-- Mamma med knuff --

Vi hade snö. Sådär litegrann. Lagom för att kunna åka. 

Jag gick ut med mina barn klockan fem och var där en timme med dem.. och med grannskapets barn. Det var mörkt men en lampa lyste upp för oss. Mina barn hade lysreflexerna i blixtlåsfästet - som mormor gett i julklapp - vid halsen. Bra. 

Kanske var det elva barn sammanlagt.

Vi bor i ett radhusområde och det är barntätt. Vår pulkabacke ligger dock mellan husen med en liten öppning, men det är inte så att det går att åka med förbundna ögon. Efter branta backen ner från garagets baksida går det att åka över gångvägen och fortsätta ner på lekplatsen. Det är inga stora avstånd men det går att få upp farten rejält och det finns på lekplatsen både småhus, gungställning och klätterställning att åka in i.. Jag och mina barn åker inte där. Endast mina barn hade hjälm.

Tidigare under dagen hade det varit en ambulans och hämtat en sjuåring som åkt in i gungställningen med ryggen. (Han är okej). Nu när vi var där hade det kommit upp däck vid gungställningen, som dock blir stenhårda då det är kallt, som kommenterat av en granne.

När jag stod där hade jag koll på alla. Jag försökte ha koll på alla. Jag jobbar på skola, kanske är det därför, jag vet inte. Det kändes olustigt och jag hade koll men inte kontroll. Min Miléa styrde fel vid ett tillfälle och åkte rakt in i däck som fick henne att hamna huvudet före i en buske. Ja. Jag var dock där och sa att det hade kunnat gå illa och så får hon inte göra igen. Jag stod längst ner och styrde upp dem eller stoppade och tog emot. Några av de andra barnen var några år äldre men jag vet inte om de hade mer kontroll på sina åkredskap för det.

Vid ett tillfälle åkte en pojke ner, huvudet före (inte från brantaste stället men ändå) ner på en surfbräda rakt mot en lyktstolpe. Precis bredvid finns ett el/teleskåp, ni vet de där med en fyrsiffrig kod. Många saker att åka in i. Han hamnade mot lyktstolpen med magen. Jag tog några steg fram mot honom, hjärtat i halsgropen. ”Snälla åk inte med huvudet före när du inte har hjälm, du får så hög fart och du kan inte styra med händerna”. Han gick åt sidan, tagen av mina ord och jag sa att förlåt det var inte meningen att det skulle låta så hårt men jag fick hjärtat i halsgropen här och om du åker ner med fötterna före istället kan du stoppa farten, det kan du inte göra när du åker sådär. Pojken gick upp mot en kvinna som frågade, är du okej (namn)? Jepp, det var mamman det. De gick hem efter det. Jag kände inte igen henne eller pojken och hon sade ingenting. Ja ”ops” kanske, men å andra sidan, ska jag vara förälder för de barn som har en förälder med sig också?

Jag var mycket tydlig med Sebastian att vi åker inte ner mot lekplatsen. Han var arg men det spelade ingen roll. Han hade snowracer och det hade inte de andra och han fick inte åka där, farten skulle bli för hög. Så var det bara. Punkt. Jag frågade efter ett tag de som åkte där om de visste att ambulansen varit och hämtat en pojke och det visste de. Jag bad dem vara lite försiktiga. Inga konstigheter med det.

Efter en stund kom ett syskonpar ut som åkte nerför branta på snowracer och slirade längst ner för att få stopp på farten. Helt galet. En förälder kom ut och jag sa att vad skönt med en till förälder ute när barnen åker såhär. Jag tittade på barnen på snowracern utan hjälm och jepp, det visade sig vara deras mamma. Hon var visserligen ute men tillät åkande på gränsen till vad de klarade av.

Min undring, var var föräldrarna? Speciellt efter att en olycka skett tidigare på dagen. Inte så konstigt att barn skadar sig. Varför håller de inte koll?

Ja jag skulle gå och lägga mig men först behöver jag logga ett löfte, en påminnelse och något offentligt som tvingar mig att stå vid mitt ord (/hjälper mig att hålla mig på rätt bana), "som tvingar min arm".

Fabrication

=

påhitt

tillverkning

dikt

fabricering

lögn

ihopmontering

ihopsättning

(fabric)

struktur

konstruktion

tyg

uppbyggnad

system

textur

Jag pratar om de anledningar jag hittar för att rättfärdiga ätande av onyttiga/onödiga saker (om än lchf-godsaker). Okej, NU vet du vad jag pratar om. Läs listan på nytt.. så sant, eller hur?

