-- Mamma med knuff --

Vilken välsignelse. =)

 

Det är inte på skoj. När jag var på Kay Pollacks föreläsning "Att välja glädje" var det fyra saker som jag speciellt talat med andra om efteråt. 

 

* Möten med andra människor är ingen tillfällighet

* Den andre är utsänd för mig att öva på

* Den är helt rätt för mig

* Vi får inte mer än vi klarar av

 

Han menar, och jag håller med, att när du möter någon som något så fullständigt går dig på nerverna, då handlar det om ovanstående fyra påståenden. Mötet är ingen tillfällighet, personen är utsänd till dig att öva på, den är helt rätt för dig och du få inte mer än du klarar av. Provocerande? Tro mig, jag arbetar med barn med särskilda behov, det är provocerande - OCH, jag lär mig massor! 

 

Så vad i hela världen är så välsignat med att ha tappat rösten nu då? Nu har jag blivit ordinerad av doktor att vara hemma och vara tyst men vet du vad jag hann lära mig på en och halv dag av att vara tyst i skolmiljö? Det blev lugnare. När jag var tyst blev det lugnare. Det blev naturligt så att jag valde när jag behövde säga till för att det blev så omständigt att skriva till eleverna. När det handlade om någonting jag ville korrigera i deras beteende under lektionen gick jag till dem och vände dem rätt eller lade en hand på deras axel. Jag behövde inte säga någonting för de vet, vi har sagt det till dem hundra tusen gånger. De glömde bara, eller har svårt att inte göra det de gör. Blir det bättre av att vi säger till dem. Jag skulle vilja säga, aldrig. Vad hade jag gjort annars? Lathetens vuxenproblem. När vi vill att eleverna ska göra någonting säger vi till dem, oavsett var vi står - tror jag, så gör i alla fall jag om jag inte hinner tänka mig för - vilket både gör det högljutt (oavsett hur rätt vi har) och att vi pekar ut eleven. Att vi tar det på tu man hand tjänar alla på. 

 

När jag gör samma fel med mina egna barn, står och säger till dem från ett annat rum, säger till dem att sluta bråka osv. då vet jag att jag borde gå till dem istället. Våra unga förtjänar vår närvaro. Från ett annat rum kan jag heller inte hjälpa dem på rätt sätt.

 

JAG blev även lugnare, jag kom på mig själv med att känna detta lugn även när jag satt och smsade eller mejlade, någonting vi vanligtvis gör tysta. Jag kände mig som en Dalai Lama som gled runt och inte triggades av det som hände runtomkring, för jag hade inte något lätt sätt att kommunicera alltid. Det var som om jag var i en bubbla och det var oerhört behagligt. Tänk vad ickekommunikation måste göra för själen? Jag tänker på filmen "Eat, live, love" eller liknande med Julia Roberts. Hon var så frustrerad i allt det tysta. Jag tror dock att det är viktig näring för själen. 

 

När jag får tillbaka rösten igen, när nu det behagar bli, då hoppas jag att jag ska komma ihåg hur det kändes att gå till eleverna i skolan när jag ville någonting eller med mina barn hemma endast signalera via kroppsspråk att jag lyssnade på dem (de kan inte läsa mina lappar, de är fyra och sex år gamla). Det fungerade bra och utan att kunna ställa frågor till dem lämnades de helt fria att berätta vad de ville. Det är inte alltid vi är bra på öppna, icke ledande frågor. 

 

 

Därför tycker jag, att jag befinner mig i ett välsignat tillstånd, för i slutändan handlar det om att JAG lär mig någonting om mig själv och DET tycker jag, allt som oftast, är en utav livets godbitar. 

 

=)

Är inte komposten en fröjd i sig under dessa dagar av nässnytande och fullkomligt drunknande i näsdukar. Näsduk, efter näsduk, efter näsduk, efter näsduk. Jisses Amalia. Jag ser ingen ände på det.. Tur att jag har ett bra ställe att lägga dem på. =) 

 

Anledningen till vår inställning till komposten är att vi inte tycks lida av storflugor som en del andra gör (stackare! Vem vill ha det så utanför sitt fönster?) och jag tänker att det säkert är vårt mängdanvändande av torkypapper. Världens bästa papper - when living with kids - och som sagt, det är helt underbart med kompost, så att pappret hamnar rätt. 

 

Vanliga sopor är numera sällsynta medan vår kompostpåsfrekvens närmast känns riktigt trevlig. =)