att din son kommer och tar leksaken som min son leker med och därför stoppar jag honom i den rörelsen". Hon upprepar vad hon har sagt, hon är inte trevlig, och även jag upprepar varför jag handlat som jag gjort. Hon säger bl.a. att så gör alla barn (det hoppas jag att Sebastian 2½ år inte gör när han fyllt fem år) det gjorde din son också förut. Jag som har varit mest med Miléa under besöket tar mamman på orden och säger till henne att "då hoppas jag att du tog bort honom", varpå mamman blir tyst och sedan svarar att "näe du är hans mamma så det får du ta hand om".

Denna attityd tycker jag inte riktigt fungerar på en öppen förskola där vi ofta hjälper till att ta hand om varandras barn. Mamman menar att jag måste respektera att jag inte ska ta tag i hennes son men när han återigen ska ta leksaken från Sebastian gör jag samma sak igen, stoppar honom genom att ta tag i honom, hon tar tag i mig och blir naturligtvis ännu argare och otrevligare. Jag är ledsen men så gör jag, det har jag alltid gjort och tycker inte att det är någoting fel i det. Jag stoppar även Sebastian på detta sätt om han tar leksaker från andra barn. Mamman upprepar sin mening som får mig att känna det som om det handlat om misshandel. Hon och jag säger båda att den andra inte lyssnar varpå jag säger att "jag hör att du säger att du inte vill att jag ska ta tag i din son, men jag tycker inte att det är okej att han tar den leksak min son leker med."

Jag märker att jag inte når fram till mamman och frågar henne då vad jag skulle ha gjort. Hon svarar att jag skulle ha kommit och hämtat henne. På det sätt som denna femåring kom fram mot Sebastian fanns det ingen chans att jag skulle ha låtit honom ta tåget ifrån honom för att sedan försöka resonera med honom att ge det tillbaka. Jag säger istället till mamman att om du inte vill att jag ska ta tag i honom kanske du ska hålla dig lite närmare honom.

Under tiden detta utspelas storgråter femåringen och upprepar att "jag hade den först", vilket vid detta tillfälle inte stämmer. Mamman får hindra sin son från att återigen försöka ta tåget genom att sitta mellan och Sebastian honom. Mamman hävdar inte att hennes son ska ha tåget som Sebastian har men säger inte heller till honom att han inte ska ta det från Sebastian. Hon säger istället att vi låter pojken vara (och i en spydigare ton) och hans mamma.

Pojken slutar inte gråta och mamman säger till sin son att "han vill inte leka". Vänta nu, tänker jag. "Du säger inte sådär om Sebastian", säger jag till mamman. Hon tittar på mig och jag fortsätter, "varken han eller jag har sagt att din son inte får vara med att leka, på öppna förskolan leker vi tillsammans, han får gärna vara med att leka men han tar inte det tåg som Sebastian kör med". Detta vill inte mamman gå med på utan hon upprepar att det är inte så kul för hennes son att inte få vara med. Jag upprepar vad jag sagt varpå hon säger att "han är inte alls onormal". Jag känner mig tvungen att svara henne att jag inte har sagt att hennes son inte är normal, att det är hon själv som säger det nu. (Här börjar jag tänka att det inte alls handlar om mig och Sebastian så mycket som det handlar om henne och hennes son).

Mamman fortsätter att prata om saker som inte stämmer om Sebastian och hennes son. Jag säger till henne att jag tycker att hon ska sluta att prata såhär inför sin son och inför min son för det är inte bra. Hon blir tyst och efter det säger jag till Sebastian att det är dags att gå och tar honom ut till kapprummet. På väg ut dit frågar i köket personalen jag om det är okej att vi (förutom tågbanan) lämnar det som det är för det var inte väl undanplockat just denna gång, och får svaret att det behöver du inte tänka på. Mamman har kommit efter mig och hör svaret och utifrån hur hon tidigare varit tvivlar jag inte på att hon tror att jag varit ute och pratat om henne och hennes son.

Ute i kapprummet finns en pappa och hans barn som är de ända andra som också är kvar. Jag ser att han tittar på mig och jag säger "ojojoj, hörde någonting utav det där?" Jag frågar honom om det var jag som var oresonlig eller om det var den andra mamman. Han svarar mig att "det där var nog på g ett tag". Han försäkrar mig om att hon varit på dåligt humör och att jag inte ska ta illa vid mig. Jag svarar att jag blir ändå så besviken på mig själv att jag inte kunnat hantera det bättre, jag har läst konfliktlösning. Han svarar att det fanns nog ingenting jag kunnat göra. Innan han går säger han till mig at ha en trevlig helg och att inte tänka mer på det här.




Jag vill veta (om du nu orkat dig igenom hela texten) om du tycker att det någon gång är fel att avvärja någon annans barn och ta tag i det. Min syster frågade mig om jag tog hårt i hennes son och med handen på hjärtat så tror jag inte det.  

Visa att det är viktigt för dig.
Släck ner.

 

 

Jag ska läsa Tolstojs "Anna Karénin" i skenet av levande ljus. Vad ska du göra?