-- Mamma med knuff --

Jag arbetar på grundskola. På Halloweendagens morgon under vårt morgonpyssel hörde jag en elev berätta för en annan elev att mamman inte tillät bus eller godisande för att hon inte tyckte att det var okej att tigga. Först tyckte jag att det lät väldigt hårt, hårt av ett så litet barn att säga så och hårt av en förälder att uttrycka det så.

 

När jag på kvällen kom hem till min egen familj med Miléa tre år och Sebastian fem år som fått löfte om att för första gången få gå "bus eller godisande" fick jag dock en bitter smak i munnen. Vi bor i ett barntätt radhusområde och jag tänker tillbaka på de gånger jag öppnat dörren för lite för gamla barn/ungdomar som satt på sig någon grej och öppnar sin stora godispåse i väntan på att få mer godis, likgiltiga blickar på det jag sedan lägger i. Ja de stunderna känns det inte helt okej. När jag tänker på de små barnen som klätt ut sig och det är en spännande grej för och det kan vara okej fastnar jag ändå på att det är godis som de ska få i sin påse (att det skulle kunna vara bus istället är bara en formalitet). Det händer att det finns alternativ hos några så som popcorn, äpple, clementin eller russin, men de alternativen hör till en minoritet och ses ibland inte med blida ögon av mottagaren. Det är en stor del av denna tradition som kretsar kring godiset och i dagens samhälle känns det fel att blidka denna del av traditionen då vi nu, om än så sakteliga, börjar bli mer välinformerade om sockrets negativa inverkan på våra kroppar och liv. 

 

Jag tog saken i egna händer och tog med mina barn ut på en busrunda bland våra grannar. Vi tackade ja till äpple och clementin som var förklädd till pumpa och sade enbart bu och sprang iväg från de andra som ville bjuda oss godis. Barnen verkade nöjda, mamman var helt klart nöjd och nöjda var vi sedan allihop då vi kom hem till en god efterrätt beståendes av hallon, blåbär och grädde. 

 

Frågan till dig, behöver Halloween handla om godis? Är traditionen mer om godis än om att klä ut sig och busa? En liten tanke går tillbaka till när jag själv gick som påskkärring. Vi lämnade alltid ett kort till den som vi plingade på. Vi jobbade hårt hemma med att klippa, måla och skriva kort för att kunna ge ut, jag har till och med minnen av att ligga på golvet med min syster i någons trappuppgång och måla fler för att kunna fortsätta gå. På vår tid kunde vi få en liten slant istället och jag uppfattade det mer som ett givande och tagande. Vi gjorde de som öppnade glada och de ville i gengäld ge oss någonting tillbaka. Eller tycker du att resonemanget haltar? I dag ser jag inget givande från de som ringer på min dörr (om de inte är väldigt små så att det är en bedrift att våga ringa på).