-- Mamma med knuff --

Det är en grej jag inte förstår. Vi är otroligt snabba på att tro på alla negativa skriverier det alltid kommer om allt möjligt. Chips ger dig cancer etcetera. Först är det ena farligt, sedan det andra (och ändå är vi grymt förskonade om vi jämför med Amerika).

Hela våra liv fightas vi med vår vikt - eller vi är medvetna om att vi inte kan äta som vi vill - (bara att det är så är väl egentligen lite konstigt? Hur kan det vara problematiskt för så många? Är vi verkligen skapta så?). Är det inte så att flera köper de här grejerna som kommer, smalneonstrumpa som med kristaller aktiverar din hud så att dina celluliter försvinner; olika träningsredskap; olika piller som hjälper dig gå ner i vikt med mera. Vi opererar vår magsäck. Hur långt kan då steget vara till att pröva någonting som många säger får dem att må bra? Som för många visat ge resultat. Verkar det vara för bra för att vara sant? "Slipp vara hungrig", "Slipp räkna kalorier - ät dig mätt", "njutmetoden". Hur kan det fungera? För bra för att vara sant? Som en genväg? Och vad är dessa produkter och olika saker vi prövar istället? DE är väl genvägar om något.

Lchf är inte en genväg, det finns inga genvägar. Du ska inte äta socker med Lchf, vill du följa det rådet och få ut mest av kosten då gäller det att låta bli. Lchf = ungefär, du byter ut kolhydrater mot fett men äter fortfarande samma mängd grönsaker och protein. Lchf är ingen kost som bara är en "njutmetod" men det är lättare att stå emot sötsakerna med lchf då du inte stoppar i dig socker genom den vanliga mat du äter och därmed triggar sötsuget. Det är definitivt en "njutmetod" vad gäller maten - jag får äta mig mätt på goda råvaror - men för mig verkar just det rimligt. Äter du rätt saker så behöver du inte äta lite. Här kommer det igen det kostdoktorn sagt. Lågkaloridiet och tänkande i "kalori in, kalori ut" får dig inte att på ett bra sätt gå ner i vikt, det får dig att vara hungrig, du svälter dig faktiskt om du äter mindre än du gör av med och i längden fungerar inte det. Ingen kan i längden hålla en diet där du berövar kroppen den mat den behöver för att orka med den aktivitet den utför. Det kallas semistarvation (Gary Taubes) och får dig (liksom Robinsondeltagarna) att tänka mat - ditt liv kommer att kretsa kring mat. Då och då vräker du mat. Det måste du och tro inte att du kan stå emot det, det är en mäktig kraft. Det är dithän det barkar. Så jag undrar, varför inte pröva denna grej när vi är villiga att pröva allt annat konstigt?

Jag är så glad att polletten äntligen föll ner för mig. Att äta den mat min kropp behöver och gör av med, känns så rätt. Att lättare kunna stå emot sötsaker för att jag genom att utesluta socker (kolhydrater och stärkelse) ur min kost inte triggar sötsuget bara genom den mat jag äter.


De flesta av oss vet att socker, godis, kakor, läsk med mera inte är bra för oss men hur många är medvetna om att de kolhydrater vi äter - som vi till stor del blir rekommenderade att äta i diverse dieter för att minska i vikt, även diabetiker - omvandlas till socker i vår kropp -> vilket höjer vårt blodsocker ->som i sin tur triggar vårt insulin som bearbetar ett förhöjt blodsocker -> genom att lagra glykosen - kolhydraterna - som fett, triglycerider, för att användas vid senare aktivitet. Äter vi väldigt mycket kolhydrater (socker, pasta, ris, potatis och bröd) försvinner detta lagrade fett aldrig ur kroppen, då allt inte används vid aktivitet.