Min fina partner säger att "ALLA gör det". JAG VET! svarar jag, men JAG vill sluta med det!

Tänkte att det följer min starka övertygelse att det inte går att vara otrogen á la "det BARA hände". Du kommer att ha ett otal möjligheter att stoppa pågående beteende – om du vill stoppa det. Här ska läggas till att jag är lchf-are och inte lider av sockerberoende (som kan göra det svårare att stoppa sitt beteende), dvs. om jag inte triggat igång det igen genom att äta fel. 

Jag kan komma ihåg flertal tillfällen då jag tänkt att det finns ingen anledning att äta detta. Jag skulle kunna låta bli, MEN, jag fabricerar tankar om att 'i morgon kan jag inte äta det', 'det blir dåligt', 'vem ska annars äta det', 'jag vill inte slänga det','det är en högtid och jag firar...', 'det är mysigt att tillsammans äta...' osv. du känner kanske igen dig, du har kanske ytterligare exempel att lägga till?

Okej, här stoppar i alla fall jag. Jag vill ta ett beslut. Jag vill aldrig mer i mitt liv 'äta någonting pga. att....' (and here you pick your poison) - om det inte handlar om hunger förstås.

Så låna mig, dig själv eller mänskligheten en tvingande arm, någon som hjälper och peppar dig mot (till) sunt leverne snarare än säger att 'you only live once'. Den goda vännen stöttar till sunt leverne, till logiskt och försvarbart leverne och tar inte den enkla och populistiska vägen ut. Hjälp till självhjälp. Var en klippa för din nästa. Vi är fantastiskt bra på att vara "snälla" mot varandra och rättfärdiga saker för varandra som i slutändan, när allt kommer omkring, inte är så snälla..

Så vad handlar det om praktiken?

- Exempel.

Du var sugen och gick till affären och köpte (pick your poison). Du kommer hem med det och tänker att jag är inte ens sugen – släng det, ge bort det, frys in det och ge bort det senare etc.

- Exempel.

Du köpte ingredienser, du bakade kakan och nu finns den i ditt hem..

- Exempel

Du skulle bjuda borta men allt gick inte åt och nu har du leftovers..

- Exempel

Det kan dock även handla om att säga nej till någon som bjuder utan att behöva känna att du är oartig som inte tar emot det som bjuds.. (detta är vanligt förekommande för exempelvis lchf-aren som slutar med socker).

Jag pratar inte om att aldrig äta, jag pratar inte om att köra nolltolerans, jag pratar om att vara human och planera sina intag. Jag pratar om att stoppa de intag som faller utanför den struktur du har för ditt ätande. Det extra. Det oplanerade. Det onödiga. Då du inte var sugen men 'det var där'. Det som ”throws you of gard”. Stunder då du 'in the moment' behöver ta ett beslut om huruvida du ska/inte ska.. Då du inte visste att du skulle behöva välja i denna situation. När du inte kunde bestämma innan 'the fact'. Det du var oförberedd på. Det ätande som startar tvingande fabricerande tankar som rättfärdigar varför du ändå ska … (pick your poison). DET är vad jag talar om.

Och det är allt. God natt.

Det har gått 30 minuter och jag är ganska blöt lite överallt. Vårt lag gjorde visst mål, jag hann se det men inte njuta av sötman för männen bakom oss såg också målet och råkade ha öl i händerna just när hela läktaren exploderade. Jag hade velat se hur bollen rullade in i nätet och stannade, hur laget jublade och jag hade velat få insupa stämningen, en vittring av seger. Nu missade jag det medan jag torkade av mig. 

Jag ska inte vara alltför förvånad över vad som hände för sedan den stora gruppen (som nog egentligen misstagit dessa platser för ståplatser på Norra supporterläktaren) kom och fyllde upp åtta säten bakom mig och M så var det ljudligt, aggressivt och nedlåtande kommentarer till de flesta på planen.

Svärmor som var barnvakt hemma hade påmint oss om öronproppar och det är jag så tacksam för. Det var verkligen öronbedövande på arenan. Vi satt nära supporterläktaren och de lät vill jag lova. Med stor förstärkning från pojkarna bakom oss kunde vi inte alls samtala under matchens gång. Jag har spelat fotboll i många år och fråga M om jag kan konsten att prata när vi tittar på någonting hemma, så för mig innebar detta en stor förlust i upplevelse då det var högljutt så till den milda (konstigt uttryck) grad.

