Bus eller godisdebatt

2013-11-05 @ 22:49:00

Jag arbetar på grundskola. På Halloweendagens morgon under vårt morgonpyssel hörde jag en elev berätta för en annan elev att mamman inte tillät bus eller godisande för att hon inte tyckte att det var okej att tigga. Först tyckte jag att det lät väldigt hårt, hårt av ett så litet barn att säga så och hårt av en förälder att uttrycka det så.
 
När jag på kvällen kom hem till min egen familj med Miléa tre år och Sebastian fem år som fått löfte om att för första gången få gå "bus eller godisande" fick jag dock en bitter smak i munnen. Vi bor i ett barntätt radhusområde och jag tänker tillbaka på de gånger jag öppnat dörren för lite för gamla barn/ungdomar som satt på sig någon grej och öppnar sin stora godispåse i väntan på att få mer godis, likgiltiga blickar på det jag sedan lägger i. Ja de stunderna känns det inte helt okej. När jag tänker på de små barnen som klätt ut sig och det är en spännande grej för och det kan vara okej fastnar jag ändå på att det är godis som de ska få i sin påse (att det skulle kunna vara bus istället är bara en formalitet). Det händer att det finns alternativ hos några så som popcorn, äpple, clementin eller russin, men de alternativen hör till en minoritet och ses ibland inte med blida ögon av mottagaren. Det är en stor del av denna tradition som kretsar kring godiset och i dagens samhälle känns det fel att blidka denna del av traditionen då vi nu, om än så sakteliga, börjar bli mer välinformerade om sockrets negativa inverkan på våra kroppar och liv. 
 
Jag tog saken i egna händer och tog med mina barn ut på en busrunda bland våra grannar. Vi tackade ja till äpple och clementin som var förklädd till pumpa och sade enbart bu och sprang iväg från de andra som ville bjuda oss godis. Barnen verkade nöjda, mamman var helt klart nöjd och nöjda var vi sedan allihop då vi kom hem till en god efterrätt beståendes av hallon, blåbär och grädde. 
 
Frågan till dig, behöver Halloween handla om godis? Är traditionen mer om godis än om att klä ut sig och busa? En liten tanke går tillbaka till när jag själv gick som påskkärring. Vi lämnade alltid ett kort till den som vi plingade på. Vi jobbade hårt hemma med att klippa, måla och skriva kort för att kunna ge ut, jag har till och med minnen av att ligga på golvet med min syster i någons trappuppgång och måla fler för att kunna fortsätta gå. På vår tid kunde vi få en liten slant istället och jag uppfattade det mer som ett givande och tagande. Vi gjorde de som öppnade glada och de ville i gengäld ge oss någonting tillbaka. Eller tycker du att resonemanget haltar? I dag ser jag inget givande från de som ringer på min dörr (om de inte är väldigt små så att det är en bedrift att våga ringa på). 
 
Så i slutändan, vad talar vi om, är vårt bus eller godis tiggeri? Och hur okej är det att bjuda annat än godis?



Sagolikt Bokförlag får fint erkännande

2013-05-30 @ 09:41:00

 
Bilden samt texten nedan är hämtad från Sagolikt Bokförlag. 
 
"
Styrelsen för RFSL Göteborg har vid möte den 13 maj beslutat tilldela Sagolikt Bokförlag 2012 års Karin Boye-pris.
 

Karin Boye-priset tilldelas den som under det gångna året genom sitt konstnärskap stärkt hbt-personers identifikation och självkänsla.

Att Sagolikt Bokförlag skulle tilldelas detta hederpris avslöjades under invigningen av West Pride 29 maj i Göteborg. Själva prisutdelningen kommer att ske under Stockholm Pride (30 juli-3 augusti).

"
 
 
Detta bokförlag ligger verkligen i framkant vad gäller könsdebatten och anti-Jante och har härliga och gripande böcker i sin samling och hela tiden skrivs det fler. Det är ett fenomen denna bokklubb och jag har så önskat att jag själv hade varit med och startat upp ngt så fantastiskt. 
 