En del i detta är dock att när dietister rekommenderar en kost med lite fett (fettet mättar oss), behöver vi istället äta kolhydrater för att bli mätta. De flesta som går på en diet och inte äter mycket kolhydrater tenderar att hamna i en cirkel där allting kretsar kring tankar på mat - för de är aldrig mätta. Eller, de är mätta direkt efter en måltid med kolhydrater, problemet är dock att kolhydrater inte mättar en längre period och dessutom triggar vår hunger efter mer kolhydrater - som mättar för stunden. Kolhydraterna ger oss dessutom, precis som när vi äter socker, en snabb energiskjuts men tar oss sedan ner till en nivå lägre än var vi befann oss innan vi åt vår måltid. Detta är intressant information för alla men kanske främst för diabetiker som bör hålla ett jämnt och stabilt blodsocker och även barn och framför allt de med olika bokstavsdiagnoser som även de kan må mycket bättre med ett stabilt blodsocker utan topp och dal att behöva räkna in i ekvationen.

Träningen är inte nödvändig inom LCHF för att hålla vikten. Vi ska träna för hälsans skull. Vi mår bra av den (speciellt när det handlar om att ha kul och göra det vi vill utan att behöva tänka på/känna stressen över hur mycket och ofta vi behöver träna för att göra av med mer än vad vi stoppar i oss). Träning sänker stressnivån i kroppen. Hur blir det då rent psykiskt med träningen när den hela tiden i kolhydratätarens värld är ett måste? Kan den samtidigt vara ett nöje? När vi så fort vi äter onyttigt tänker på att vi behöver träna? Går den ekvationen ihop för oss? Går den ihop för dig? Jag förstår att det det kan vara frustrerande att höra att det inte handlar om kalorier in kalorier ut, som lchf säger, detta är ny information. Går emot livsmedelsverket, med flera, statliga organ. Tänkt om det är sant? Är det inte värt att testa?

Är du överviktig eller bär på fler kilon än du skulle vilja? Jag som Lchf:are säger att det är inte ditt fel, du har inte dålig karaktär och du är inte glupsk. Du fuskar inte med dina dieter och du är INTE ett hopplöst fall. Du förtjänar inte att äta massa mediciner för de sjukdomar som kanske har kommit med övervikten för att dieterna inte fungerar på dig och du förtjänade inte att bli förrådd av de läkare som opererade din magsäck (gastric bypass), du har bara gjort vad du blivit tillsagd, efterfrågade råd och oefterfrågade råd. Kanske skiljer de sig lite, men de rör sig kring samma kärna, mindre fett, mindre mat, mer träning. Dessa kostråd, leder, enligt bland annat Anders Eenfeldt inte till permanent viktnedgång, de leder till hunger.


Jag tycker otroligt synd om otroligt många människor. Av experter och myndigheter har vi blivit svikna, och fortsätter att bli svikna. Det är dags att bli sin egen bästa doktor och se efter sitt eget hus. Din magkänsla sviker inte. DU vet vad som fungerar och inte fungerar för dig. Våga se utanför allmänheten och den breda massans strikta och starka uppfattningar. I minoriteten finns jag, ytterligare en lchf:are, men vi blir fler. Dagen kommer att komma, när människan tar revansch på forskarnas seglivade gamla meriter (som faktiskt, i för många fall, i dag inte skulle hålla under forskningsvärldens strikta lupp. De har inte sanningsenligt och forskningsmässigt på ett korrekt sätt presenterat resultatet på sina studier). Jag tror att det visst kan vara så som Andreas Eenfeldt sa, att den äldre generationen behöver dö ut för att (mitt tillägg) detta vansinne ska få ett slut. Börja redan nu.



Och kan du tro på att detta inlägg bara skulle handla om att jag märkt att mitt efter-duschen-jag-dör-"kli"-på-benen-jag-måste-linda-ett-tjockt-täcke-kring-benen-och-sitta-på-dem-i-20-minuter har försvunnit. Det gjorde heller inte ont senaste gången jag epilerade benen trots en generöst tät hårväxt på ca två veckor (jag är småbarnsmamma, två barn..). Jag har ätit lchf (strikt i mat, ej i godis) i en och en halv månad och jag känner så enormt starkt för det här så jag ber om ursäkt men detta är vad som kom ut.

Mina källor är främst Dr Anders Eenfeldt (Kostdoktorn.se) författare av boken "Matrevolutionen" och Gary Taubes författare av boken "Good calories, Bad calories".

Första gången var med syster på besök. Mycket trevligt pass.

