-- Mamma med knuff --

Vi hade snö. Sådär litegrann. Lagom för att kunna åka. 

 

Jag gick ut med mina barn klockan fem och var där en timme med dem.. och med grannskapets barn. Det var mörkt men en lampa lyste upp för oss. Mina barn hade lysreflexerna i blixtlåsfästet - som mormor gett i julklapp - vid halsen. Bra. 

 

Kanske var det elva barn sammanlagt.

 

Vi bor i ett radhusområde och det är barntätt. Vår pulkabacke ligger dock mellan husen med en liten öppning, men det är inte så att det går att åka med förbundna ögon. Efter branta backen ner från garagets baksida går det att åka över gångvägen och fortsätta ner på lekplatsen. Det är inga stora avstånd men det går att få upp farten rejält och det finns på lekplatsen både småhus, gungställning och klätterställning att åka in i.. Jag och mina barn åker inte där. Endast mina barn hade hjälm.

 

Tidigare under dagen hade det varit en ambulans och hämtat en sjuåring som åkt in i gungställningen med ryggen. (Han är okej). Nu när vi var där hade det kommit upp däck vid gungställningen, som dock blir stenhårda då det är kallt, som kommenterat av en granne.

 

När jag stod där hade jag koll på alla. Jag försökte ha koll på alla. Jag jobbar på skola, kanske är det därför, jag vet inte. Det kändes olustigt och jag hade koll men inte kontroll. Min Miléa styrde fel vid ett tillfälle och åkte rakt in i däck som fick henne att hamna huvudet före i en buske. Ja. Jag var dock där och sa att det hade kunnat gå illa och så får hon inte göra igen. Jag stod längst ner och styrde upp dem eller stoppade och tog emot. Några av de andra barnen var några år äldre men jag vet inte om de hade mer kontroll på sina åkredskap för det.

 

Vid ett tillfälle åkte en pojke ner, huvudet före (inte från brantaste stället men ändå) ner på en surfbräda rakt mot en lyktstolpe. Precis bredvid finns ett el/teleskåp, ni vet de där med en fyrsiffrig kod. Många saker att åka in i. Han hamnade mot lyktstolpen med magen. Jag tog några steg fram mot honom, hjärtat i halsgropen. ”Snälla åk inte med huvudet före när du inte har hjälm, du får så hög fart och du kan inte styra med händerna”. Han gick åt sidan, tagen av mina ord och jag sa att förlåt det var inte meningen att det skulle låta så hårt men jag fick hjärtat i halsgropen här och om du åker ner med fötterna före istället kan du stoppa farten, det kan du inte göra när du åker sådär. Pojken gick upp mot en kvinna som frågade, är du okej (namn)? Jepp, det var mamman det. De gick hem efter det. Jag kände inte igen henne eller pojken och hon sade ingenting. Ja ”ops” kanske, men å andra sidan, ska jag vara förälder för de barn som har en förälder med sig också?

 

Jag var mycket tydlig med Sebastian att vi åker inte ner mot lekplatsen. Han var arg men det spelade ingen roll. Han hade snowracer och det hade inte de andra och han fick inte åka där, farten skulle bli för hög. Så var det bara. Punkt. Jag frågade efter ett tag de som åkte där om de visste att ambulansen varit och hämtat en pojke och det visste de. Jag bad dem vara lite försiktiga. Inga konstigheter med det.

 

Efter en stund kom ett syskonpar ut som åkte nerför branta på snowracer och slirade längst ner för att få stopp på farten. Helt galet. En förälder kom ut och jag sa att vad skönt med en till förälder ute när barnen åker såhär. Jag tittade på barnen på snowracern utan hjälm och jepp, det visade sig vara deras mamma. Hon var visserligen ute men tillät åkande på gränsen till vad de klarade av.

 

 

Min undring, var var föräldrarna? Speciellt efter att en olycka skett tidigare på dagen. Inte så konstigt att barn skadar sig. Varför håller de inte koll?