Bokpaket, böcker på rim, böcker för alla åldrar, ljudböcker, serier med lättlästa böcker. Titta in! Där finns någonting för alla som vill vara med i utvecklingen. =)   http://www.sagoliktbokforlag.se/
 



Genusbegränsad?

2013-05-24 @ 20:17:00

Tänkte på min dotter som fyller tre år i sommar. Hon gillar sina klänningar. Hon gillar rosa. Jag vet att jag lite motvilligt eller helt ifrågasatt om jag skulle sätta på henne så mycket rosa. Så mycket kjolar. Så mycket klänningar. 
 
I ungefär samma veva står jag själv och klär mig, väljer bland mina kjolar. Jag packade väska åt mig och Miléa som skulle åka till annan stad. Färgglada kjolar, klänningar mm. 
 
Varför ifrågasätter jag klädvalen jag gör för Miléa vad gäller kjol när jag själv helst klär mig i kjol om jag inte vet att det är osmidigt? Ute har Miléa inte börjat med klänning så mycket och ofta är det tights eller andra vanliga byxor under så det brukar vara lekvänliga plagg, halvlånga klänningar, inga kjolar. Tänker att det inte är detta genus handlar om. Genus tycker jag mer är att jag visst kan klippa Miléa i en uppklippt frisyr för att det passar hennes aktiva person bättre och är supersnyggt. Alla flickor behöver inte ha långt hår, speciellt inte om det är i vägen för dem. 
 
Jag tänker att genus är att inte begränsa Miléa (trots att jag kanske drar mig för att klä henne i bara rosa för att jag tycker att det finns så många andra färger och rosa är ett sådant statement i dag. "Vilken-söt-tjej-kommentarer". Inget fel att vara söt om kommentarerna inte enbart baseras på kläderna och är personlighetsdrag än om hur hon ÄR som person. Hon är inte sina kläder), utan att det handlar om att berika min son Sebastians värld. Han fyller fem till sommaren. Låta honom klä sig i det färggranna mode som oftast återfinns på tjejernas klädhyllor i affärerna. Låta honom ha klänning och vara fin. Han uttrycker sig faktiskt så, "jag vill också vara fin". Han hör vilka kommentarer Miléa får och vill ha samma. Svårt att tävla mot en lillasyster men jag kommer inte att begränsa honom. Mitt problem tror jag ligger i att inte begränsa min dotter.   



Cope aftermath

2013-05-07 @ 23:35:54

Tänkte att det nog varit en liten dipp efter utbildningen då vi bara släppt det och inte tänkt mycket på det vi lärt oss och praktiserat de senaste åtta veckorna. Varje vecka var det någonting nytt intressant och vi arbetade mer eller mindre med det men det viktiga var ATT vi arbetade.. Det senaste har det inte varit konstruktivt och jag tror att vi har sett effekter av det hemma. Barn som inte lyssnar och som inte gör som vi vill. Jag vet mycket väl att "som vi bäddar får vi ligga", det är vi själva som försatt oss i den situationen. På kursen pratade vi inte om hur vi ska få barnen att lyssna på oss, vi lärde osshur vi lyssnar på våra barn. I slutändan har jag dock förstått att det är samma sak. Jag lyssnar och är delaktig, finns där och får tusenfallt tillbaka. Det är bara att börja jobba. 
 
 
Nu tar vi oss i kragen. Vår sista hemläxa är problemlösning, "föräldrar ska avsätta tid regelbundet för att tillsammans lösa problem". Det har vi gjort i dag. I en timme satt vi och gick igenom alla nivåer,
 
Uppmärksamma det positiva
Effektiva uppmaningar
Bevara sitt lugn/ignorera negativt beteende
Förbered övergång/först-sedan
Planera i förväg
Belöningssystem (tycker inte jag och M är för oss)
Effektiv gränssättning
Problemlösning
 
 
vi pratade om vad de olika nivåerna innebär och vi tittade specifikt på områden vi vill arbeta med till vi har vårt nästa "sitt ner" nästa vecka. Då utvärderar vi och utvecklar nya eller uppdaterar gamla områden. Även om jag var den som pratade mest, jag organiserade även och gick igenom allt och skrev ner och drev på, så var det bra för oss båda. Bra för familjen. "En bra start", håller M med. Nu är det bara att fortsätta. 