Kvällens mål var att skaffa mig en så "jämsidig" träning som möjligt, eller en så jämn träningsverk som möjligt. Jag tränade på enkla hopp men började också träna för gorillahoppet. Little by little. Dagens prestation var att hoppa över en stång i höfthöjd rakt framifrån, båda fötter över stången samtidigt utan att ta i med händerna. Oh yes I did.

Sebastian blev i lördags fyra år och hade sitt första riktiga kalas. Sju var bjudna, fem kom. Ett fyraårskalas med sex barn var jättelagom. Då var även förälder/föräldrar där för alla barn utom ett. Sebastian och tre andra barn hade syskon med, och ytterligare ett gjorde blixtvisit. Det ska finnas en regel att röra sig kring angående antalet barn på ett kalas. Ett barn per år födelsedagsbarnet fyller och jag kan verkligen se fördelen med att följaden regeln. Undrar om antalet går ner igen efter en viss ålder för trettifyra gäster känns lite väl många för mig. ;)

Här kommer ett långt inlägg.

I förrgår eftermiddag var jag med barnen hos T och T från förskolan. De lekte och hade kul tillsammans i solen på baksidan. När det var dags att äta mellanmål hämtade jag yoghurt och de tiotal små jordgubbar jag plockat ur vårt jordgubbsland när jag kommit hem från jobbet. De var tvättade sedan tidigare så jag skar upp dem och fördelade dem mellan de två mellanmålsburkarna. Barnen åt och sedan var det dags för lek igen. De hoppade längdhopp med assistans från M. Barnen hade jättekul, M kämpade tappert med krattan mellan "nedslagen". Jag var trött efter öppningsdag på jobbet och tråkigt rastlös.

Efter ett tag gick vi ut med barnen. Jag ville se om M kommit hem. Alla följde med. Jag, Miléa och Sebastian var först ut. Jag lät Sebastian cykla i förväg uppför backen. Jag och Miléa följde efter i sakta mak. När vi kommit en bit på vägen hörde jag att Sebastian var ledsen. Jag tittade tillbaka efter Miléa, "kom nu". T, T och M var också i antågande. När jag återigen hörde Sebastian ropade jag "jag kommer Sebastian" och lämnade de andra bakom mig. När jag gick upp såg jag Sebastian gå tvärs över gångbanan med armen över magen. Han var ledsen. Jag tittade efter Miléa igen som försvunnit in i någon buske på vägen. Jag fortsatte upp till Sebastian. När jag kom upp till honom och såg honom ligga på asfalten med handen över magen, kom också M. Vi frågade om han ramlat med cykeln och han svarade nej. Jag sa till M att gå ner och hämta Miléa som vi inte längre kunde se. Jag hämtade Sebastians cykel som låg på andra sidan gångbanan och gav honom den. Jag sa att han skulle cykla ner till pappa och gick in för att göra någonting (gud vet vad).

Jag hörde Sebastian inifrån, han var ledsen och ropade på pappa. När han började ropa på mamma gick jag ut till honom. Jag mötte honom utanför dörren, han hade gått utan cykeln. Han klagade över att han hade ont i magen, och hostade väldigt mycket. Jag frågade honom om han behövde kräkas men han verkade frustrerad över min fråga och sa att "jag har ont magen!". Jag tog med honom in i hallen och i samband med att jag, på grund av hans hosta, frågade honom om han mådde illa sa han att han bara ville lägga sig i sin säng. Jag la ner honom på hallmattan, då kom även M in. Sebastian hostade ännu mer när jag lagt honom ner. Jag frågade igen om han behövde kräkas, om han mådde illa, men han svarade nej. Jag sa till M att vi kunde ta ut honom på framsidan och lägga honom på en filt i gräset. När jag lyfte upp Sebastian gnällde och protesterade han. Innan jag lade honom i gräset, medan jag skulle breda ut filten, sa M att det är mycket humlor och getingar. Jag vet inte om Sebastian hörde det eller om det var någonting annat men när jag lade honom i gräset blev han jättespänd och var ledsen och sa att han var rädd. Jag lade över honom på filten så fort jag brett ut den och ställde mig på knäna och armbågarna över honom och skuggade honom från solen. Jag vände honom på sidan och pussade på honom och försökte få honom att lugna sig. Han klagade över magont. Efter att han gnällt/gnytt en liten stund så blev han mer lugn och låg och blundade. Jag lade märke till att hans läpp var svullen. "Är inte hans läpp svullen?" frågade jag M. Jag var inte säker men kände på den (den verkade lite fläskläppssvullen men mjukare) och reagerade på att jag kunde se det lena, röda skinnet från insidan av läppen, vilket vi annars inte ser. Någon gång i allt detta tänkte jag på att ringa sjukvårdsrådgivningen, detta fantastiska skyddsnät som jag ofta använder mig av, men den intentionen försvann i allt som hände hela tiden då. (Vid något tillfälle stötte jag på Miléa och granne M inne hos oss. Miléa hade klättrat i trädet igen - med sin hjälm på - som i och för sig har "självutlösande" spänne, men hon hade ramlat innan granne M hunnit fram och fått spännet i munnen så hon blödde. Jag och M var båda fokuserade på Sebastian, så tack granne M för att du tog hand om Miléa när vi inte hade tid att göra det). Jag sa till Sebastian att gapa så att jag kunde titta i hans hals och jag tyckte att han var lite röd. I denna veva sa Sebastian att han ville sova, jag och M var där och vi pratade om hans svullna läpp, skuggade honom från solen, försökte prata med honom och hålla honom vaken, M sa, "han får inte sova", granne M, mamma till T och T som vi varit hos tidigare, var där och hon sa till mig att jag nog borde ringa.

