-- Mamma med knuff --

Vad är det jag gör för fel?

Vad är det jag vill åstadkomma?

Jag tror jag säkert vet detta men kan inte omsätta det i praktiken. Vad är det som sätter stopp för det? Vem? Vem annan än jag själv. Jag har bara makten att förändra mig själv. Andra har makten över sig själva.

Jag söker sanning genom "Transformational Breakthrough Coaching" och jag söker sanning genom "Cope" en föräldrautbildning, jag söker sanning, inspiration och utveckling genom diverse föreläsningar i alla intressanta riktningar. Där är jag just nu. 

Jag känner när jag är fel ute, jag känner det tydligt. När det händer känner jag att jag varit stressad eller ur balans. Eller var jag bara lat? Lättaste vägen för mig i handling, men svårast att sedan bära mentalt? Väljer jag att glömma? 

Vilka ord använder jag? 

Med barnen vill jag bli lyssnad på, men lyssnar jag? När det är tydligt att jag hamnar för långt ifrån min ledstjärna då ser jag effekterna det har på barnen. Lyssnar inte mitt barn kan jag aldrig lasta någon annan än mig själv. Jag skapar vad jag får. 

Jag vill stoppa någonting. Nu. NU! Hur ofta väljer jag mina fighter och hur ofta handlar jag utifrån tidspress - inbillad tidspress - och en skitrutin? Ett snurrande ekorrhjul. Jag använder ord som "Jag vill inte att...", "stopp", "sluta". Jag säger det en gång, två, flera och tillslut befaller jag med hög röst. Skulle det vara min rätt? 

Jag säger saker som att jag inte har tid just då att förklara "du måste sluta först" och sedan kan jag berätta. Skulle du sluta "NU!" om du gör någonting utifrån behov, känsla och övertygelse? Skulle du sluta bara för att någon säger att du måste det? Är det bara barn som "trotsar" eller handlar det om att vi tar oss friheter och tycker att vi automatiskt skall lyssnas på bara för att vi råkar vara den vuxna i situationen? Hur vuxet är det? Är det vad vi vill lära ut?

Jag vill nå genom lugn och förtroende. Jag vill känna att jag har all tid i världen att förmedla mina tankar. Jag vill välja att se att jag i varje situation har all tid i världen, prioritera det, med ett lugn nå ut och få de som känner mig att veta att här är det ett lugnt tempo som gäller. Här erbjuds lugn och stannar du upp så kan vi lösa det här. Det kan vara ett viktigt möte. Jag vill ha tid att förklara från början.

Jag vill använda ord som inte attackerar. Jag arbetar bort ordet ”man” (det där myndighetsordet ”man ska inte” som är så opersonligt som det någonsin kan bli), jag arbetar bort ”inte” och ”nej”. Jag arbetar med att fokusera på vad jag vill, det positiva, och strunta - till så hög grad det är möjligt – i det som är negativt. Varför lägga tid på det som stjäl din egen energi, när det andra inte ens är viktigt? Det borde inte få uppta din tid. Men visst är det lätt att falla in i den negativa trendiga, lata och accepterade spiralen. ”Usch vad det regnar”, ”usch vad kallt det är”, ”usch vad det är varmt”…

Istället för att ge barnet en ”time out” tar du själv timeout’en för visst är det det du vill? Det du behöver? Lämna situationen. Vänta lite, sen, ta itu med det, när du är lugn. Andra förtjänar en lugn du. Alla beter sig så gott de kan. Alla handlar utifrån sin egen ledstjärna. Tar du dig tid och ser efter om den andres perspektiv är rimligt? Kan du då förstå och se att du inte ska banna utan kanske bara bekräfta och kanske förklara varför det inte fungerar att göra eller tänka så? Vägleda till ett bättre sätt? Jag tänkte och skrev vid ett tillfälle att ”utan förutfattade meningar hade vi inga krig”. Jag menade att tar vi oss inte tiden att sätta oss in i andras perspektiv, se andras ledstjärnor och kunna förstå deras handlingar, hur kan vi nå bortom oss själva? Hur ska vi då kunna sträcka oss längre än dit vårt ego bär oss? Mina obekräftade tankar om vad andra menar är falska sanningar. Mina förutfattade meningar lär mig ingenting om personen jag har meningar om, de stjäl min möjlighet till förståelse och att kunna möta den andre på ett djupare plan.

Här vill jag hamna. Mitt ord vill jag ska vara ”vänta”. Lugnt, neutralt, tydligt. ”Vänta” så får jag andas och sedan förklara i situationen (jag tänker mig här ett scenario, ett bråk mellan Sebastian snart fem år och Miléa snart tre). Jag vill förmedla lugn, jag vill förmedla att jag har tid för er och jag vill förmedla att jag är en trygg vuxen som ska vägleda dem i deras utveckling mot vuxenlivet.