Runtomkring oss svors det grovt (trots alla minderåriga gäster eskorterade av en förälder), det var negativt, under bältet, kvinnoförnedrande ordval och bara urblåsta kommentarer som jag tyckte vittnade om dåligt uppförande. Det bara var så. Har du varit på match så vet du, annars går det verkligen inte att förklara vad männen på arenan degraderar till. I allt detta såg jag inga förvrängda kvinnoansikten som basunerade ut än det ena än det andra med intentionen att alla skulle höra, var männen bara uppslukade av att få skälla och bära sig åt?

Männen gjorde sig själva ingen tjänst. Jag kan inte tänka mig att någon kvinna tittade på dem och tänkte att Mm Mm där har vi en riktig karl. De klagade, och fräste, och spottade ut sin ilska mot alla på planen. Mottagare kunde vara vem som helst, allra helst verkade hatet falla i hårda ordalag på spelare i motståndarlaget men det var även helt ocensurerad kritik mot egna laget, och domaren förstås. När det för det mesta var negativt och bara skulle klagas då var det skönt att finna att öronpropparna fungerade riktigt bra och få fly in i en lugn, dämpad och censurerad värld. Tyvärr fadeade de inte ut allt och ansiktena såg jag ju.. men bättre, helt klart bättre.

Det var en bra date M, vårt lag vann, och vissa sånger var riktigt fina. Jag önskar bara att det hade varit mer sådant. Äkta supporterkärlek till sitt eget lag med människor som kommer samman och umgås inför ett sportsligt evenemang. Jag känner att jag fick för mycket av dosen hata motståndarna (den sortens uttryck KAN ju inte peppa egna laget), testosteron, alkohol och jag hatar och ska säga vad jag tycker och alla ska höra - manlig skit rent ut sagt. Pardon my. .. Allt detta hindrade eventuell beundran för deras i insikt i spelet.

Nästa gång blir det familjeläktaren för i dag kunde jag inte riktigt njuta. Jag blev chockad över vad de pappor som tagit med sina söner dit faktiskt visar dem. Vad ska barnen tänka. Jag kan inte riktigt se kvalitetstiden.. Nästa gång på familjeläktaren blir det förhoppningsvis lugn och ro och kanske lite mer städat och möjligen inga öronproppar utan bara härlig upplevelse av ett sportsligt evenemang där vi i publiken hittar varandra i delade åsikter och där vi resonerar oss fram på ett mer städat sätt. Vågen och "andra sidan är ni klara?". Eller är de dagarna förbi?

När blev fotbollens supportrar (männen vad jag kunde se) så våldsamma? Från början när fotbollen kom till fanns inga regler och det var på liv och död men så är det ju inte i dag. Behöver våra män detta forum?

Vad är det jag gör för fel?

Vad är det jag vill åstadkomma?

Jag tror jag säkert vet detta men kan inte omsätta det i praktiken. Vad är det som sätter stopp för det? Vem? Vem annan än jag själv. Jag har bara makten att förändra mig själv. Andra har makten över sig själva.

Jag söker sanning genom "Transformational Breakthrough Coaching" och jag söker sanning genom "Cope" en föräldrautbildning, jag söker sanning, inspiration och utveckling genom diverse föreläsningar i alla intressanta riktningar. Där är jag just nu. 

Jag känner när jag är fel ute, jag känner det tydligt. När det händer känner jag att jag varit stressad eller ur balans. Eller var jag bara lat? Lättaste vägen för mig i handling, men svårast att sedan bära mentalt? Väljer jag att glömma? 

Vilka ord använder jag? 

Med barnen vill jag bli lyssnad på, men lyssnar jag? När det är tydligt att jag hamnar för långt ifrån min ledstjärna då ser jag effekterna det har på barnen. Lyssnar inte mitt barn kan jag aldrig lasta någon annan än mig själv. Jag skapar vad jag får. 

Jag vill stoppa någonting. Nu. NU! Hur ofta väljer jag mina fighter och hur ofta handlar jag utifrån tidspress - inbillad tidspress - och en skitrutin? Ett snurrande ekorrhjul. Jag använder ord som "Jag vill inte att...", "stopp", "sluta". Jag säger det en gång, två, flera och tillslut befaller jag med hög röst. Skulle det vara min rätt? 

