-- Mamma med knuff --

Nu blir det resor två helger i rad. Underbart!

 

Jag och Miléa först, så Sebastian kan gå på bästa kompisens kalas (jag ringde och bokade om med tåget - bytte barn - då Sebastian varit så mycket sjuk och redan missat ett kalas), med tåg till mormor, morfar, mostrar och kusin. =) Det ska bli supermysigt. Uppdelningen tror jag på för allas del. Att åka med ett barn i taget, gör först och främst att vi kan åka, att vi som föräldrar får kvalitetstid med ett barn i taget - och de med oss och att vi kan göra lite olika saker med barnen, det skiljer ändå två år. Nästa helg är det Sebastians tur. =)

 

Nu i helgen skulle nog pappa och Sebastian till ngt vattenland eller bushus med jämngammal kompis.

Miléa, två år och fyra månader, samlar på sig klistermärken. Prickarna i många olika färger och de supersnygga dinosaurieklistermärkena pryder Miléas klistermärkesbyrålåda. Prickarna för kissa i toaletten och dinosaurierna för bajsa. Vi behöver inte påminna henne utan hon går själv. Det är inte alltid det kommer någonting men hon försöker. Då och då händer en liten olycka men det är ofta i samband med mat (om hon inte blivit påmind att gå innan maten) eller om vi varit ute och hon då haft blöja en stund som hon också kissade i innan vi tog av den, då kan hon glömma att hon nu har trosor. Fortsätt kämpa duktiga Miléa!

 

Så en liten heads up när vi kommer till helgen mamma, pappa och mina kära systrar, vi kör trosor! =) 

Det är inte alltid jag kan återge vad som kommer ut ur min underbare sons mun men underbart är det. Han uttrycker sig med så många adjektiv att hans språk blir alldeles fantastiskt målande.

 

Häromdagen sjöng jag Thord Gummesons vackra "September". Fint va, sa jag sen. "Fantastiskt mamma", replikerade Sebastian och jag sa tack eller någonting liknande. "Du är god mamma", sa Sebastian då. Ingenting annat än ett leende passar den kommentaren. 

 

Tack min söta! =)

 

Bajsade på toaletten och sen var det stora hurrarop och applåder. Såklart. 

 

Påväg i bilen sa hon en annan dag, "Sebastian tog den" angående var hennes mössa låg och att Sebastian hjälpt henne att lägga den på sätet mellan dem. 

 

Toalett och böjer ord. =) Fint Miléa!

Det är underbart att ha syskon. Ingen kan nå dig, förarga dig eller glädja dig eller ge energi som ett syskon. Denna trygga hamn där du alltid har en given plats och är välkommen. Där du kan blöta och stöta och få prata gott. Nu finns mina systrar i annan stad men de där telefonsamtalen som ger energi och skickar iväg dig vidare med ett leende på dina läppar de är guld i min bok.

 

Kände inte för att träna men pratade med syster och vipps var jag med stuns i benen nere och gick på gymmet. Sex underbara tabata senare så var det duschdags. Rodd, rehab-ben, plankan, triceps/axlar, baksida lår/rumpa, rygg. MYCKET energi togs med hem. 

 

 

Vet nu att jag vill ge mina barn mer än ett syskon. Det finns så mycket kärlek att sprida. Det är en otroligt fin gåva att få ge sina barn. Jag vet, jag har sagt det förut men det tål att sägas igen. =)

 

Jag är lycklig i mina syskon!

 

I morse körde jag mitt första MovNat-pass. Det var superblött och regnade och det var helt underbart! =) 

 

Så som jag uppfattar att parkour, terränglöpning, orientering, klättring, skeppsbrott är som träningsformer så är detta som en kombination av alla. Jag körde tabata samtidigt och då blev det som ett riktigt effektivt träningspass. =) Nice!

 

 

 

 

Fler och fler saker faller på plats. Mitt liv är underbart intressant. På fler plan. 

 

Exempelvis träningen. Jag vill ha kontrollerad träning, svettig, adrenalintriggande, naturlig, flexibel, naturnära, stimulerande, intervallaktig, utmanande, kvick och instinktsvänlig. 

 

Jag prövade på Parkour litegrann. Kändes svårt att hitta plats, och moral och etik om vad som är okej att klättra på var närvarande i träningen och drog fokus från träningen och närvaro till omgivningen. 

 

Nu har jag hittat detta. http://primalisten.com/2011/02/23/trana-som-vara-forfader/

=)

 

Maten. Lchf. 

 

Härom kvällen nattade jag barnen. Sebastian överst och Miléa underst i våningssängen. När jag efter sången sa god natt till Sebastian hörde jag underifrån "natt älkling". Det tog ett tag innan jag förstod att det var Miléa som sa god natt till mig. Jag brukar säga god natt älskling men Mileá sa det inte som ett svar då jag inte sagt det ännu denna kvällen. Mina älskade älskade barn. 

..och det verkar fungera bra. Firade en kollega på jobbet i dag och att sitta tillsammans fem stycken runt ett bord med hembakade, supergoa bullar och god köpekladdkaka med chokladgrädde, varma hallon och grädde på vår eftermiddagsplaneringstid - och veckans längsta dag - verkade helt rätt tillfälle. Ingen dum uppladdning med grädde heller innan gympasset Jump. 30 minuters rephoppande, mkt tufft. Får se om det blir vadkramp i natt..

 

Jag fick ingen dipp av sockret/vetet men kanske att sockersuget kommer att triggas igång. Känns inte jättejobbigt. Än så länge dock inga "biverkningar". Att äta med gott samvete. Unna sig ibland, när det är helt rätt. Att ta sina utsatta duster (då jag inte har något alternativ att ta till). Däremellan kan jag baka själv med alternativa ingredienser, och förse mig med alternativ. Jag gillar detta enkla. 

Kan nog börja vänja mig. Hela familjen dit, regelbundenhet, jag gör vad jag vill när jag vill. Blandar långa och korta pass med tabator och rehab. Jo, jag kan nog vänja mig vid det här. Härligt. Och jag som inte ser mig som en "gymhoppare" men så bokför jag det ju inte heller nu och slipper då pressen (helt självförvållad) med att jag ska mer och mer och regelbundet. Slipper det, skönt. Med lchf-syn äter jag mig i form och tränar mig stark och sund. Passar mig perfekt. Ingen stress, press, dåligt samvete eller bra samvete angående träningen. Jag gör bara när andan faller på. Visst låter det enkelt, och roligt?