Jag svarade på det med en gång, glad över att ha fått den knuffen, och gick in och ringde 1177, sjukvårdsrådgivningen. Jag gick ut med vår bärbara telefon. När de sa att det var sex minuters väntetid la jag på och ringde 112 och bad att få giftinformationen. Killen som svarade frågade varför jag ville ha giftinformationen och jag sa att vår son hade svullen läpp och låg på gräset och ville bara sova. Jag kommer inte ihåg alla turer med honom men han frågade hur gammal Sebastian var och var vi var någonstans och sa att han skulle skicka en bil och att de fanns en nära oss. Efter det fick jag prata med en sjuksköterska och berätta lite mer om vad som hänt. När bilen var nära sa jag att jag kunde gå ut och möta dem och då fick jag lägga på. Sjuksköterskan sa att vi skulle hålla Sebastian vaken. 

Jag sprang ut till vägen och då kom granne M, som har dotter N som går på den förskola barnen ska börja på till hösten. Jag hälsade småspringande och sa i förbifarten att "jag ska snart vinka in en ambulans här". Jag började nästan gråta. Jag kom ut till vägen och då kom de med ljud och siren på. Jag vinkade in dem och sa att de skulle köra rakt in på gården. Granne M frågade om jag behövde hjälp med någonting och jag tackade henne för det men sa att det var okej.

Jag sprang in förbi ambulansen och pekade på var Sebastian var. När jag gick dit stod granne M vid bänkarna med barnen. Barnen satt och tittade på med stora ögon. Miléa, T och T. Jag gick mot henne och platsen där Sebastian och M var och gömde samtidigt ansiktet i händerna. Nu brast det, och tårarna kom. Denna anspänning. Snälla tänkte jag, ge mig en kram och det fick jag. Hon kom emot mig och visade att jag kunde komma till henne. Jag grät en stund och gick sedan bort till Sebastian och ambulansmännen.

De ställde frågor och jag/vi svarade så gott vi kunde. (Min M berättade senare att granne M sagt att ambulansmännen sprungit fram till Sebastian). De gav honom en adrenalinspruta i benet på en gång, Sebastian var nog inte medvetande om det. Jag blev av ambulansmannen ombedd att hämta någonting som Sebastian tycker om att dricka som han kunde lösa tabletter i. Sebastian fick tio kortisontabletter och sedan också antihistamin. Han piggnade till men var trött. När den ena ambulansmannen frågade vem av oss som skulle med till sjukhuset tänkte jag, ska vi in till sjukhuset? Jag förstod aldrig riktigt tror jag. När jag ringde 112 tänkte jag aldrig ambulans. Jag sprang in och tog med mat, blöja, extrabyxor och vatten till mig och Sebastian.