Jag säger saker som att jag inte har tid just då att förklara "du måste sluta först" och sedan kan jag berätta. Skulle du sluta "NU!" om du gör någonting utifrån behov, känsla och övertygelse? Skulle du sluta bara för att någon säger att du måste det? Är det bara barn som "trotsar" eller handlar det om att vi tar oss friheter och tycker att vi automatiskt skall lyssnas på bara för att vi råkar vara den vuxna i situationen? Hur vuxet är det? Är det vad vi vill lära ut?

Jag vill nå genom lugn och förtroende. Jag vill känna att jag har all tid i världen att förmedla mina tankar. Jag vill välja att se att jag i varje situation har all tid i världen, prioritera det, med ett lugn nå ut och få de som känner mig att veta att här är det ett lugnt tempo som gäller. Här erbjuds lugn och stannar du upp så kan vi lösa det här. Det kan vara ett viktigt möte. Jag vill ha tid att förklara från början.

Jag vill använda ord som inte attackerar. Jag arbetar bort ordet ”man” (det där myndighetsordet ”man ska inte” som är så opersonligt som det någonsin kan bli), jag arbetar bort ”inte” och ”nej”. Jag arbetar med att fokusera på vad jag vill, det positiva, och strunta - till så hög grad det är möjligt – i det som är negativt. Varför lägga tid på det som stjäl din egen energi, när det andra inte ens är viktigt? Det borde inte få uppta din tid. Men visst är det lätt att falla in i den negativa trendiga, lata och accepterade spiralen. ”Usch vad det regnar”, ”usch vad kallt det är”, ”usch vad det är varmt”…

Istället för att ge barnet en ”time out” tar du själv timeout’en för visst är det det du vill? Det du behöver? Lämna situationen. Vänta lite, sen, ta itu med det, när du är lugn. Andra förtjänar en lugn du. Alla beter sig så gott de kan. Alla handlar utifrån sin egen ledstjärna. Tar du dig tid och ser efter om den andres perspektiv är rimligt? Kan du då förstå och se att du inte ska banna utan kanske bara bekräfta och kanske förklara varför det inte fungerar att göra eller tänka så? Vägleda till ett bättre sätt? Jag tänkte och skrev vid ett tillfälle att ”utan förutfattade meningar hade vi inga krig”. Jag menade att tar vi oss inte tiden att sätta oss in i andras perspektiv, se andras ledstjärnor och kunna förstå deras handlingar, hur kan vi nå bortom oss själva? Hur ska vi då kunna sträcka oss längre än dit vårt ego bär oss? Mina obekräftade tankar om vad andra menar är falska sanningar. Mina förutfattade meningar lär mig ingenting om personen jag har meningar om, de stjäl min möjlighet till förståelse och att kunna möta den andre på ett djupare plan.

Här vill jag hamna. Mitt ord vill jag ska vara ”vänta”. Lugnt, neutralt, tydligt. ”Vänta” så får jag andas och sedan förklara i situationen (jag tänker mig här ett scenario, ett bråk mellan Sebastian snart fem år och Miléa snart tre). Jag vill förmedla lugn, jag vill förmedla att jag har tid för er och jag vill förmedla att jag är en trygg vuxen som ska vägleda dem i deras utveckling mot vuxenlivet.

Jag tänker att jag inte triggar någonting när jag ber dem vänta (jag tänker mig att jag om jag inte är lugn eller sagt ”vänta” i en lugn ton kan blunda i två tre sekunder – veta att de fortfarande är där när jag tittar igen – och då på ett lugnt sätt fråga ”vad har hänt?”). Om jag frågar dig som vuxen om du kan vänta, det är väl mildare? Säger jag ”Jag vill inte att..”, ”stopp” eller ”sluta” till dig då känner du dig attackerad? Detsamma gäller väl våra små? Varför inte låta dem kräva detsamma från mig? Varför inte låta dem få samma respekt?

Det är lätt att säga ”jag är vuxen, jag bestämmer”, utan att först ha bekräftat barnets perspektiv, och det är inte rätt. Alla har en anledning. Det är bättre att få med dig den andra på noterna än att bara köra dit eget race från platsen i ditt inre där endast ditt ego kan leva.