Barnen skadas när bilstolen vänds för tidigt

2013-04-15 @ 13:32:58

Nu får jag vatten på min kvarn och uppmanar alla som funderar, skjut upp beslutet. Så länge det är möjligt, låt dina barn åka baklänges. "Han/hon gillar så att åka framåt" är den mening jag blir mest förbannad över. Då undrar jag, "OCH??" Du är förälder och det är du som bestämmer, fortfarande! Ungefär som kommentaren, "han/hon gillar inte att ligga ner i vagnen". Vilket barn gör det från början? Träna dem, så väljer de sig. Du kommer att behöva dem i vagnen många gånger framöver. Bl.a. för att somna i. Självklart föredras en varm famn men hur smidigt och bra för din kropp är det?
 
 
Artikel i dag i Svenska Dagbladet,
http://www.svd.se/nyheter/inrikes/barnen-skadas-nar-bilstolen-vands-for-tidigt_8086940.svd



Att erbjuda harmoni och utveckling

2013-04-14 @ 01:19:00

Vad är det jag gör för fel?

Vad är det jag vill åstadkomma?

 

Jag tror jag säkert vet detta men kan inte omsätta det i praktiken. Vad är det som sätter stopp för det? Vem? Vem annan än jag själv. Jag har bara makten att förändra mig själv. Andra har makten över sig själva.

 

 

 

Jag söker sanning genom "Transformational Breakthrough Coaching" och jag söker sanning genom "Cope" en föräldrautbildning, jag söker sanning, inspiration och utveckling genom diverse föreläsningar i alla intressanta riktningar. Där är jag just nu. 

 

 

 

Jag känner när jag är fel ute, jag känner det tydligt. När det händer känner jag att jag varit stressad eller ur balans. Eller var jag bara lat? Lättaste vägen för mig i handling, men svårast att sedan bära mentalt? Väljer jag att glömma? 

 

Vilka ord använder jag? 

 

Med barnen vill jag bli lyssnad på, men lyssnar jag? När det är tydligt att jag hamnar för långt ifrån min ledstjärna då ser jag effekterna det har på barnen. Lyssnar inte mitt barn kan jag aldrig lasta någon annan än mig själv. Jag skapar vad jag får. 

 

 

Jag vill stoppa någonting. Nu. NU! Hur ofta väljer jag mina fighter och hur ofta handlar jag utifrån tidspress - inbillad tidspress - och en skitrutin? Ett snurrande ekorrhjul. Jag använder ord som "Jag vill inte att...", "stopp", "sluta". Jag säger det en gång, två, flera och tillslut befaller jag med hög röst. Skulle det vara min rätt? 

 

Jag säger saker som att jag inte har tid just då att förklara "du måste sluta först" och sedan kan jag berätta. Skulle du sluta "NU!" om du gör någonting utifrån behov, känsla och övertygelse? Skulle du sluta bara för att någon säger att du måste det? Är det bara barn som "trotsar" eller handlar det om att vi tar oss friheter och tycker att vi automatiskt skall lyssnas på bara för att vi råkar vara den vuxna i situationen? Hur vuxet är det? Är det vad vi vill lära ut?

 

 

Jag vill nå genom lugn och förtroende. Jag vill känna att jag har all tid i världen att förmedla mina tankar. Jag vill välja att se att jag i varje situation har all tid i världen, prioritera det, med ett lugn nå ut och få de som känner mig att veta att här är det ett lugnt tempo som gäller. Här erbjuds lugn och stannar du upp så kan vi lösa det här. Det kan vara ett viktigt möte. Jag vill ha tid att förklara från början.

