-- Mamma med knuff --

Jag läser Leo Tolstoys "Anna Karénin". Jag gillar alla insikter i den. Jag säger detta men menar detta, reaktioner på HUR budskap framförs, jag känner såhär men vill inte att du ska se det därför beter jag mig såhär, osv. Det handlar oerhört mycket om stolthet och hur andra ser på en och hur vi vill att andra ska se på oss.

När Anna häpnar och nästan inte kan tro på vad det var de bråkade om kommer hon ihåg saker som sades och hur tonen var, då blir hon arg igen. Är det inte nästan alltid så att när vi bråkar handlar det inte om just det vi bråkar om? Det vet jag i och för sig från tidigare, genom min utbildning, att det alltid finns underliggande behov som oftast inte uttalas. Kan det till och med vara så att ett par som har ouppklarade meningsskiljaktigheter kommer att bråka mer om allt möjligt? Hade vi bråkat mindre om vi alltid sa vad vi behöver?

Jag menar, bråkar vi om sådant som det inte handlar om för att vi inte kan sätta ord på vad det egentligen är vi behöver? Ett exempel är Annas enorma behov av bekräftelse på att hon är älskad och bråkar om att hon inte vill göra en resa om hon inte får resa på just den dagen hon vill. Egentligen spelar resan eller dagen igen roll. Det hon vill är att få bekräftelse på att hon är älskad. Resebehovet är ett förklätt kärleksbehov. Älskar du mig så gör du detta för mig och visar att jag är viktig för dig. Så fort hon fått sin kärleksbekräftelse blir resa och resdag oviktiga.

Gör vi alltid så? Varför har vi så svårt att säga vad det är vi behöver? Vår stolthet hindrar oss säkerligen ifrån att blotta våra behov för att det är sårbart att säga att jag behöver det här. Varför kan vi inte fråga om det? Tycker vi at det är fel att behöva saker ifrån andra? Erkänna att vi behöver andra? Kommer det med modersmjölken? Eller när lär vi oss det? När lär vi oss att det är fult att be om hjälp, att behöva andra?