Det var lite svårt att få in honom i ambulansen men det gick. I ambulansen var Sebastian lugn, och vaken, jag höll hans hand. Han fick ett lejon att hålla i famnen och han låg och tittade litegrann. M och Miléa skulle komma efter i bilen. När vi närmade oss sjukhuset började han bli lite mer intresserad av ambulansen och vi fick se vilka olika lampor de hade i bak. Väl på sjukhuset bar jag in Sebastian i akutrummet där vi möttes av 6-9 personer. Även där förvånades jag av pådraget och jag kan i efterhand bli lite arg på mig själv över att jag inte förstod att det skulle vara så. Jag höll Sebastian som var ledsen och tyckte det var jättejobbigt och de tog blod i armen och gav syrgas. De ställde frågor och kollade honom. Efter det fick vi flytta till ett rum på akuten. Där fick han ytterligare en spruta i benet, en jobbig, som gjorde jätteont och sved, berättade sjuksköterskan. Han fick mer syrgas. Han fick även annan medicin som han skulle andas in. M och Miléa kom. Vi blev kvar länge i rummet och M åkte hem och lämnade Miléa för kvällsmat hos våra grannar, som erbjudit sin hjälp. Jag läste för Sebastian som var jätteduktig och sedan gick jag iväg och värmde vår mat som vi hungrigt åt upp. M kom tillbaka med sovsaker till mig och Sebastian, och en sköterska kom och hämtade oss till den korttidsavdelning på akuten där vi skulle få sova över natten.

Sebastian var pigg och drack vaniljyoghurt, och vatten. Vi lekte i dagrummet. Vid klockan 22.00 efter tandborstning, många sagor, mer syrgas och sång somnade Sebastian som en stock. Doktorn var ännu inte nöjd med hans syresättning. Jag låg också men spelade Wordfeud medan jag låg och lyssnade på Sebastians andning. Efter ett tag ringde jag på knappen. För mig lät det som om han andades väldigt ytligt och sedan inte fick tillräckligt med luft så han hostade kraftigt. Efter hostattackerna började han inte andas på en gång. Jag var orolig. När de mätte hans puls/syresättning låg den på 91 och den ska ligga över 95 (på förmiddagen nästa dag när doktorn var nöjd med pulsen låg den på 98-99). Syrgas igen en stund och sedan ytterligare medicin att andas in, samma som han fått tidigare. De berättade att de skulle väcka oss en gång i timmen under natten. Jag tror jag somnade efter klockan 23.20 någon gång. Vi hade ännu inte fått sällskap i vårt rum av någon annan. Vid klockan 04 sa sköterskan att de inte väckt oss sedan klockan 02 och att det nu såg bättre ut. De skulle nu väcka oss varannan timme. De sista gångerna de väckte oss behövdes ingen mer syrgas vilket gjorde att jag kunde sova lite på morgonkvisten då jag inte behövde ligga och se till att Sebastian i sömnen inte rullande bort från sin syrgas som han fick genom en tratt som vi lade nära hans näsa och mun.

Strax innan 09 tror jag det var, väcktes vi för att doktorn snart skulle komma. Vi hade ca klockan 06 fått besök i rummet av en pojke i Sebastians ålder och hans pappa. De sov också gott.

Sebastian är allergisk mot jordgubbar, så ett tag framöver får han inte äta det. Det kan gå över efter ett tag. Nu har vi med oss två adrenalinsprutor, kortisontabletter och antihistamin vart vi än går. Tidigare har Sebastian ätit mycket jordgubbar sedan han var gammal nog att pröva det vid ca ett års ålder, då prövade vi i omgångar vilket rekommenderas för att se att barnet tål det. Någon gång när han är mellan ett och ett halvt och två och ett halvt år gammal får han utslag runt munnen av bärsaften efter att han fått bär. Utslagen går bort strax efter att vi tvättat av honom.

I efterhand känner jag att jag är otroligt tacksam för att detta hände när det hände. När både jag och M var med. Mindre än en vecka tidigare firades Sebastian på förskolan och då hade jag skickat med två halvliterspaket vaniljglass och två askar jordgubbar för tio förskolebarn att dela på. I övermorgon fyller Sebastian 4 år och jag brukar göra min vanliga omtyckta jordgubbstårta. Vi har glassfest inplanerad nu istället. Det var en tillfällighet som gjorde att det blev yoghurt med jordgubbar. Jag hade tänkt göra smörgåsar men Sebastian sa att han ville ha yoghurt och när jag kom hem tänkte jag att det var okej och då kunde de få de jordgubbar jag plockat i vårt jordgubbsland lite tidigare också.

