-- Mamma med knuff --

Ett sent inlägg men ett viktigt.

Det känns som om det håller på att falla på plats. Jag kan se att det jag har gjort och gör har en mening, en för mig utstakad väg och jag kan se nu och veta att jag kommer att göra det jag är menad att göra. Kanske ett abstrakt resonemang men inte desto mindre viktigt.

Jag ser min väg. Jag ser inte vad målet är ännu men det är inte viktigt nu när jag vet att det finns. Min plats.

Jag känner mig lugn, jag känner mig självsäker och jag vet att jag kan och att jag ska.


Jag kan sluta här men för att inte tappa mig själv och inte veta vad jag tänkte på när jag läser detta senare ska jag grena ut det lite.

Först men inte viktigast men ändå en viktig del är kroppen. 10 kg lättare vilket just nu betyder att jag hittat min balans. En balans som säger att jag bara genom att äta inte behöver kämpa. Jag har det inom mig. Jag kan. Träna kan jag göra för själen, jag behöver inte göra det för kroppen. En kropp i balans ger mig mer utrymme att tänka på annat, viktigare, men den får mig också att må bra och ger mig extra energi.

Ansiktet. Kanske har det inte så mycket med utseendet att göra utan mer med självkänslan när jag sist hos ansiktsbehandlaren fick höra att "jag har ju ingen problemhud". Det är inte så mycket för dig att förstå som för mig att veta. Jag har länge sett min problemhy, med ärr från tonårens mobbningstid då jag inte lät några orenheter vara ifred och i och med det ärrade min hud, som ett testamonium av min sårade själ. Nu känns det som att den stämplen jag givit mig själv släpper. Jag kan lämna den del som formade en del av mig bakom mig och veta nu att det bara är en del, inte allt.

Familjen. Jag känner vad som behövs tydligare vad gäller man och barn. Jag ser en väg. En riktlinje. En trygg hamn.

Boende. Att vara synkad med sin livspartner är lugnande.

Vänner. Jag är påväg och känner mig mer redo.

Karriären. Val jag har gjort, människor jag mött och hur jag är som arbetstagare visar mig tydligare i dag vart jag är påväg. Vart det är meningen att jag ska hamna. Som sagt ovan ser jag inte målet men så länge jag vet att allt jag gör spelar roll så vet jag att jag kommer att hamna där det är meningen att jag ska vara. Vetskapen om det gör det lättare att ta initiativen. Nu när jag har mer på fötterna är det dags att dra i trådarna. Nu gäller det att lyssna in. Att vara öppen med alla sinnen så att jag inte missar de tecken som visar mig vart jag ska. Att inte luta mig tillbaka i stolen jag sitter på utan att öppna dörren som jag ser står på glänt.

De dukar upp hela servisen på golvet och sitter och fikar. Miléa är mycket nöjd med att få sitta och mata moster S med sked och skiner som en sol. Sebastian kommer med och leker och försöker hälla upp mjölk med den lilla mjölkkannan. Han tar Miléas kopp men det gillas inte och Miléa blir jättearg och skriker högt. Då kommer Sebastian och sätter sig framför Miléa med sitt ansikte precis mitt emot hennes och säger att "jag måste hålla din kopp för att kunna hälla i mjölk" varpå Miléa ger Sebastian sin kopp som han häller mjölk i och Miléa sedan får tillbaka.

Jag är så stolt över mina barn. Sebastian för att han på ett så fint och pedagogiskt sätt förklarade för Miléa varför han tog hennes kopp och Miléa för att hon lät storebror hälla i mjölk i hennes kopp. =) Sötnosar!


Lite senare springer båda barn - till synes oförtröttliga innan läggdags - runt i vår rundgång genom vardagsrum, hall och kök. Sebastian knuffar eller springer inte på Miléa en enda gång utan de leker tillsammans. Miléa som nog blir lite tröttare av springandet - då hon ser sig som jagad av Sebastian som dock bara springer runt runt - sätter sig efter en stund i vardagsrummet och leker med någonting annat. När Sebastian ser att hon inte springer runt längre går han fram till henne och frågar "Miléa vill du springa runt med mig?" varpå Miléa snabbt som ögat kommer på fötter igen och glatt återgår till springleken.

Åh, mammas älskade barn, runt årsskiftet 1½ och 3½ år gamla. Ni är så fina. Tack syster S för att du fulländade min redan jättefina kväll!

Undermän fotograferad av Ludvig Duregård (Hämtad på Cirkus Cirkörs hemsida)


Jag och M var och såg Undermän för några timmar sedan. Den var otroligt bra. Cirkus Cirkör.

Så starka, så mångfacetterade så fantastiskt duktiga med en enorm känsla för det subtila. Jag måste tilllägga vackra och graciösa också och det är det som är det häftiga. Hur kan 100kg män göra lyft med varandra och få det att se lätt och smidigt ut och göra det till en akrobatisk dans? Samtidigt som jag köper konceptet och tillåter tre stora män att vara så nära varandra. De tänjer på gränserna och tillåter det vackra mjuka de kan göra med sina kroppar komma fram utan att vara på bekostnad av deras manlighet. I och med att de låter sin feminina sida komma fram (det är ingenting självklart med det i dagens samhälle och den snäva bilden av manligheten) är det en även en viktig uppsättning ur ett genusperspektiv. (Vår föreställning var till och med något skarpare på grund av att den något lättare killen högst upp på bilden kunde inte vara med i lyftsekvenserna då han skadat ryggen och den killen som ersatte honom var lika stor som de andra tre).  


Groupon rules! Du vet väl vad Groupon är? Den tillåter mig att hitta och se sådana här saker som jag annars inte suttit och letat efter för att jag är en stressad småbarnsförälder som inte lägger dyra pengar på en föreställning, samtidigt som jag betalar min barnvakt.

Hemma hade allt gått städat till, barnen somnade direkt och lillasyster S och pojkvän D tittade film när vi kom hem.

En mycket lyckad kväll.

Utbildning på skolan i förrgår. Kort med en och en halv timme men bra att uppdatera kunskaperna.

Vet du vad du ska göra om olyckan är framme?