Jag tänker att jag inte triggar någonting när jag ber dem vänta (jag tänker mig att jag om jag inte är lugn eller sagt ”vänta” i en lugn ton kan blunda i två tre sekunder – veta att de fortfarande är där när jag tittar igen – och då på ett lugnt sätt fråga ”vad har hänt?”). Om jag frågar dig som vuxen om du kan vänta, det är väl mildare? Säger jag ”Jag vill inte att..”, ”stopp” eller ”sluta” till dig då känner du dig attackerad? Detsamma gäller väl våra små? Varför inte låta dem kräva detsamma från mig? Varför inte låta dem få samma respekt?

Det är lätt att säga ”jag är vuxen, jag bestämmer”, utan att först ha bekräftat barnets perspektiv, och det är inte rätt. Alla har en anledning. Det är bättre att få med dig den andra på noterna än att bara köra dit eget race från platsen i ditt inre där endast ditt ego kan leva.

Tio minuter innan öppna förskolan ska stänga sitter jag och Sebastian och leker med tågbanan som vi precis byggt ihop. Plötsligt stormar en kille på kanske fem år fram och tar bestämt tag i det tåg Sebastian leker med. Jag tar tag i pojken som är avsevärt mycket större än Sebastian för att avstyra och stoppa honom varpå hans mamma, med en liten bebis på armen, ryter till att "du tar inte i honom på det där sättet". 

Mamman upprepar vad hon sagt flera gånger medan jag frågar mig själv om jag hört rätt. Jodå det har jag. Jag vänder mig mot mamman och säger att "det är inte okej att din son kommer och tar leksaken som min son leker med och därför stoppar jag honom i den rörelsen". Hon upprepar vad hon har sagt, hon är inte trevlig, och även jag upprepar varför jag handlat som jag gjort. Hon säger bl.a. att så gör alla barn (det hoppas jag att Sebastian 2½ år inte gör när han fyllt fem år) det gjorde din son också förut. Jag som har varit mest med Miléa under besöket tar mamman på orden och säger till henne att "då hoppas jag att du tog bort honom", varpå mamman blir tyst och sedan svarar att "näe du är hans mamma så det får du ta hand om".

Denna attityd tycker jag inte riktigt fungerar på en öppen förskola där vi ofta hjälper till att ta hand om varandras barn. Mamman menar att jag måste respektera att jag inte ska ta tag i hennes son men när han återigen ska ta leksaken från Sebastian gör jag samma sak igen, stoppar honom genom att ta tag i honom, hon tar tag i mig och blir naturligtvis ännu argare och otrevligare. Jag är ledsen men så gör jag, det har jag alltid gjort och tycker inte att det är någoting fel i det. Jag stoppar även Sebastian på detta sätt om han tar leksaker från andra barn. Mamman upprepar sin mening som får mig att känna det som om det handlat om misshandel. Hon och jag säger båda att den andra inte lyssnar varpå jag säger att "jag hör att du säger att du inte vill att jag ska ta tag i din son, men jag tycker inte att det är okej att han tar den leksak min son leker med."

Jag märker att jag inte når fram till mamman och frågar henne då vad jag skulle ha gjort. Hon svarar att jag skulle ha kommit och hämtat henne. På det sätt som denna femåring kom fram mot Sebastian fanns det ingen chans att jag skulle ha låtit honom ta tåget ifrån honom för att sedan försöka resonera med honom att ge det tillbaka. Jag säger istället till mamman att om du inte vill att jag ska ta tag i honom kanske du ska hålla dig lite närmare honom.

Under tiden detta utspelas storgråter femåringen och upprepar att "jag hade den först", vilket vid detta tillfälle inte stämmer. Mamman får hindra sin son från att återigen försöka ta tåget genom att sitta mellan och Sebastian honom. Mamman hävdar inte att hennes son ska ha tåget som Sebastian har men säger inte heller till honom att han inte ska ta det från Sebastian. Hon säger istället att vi låter pojken vara (och i en spydigare ton) och hans mamma.

Pojken slutar inte gråta och mamman säger till sin son att "han vill inte leka". Vänta nu, tänker jag. "Du säger inte sådär om Sebastian", säger jag till mamman. Hon tittar på mig och jag fortsätter, "varken han eller jag har sagt att din son inte får vara med att leka, på öppna förskolan leker vi tillsammans, han får gärna vara med att leka men han tar inte det tåg som Sebastian kör med". Detta vill inte mamman gå med på utan hon upprepar att det är inte så kul för hennes son att inte få vara med. Jag upprepar vad jag sagt varpå hon säger att "han är inte alls onormal". Jag känner mig tvungen att svara henne att jag inte har sagt att hennes son inte är normal, att det är hon själv som säger det nu. (Här börjar jag tänka att det inte alls handlar om mig och Sebastian så mycket som det handlar om henne och hennes son).

Mamman fortsätter att prata om saker som inte stämmer om Sebastian och hennes son. Jag säger till henne att jag tycker att hon ska sluta att prata såhär inför sin son och inför min son för det är inte bra. Hon blir tyst och efter det säger jag till Sebastian att det är dags att gå och tar honom ut till kapprummet. På väg ut dit frågar i köket personalen jag om det är okej att vi (förutom tågbanan) lämnar det som det är för det var inte väl undanplockat just denna gång, och får svaret att det behöver du inte tänka på. Mamman har kommit efter mig och hör svaret och utifrån hur hon tidigare varit tvivlar jag inte på att hon tror att jag varit ute och pratat om henne och hennes son.