Doktorerna sade att Sebastians cykeltur och den anträngning den innebar bidrog till att det blev en så kraftig allergisk reaktion. Tiderna för intagandet av jordgubbarna med lek emellan och sedan den korta cykelturen och reaktionen handlade om en dryg timme. Doktorerna sa att det är ganska vanligt att ungdomar äter ngt någonstans och sedan cyklar hem och börjar känna att de mår dåligt. En ungdom får då aldrig låsa in sig på toaletten.

Jag är tacksam för att jag hade rätt personer runtomkring mig som sa och hörde rätt saker och att jag sa rätt saker till rätt personer (det känns lite som tillfälligheter) för jag förstod aldrig hur allvarligt det var med Sebastian. Båda ambulansmännen och olika doktorer sade till mig att det var bra att vi ringde. Jo tack, kan jag tänka också, jag fick en ambulans när jag behövde den, för jag sa rätt saker. Det är jag i dag enormt tacksam över att jag gjorde.

En i-landsbo berättar.

Miléa klättrar först på lådorna i hallmöbeln efter att ha dragit bort skjutdörren, sedan på trappräcket och där får jag hämta henne, rumpa i huvudhöjd. Högt upp.

Jag och Sebastian nämnde någonting om dagis och på det replikerade Miléa, "Éa dagis, älskar dagis". Jag vet älskling och de älskar dig lika mycket lilla charmtroll.

I dag köpte vi cykel till Sebastian. Balanscykeln var dess företrädare så vi valde en större cykel från fem år (Sebastian blir fyra år på lördag) utan stödhjul. Vår utmaning blir att få honom att vilja stanna för att öva på att gå av cykeln själv för att cykla är alldeles för roligt och det var efter bara några meter på cykeln som vi kunde släppa honom. Efter några varv runt gården fick han åka iväg helt själv. Efter ett tag vände han på eget bevåg och när han såg att han klarade det vände han sedan direkt igen på en femöring. Han cyklar och bromsar ner farten när det går för fort och sedan cyklar han på igen. Jodå det gick att skriva en hel del om detta. Jag är en mkt stolt mamma. Fint Sebastian min lilla solstråle.

M åkte på sin seglingsresa med 40-gänget och hit kom mamma och S. Det blev inte riktigt som vi hade tänkt oss, Sebastian hade hög feber i fem dagar, men det var supermysigt. Tack mamma och S för ett mycket härligt besök!

Kanske var det precis så det skulle vara, kvalitetstid med mormor och moster, det var ju inte han som följde med mig sist på min resa till dem. Han njöt i fulla drag och utnyttjade sina barnvakter till max. De åkte nog hem trötta.

Det här med att umgås med mina släktingar och barnen är nog verkligen någonting det. Det blir så mycket mys, vi bara är och umgås.

Jag sa att jag var tacksam för att det var här och de var verkligen här. Jag fick komma hem trött från jobbet och vila. Tack igen för det. Mamma jag sa det till dig, och nu S, tack! Jag vet att ni jobbade hårt.

Jag fick bjuda på den godaste maten och det var ordentligt härligt att få bjuda och jag fick tillbaka i mångfald i form av undanplockning. =) Jag fick till och med en plåsterlåda och utgångna mediciner avlämnade på apoteket!

Stickhjälp, kramar, kli på ryggen och i håret, spelkväll, en grillkväll efter att barnen lagt sig. Massor med godis. Vin, choklad. =) Mystid på baksidan, varma dagar, parkourpremiär med syster. Sovmorgon. Mm.

Lite jobbigt tycker jag att det är att ha Yes diskmedel ståendes på diskbänken. Jag har tidigare varit en religiös anhängare av Grumme diskmedel men jag är ledsen att den inte gör jobbet. Med en fettrik kost, (lågkolhydratkost/njutmetoden/lchf) blir det inte rent med Grumme.