 

Jag vill använda ord som inte attackerar. Jag arbetar bort ordet ”man” (det där myndighetsordet ”man ska inte” som är så opersonligt som det någonsin kan bli), jag arbetar bort ”inte” och ”nej”. Jag arbetar med att fokusera på vad jag vill, det positiva, och strunta - till så hög grad det är möjligt – i det som är negativt. Varför lägga tid på det som stjäl din egen energi, när det andra inte ens är viktigt? Det borde inte få uppta din tid. Men visst är det lätt att falla in i den negativa trendiga, lata och accepterade spiralen. ”Usch vad det regnar”, ”usch vad kallt det är”, ”usch vad det är varmt”…

 

Istället för att ge barnet en ”time out” tar du själv timeout’en för visst är det det du vill? Det du behöver? Lämna situationen. Vänta lite, sen, ta itu med det, när du är lugn. Andra förtjänar en lugn du. Alla beter sig så gott de kan. Alla handlar utifrån sin egen ledstjärna. Tar du dig tid och ser efter om den andres perspektiv är rimligt? Kan du då förstå och se att du inte ska banna utan kanske bara bekräfta och kanske förklara varför det inte fungerar att göra eller tänka så? Vägleda till ett bättre sätt? Jag tänkte och skrev vid ett tillfälle att ”utan förutfattade meningar hade vi inga krig”. Jag menade att tar vi oss inte tiden att sätta oss in i andras perspektiv, se andras ledstjärnor och kunna förstå deras handlingar, hur kan vi nå bortom oss själva? Hur ska vi då kunna sträcka oss längre än dit vårt ego bär oss? Mina obekräftade tankar om vad andra menar är falska sanningar. Mina förutfattade meningar lär mig ingenting om personen jag har meningar om, de stjäl min möjlighet till förståelse och att kunna möta den andre på ett djupare plan.

 

 

 

Här vill jag hamna. Mitt ord vill jag ska vara ”vänta”. Lugnt, neutralt, tydligt. ”Vänta” så får jag andas och sedan förklara i situationen (jag tänker mig här ett scenario, ett bråk mellan Sebastian snart fem år och Miléa snart tre). Jag vill förmedla lugn, jag vill förmedla att jag har tid för er och jag vill förmedla att jag är en trygg vuxen som ska vägleda dem i deras utveckling mot vuxenlivet.

 

Jag tänker att jag inte triggar någonting när jag ber dem vänta (jag tänker mig att jag om jag inte är lugn eller sagt ”vänta” i en lugn ton kan blunda i två tre sekunder – veta att de fortfarande är där när jag tittar igen – och då på ett lugnt sätt fråga ”vad har hänt?”). Om jag frågar dig som vuxen om du kan vänta, det är väl mildare? Säger jag ”Jag vill inte att..”, ”stopp” eller ”sluta” till dig då känner du dig attackerad? Detsamma gäller väl våra små? Varför inte låta dem kräva detsamma från mig? Varför inte låta dem få samma respekt?

 

Det är lätt att säga ”jag är vuxen, jag bestämmer”, utan att först ha bekräftat barnets perspektiv, och det är inte rätt. Alla har en anledning. Det är bättre att få med dig den andra på noterna än att bara köra dit eget race från platsen i ditt inre där endast ditt ego kan leva.




Mediauppfostran

2013-03-04 @ 17:48:00

När barnen är sjuka är jag väldigt liberal med media (lite beroende på hur mycket de orkar göra när de är sjuka förstås, men ändå, liberal). Funderade lite hur våra barn påverkas av vad de får för mediauppfostran - av vad de får se. Båda våra barn älskar Pingu och kan även se obegränsat av Mullvaden. Jag är inte TV-liberal utan vill veta vad de ser och har dem hellre att se förinspelad media. De ser väldigt sällan Amerikanska biofilmer, filmen Upp är undantaget.  
 
Nu under sjukdagar - Miléa kräks, så tidigast torsdag slipper vi ur hemmet - blir det MYCKET media. Funderar. Vad skulle det ultimata lärprogrammet vara, som barnen samtidigt själva VÄLJER att se när de får bestämma. (Jag kan ju säga vill ni se den eller den och styra en del men när det oftast är Pingu de väljer känns det som om det inte spelar någon roll). De ser även Fem myror är fler än fyra elefanter. 
 