Ute i kapprummet finns en pappa och hans barn som är de ända andra som också är kvar. Jag ser att han tittar på mig och jag säger "ojojoj, hörde någonting utav det där?" Jag frågar honom om det var jag som var oresonlig eller om det var den andra mamman. Han svarar mig att "det där var nog på g ett tag". Han försäkrar mig om att hon varit på dåligt humör och att jag inte ska ta illa vid mig. Jag svarar att jag blir ändå så besviken på mig själv att jag inte kunnat hantera det bättre, jag har läst konfliktlösning. Han svarar att det fanns nog ingenting jag kunnat göra. Innan han går säger han till mig at ha en trevlig helg och att inte tänka mer på det här.




Jag vill veta (om du nu orkat dig igenom hela texten) om du tycker att det någon gång är fel att avvärja någon annans barn och ta tag i det. Min syster frågade mig om jag tog hårt i hennes son och med handen på hjärtat så tror jag inte det.  

Nej ibland är det inte lätt att veta om vi ska skicka iväg Sebastian till förskolan eller inte. I morse tog jag och M beslutet att göra det även fast Sebastian vaknade några gånger i natt och återigen vaknade tidigt och inte åt någon middag i går (dock någon sked kvällsgröt) och inte heller fick i sig frukost hemma i morse. Däremot vaknade han pigg och var på gott humör tills vi satte oss vid frukostbordet. (Sebastian har i ett par dagar lidit av virusblåsor i munnen, detta har dock varit hans enda symtom, dvs. ingen feber eller så).

Ringde precis förskolan för att kolla hur det gått i dag och trots att han inte alls ätit någonting av frukosten på förskolan medan M var där och lämnade av honom så åt Sebastian när M gått och sedan hade han varit pigg och även ätit mycket lunch. Det är ett så välkommet besked eftersom vi här hemma har haft stora problem med att få Sebastian att äta och även fast jag vet att han haft jättejobbiga virusblåsor i munnen i några dagar så känns det som om vi behöver ändra på vår matsituation här hemma för det är inte bara nu det har varit tråkigt att äta tillsammans.

Jag tror alldeles säkert att det är vi som har skapat den matsituation vi har i dag och att det är någonting som vi kan göra någonting åt och ändra på för på förskolan beter han sig naturligtvis annorlunda. Så brukar det vara, åt vilket håll det än må vara. Det är i alla fall skönt att veta att han äter på förskolan när han inte äter hemma. I den aspekten är jag helt övertygad om att har det bättre på förskolan än hemma. Dessutom så kan han nog må bra av att bara få vara Sebastian ett tag och slippa vara Sebastian Miléas storebror. Jag kommer att hinna börja längta efter mina pojkar innan de hunnit hem i alla fall! =)

Många gånger när jag jobbat med de yngsta dagisbarnen har jag kommit in i en situation som startades långt tidigare. Hur ska jag kunna veta hur jag ska tillrättavisa de små om jag inte vet hur turerna gått? Det går egentligen inte men vi gör det ändå. Det måste vi. Har barnen bråkat och är ledsna eller ligger det en blomkruka på golvet som det är omöjlig att veta vem som har haft ner?

I morse när jag lämnade Sebastian på dagis blev jag påmind om detta faktum. Jag skulle vinka hej då genom ett fönster till Sebastian som satt med de andra och åt frukost. När jag kom till fönstret var fröken och hämtade någonting och jag såg en av de större pojkarna sträcka sig efter Sebastians smörgås som lutade sig så långt bort han kunde. Pojken drog i Sebastians tröja och fick tag i smörgåsen. Segervisst vände han sig mot de andra barnen vid bordet och visade att nu hade han två smörgåsar, att han tagit Sebastians smörgås också. De skrattade. Sebastian visade att han ville ha tillbaka sin smörgås men den hölls utom räckhåll för honom. Pojken som tagit smörgåsen lade ner båda bitar i brödkorgen och Sebastian tog den genast och vände upp och ner på den över bordet och tog tillbaka sig egen smörgås. Alldeles i samma veva kommer fröken in. Hon, som nu naturligtvis inte sett alla turer i denna situation, säger till Sebastian och påpekar även för honom att ”haha, nu såg mamma vad du gjorde”. Utanför fönstret står jag hjälplös och kan inte på något vis formulera vad som hänt. Jag tittar allvarligt på pojken som tog Sebastians smörgås och pekar på honom för att han ska veta att jag sett vad han gjort. Efter det ger jag Sebastian ett strålande leende, vinkar och lämnar barnen vid frukostbordet på dagis bakom mig.

Hela vägen hem och tills nu, i skrivandets stund, tänker jag på att jag vill dela med mig till fröken om vad som hände. Dels, tror jag, för att se vad hon säger och dels för att ge henne samma insikt som jag fick, att du aldrig kan veta om du dömer rätt i en situation om du inte sett hela situationen. Men liksom jag egentligen vet det, vet alldeles säkert hon det också. Such is life I suppose.