 
 



De små borstar tänderna

2012-09-27 @ 22:14:00

Tandborsttips, long overdue. 
 
Var konsekvent, ge inte upp. De lär sig att detta gör vi oavsett de vill eller inte.  
Lek inte, borsta tänderna ska vi göra och det kommer inte alltid att vara roligt. 
Distrahera, prata med barnet, om vad som har hänt under dagen, vad som komma skall. 
Har barnet syskon, ropa och fråga vem som vill borsta först - här blir det race - syskonrivalitet och att vara först är bäst. 
För att komma åt när tungan hela tiden är i vägen, be barnet nynna på en melodi, vips rör sig tungan och du har full access. 
 
=) God borstlycka!



Napp

2011-10-04 @ 17:32:12

Inget av barnen har varit så intresserade av napp och Miléa så pass lite att jag fick lägga fram en vid hennes leklåda i vardagsrummet så hon skulle vänja sig vid den. Det var framgångsrikt och nappen kan nu användas på dagis vid vilan, på långfärd i bilen och när hon är trött eller behöver somna om igen på morgonkvisten. =)

Jag är inte ett dugg orolig över att hon inte kommer att kunna sluta för inget utav barnen nattas till kvällen med napp och för Sebastian glömdes den bara bort.



Björnmammor möts

2011-03-29 @ 21:46:15

Tio minuter innan öppna förskolan ska stänga sitter jag och Sebastian och leker med tågbanan som vi precis byggt ihop. Plötsligt stormar en kille på kanske fem år fram och tar bestämt tag i det tåg Sebastian leker med. Jag tar tag i pojken som är avsevärt mycket större än Sebastian för att avstyra och stoppa honom varpå hans mamma, med en liten bebis på armen, ryter till att "du tar inte i honom på det där sättet". 

Mamman upprepar vad hon sagt flera gånger medan jag frågar mig själv om jag hört rätt. Jodå det har jag. Jag vänder mig mot mamman och säger att "det är inte okej att din son kommer och tar leksaken som min son leker med och därför stoppar jag honom i den rörelsen". Hon upprepar vad hon har sagt, hon är inte trevlig, och även jag upprepar varför jag handlat som jag gjort. Hon säger bl.a. att så gör alla barn (det hoppas jag att Sebastian 2½ år inte gör när han fyllt fem år) det gjorde din son också förut. Jag som har varit mest med Miléa under besöket tar mamman på orden och säger till henne att "då hoppas jag att du tog bort honom", varpå mamman blir tyst och sedan svarar att "näe du är hans mamma så det får du ta hand om".

Denna attityd tycker jag inte riktigt fungerar på en öppen förskola där vi ofta hjälper till att ta hand om varandras barn. Mamman menar att jag måste respektera att jag inte ska ta tag i hennes son men när han återigen ska ta leksaken från Sebastian gör jag samma sak igen, stoppar honom genom att ta tag i honom, hon tar tag i mig och blir naturligtvis ännu argare och otrevligare. Jag är ledsen men så gör jag, det har jag alltid gjort och tycker inte att det är någoting fel i det. Jag stoppar även Sebastian på detta sätt om han tar leksaker från andra barn. Mamman upprepar sin mening som får mig att känna det som om det handlat om misshandel. Hon och jag säger båda att den andra inte lyssnar varpå jag säger att "jag hör att du säger att du inte vill att jag ska ta tag i din son, men jag tycker inte att det är okej att han tar den leksak min son leker med."

Jag märker att jag inte når fram till mamman och frågar henne då vad jag skulle ha gjort. Hon svarar att jag skulle ha kommit och hämtat henne. På det sätt som denna femåring kom fram mot Sebastian fanns det ingen chans att jag skulle ha låtit honom ta tåget ifrån honom för att sedan försöka resonera med honom att ge det tillbaka. Jag säger istället till mamman att om du inte vill att jag ska ta tag i honom kanske du ska hålla dig lite närmare honom.

Under tiden detta utspelas storgråter femåringen och upprepar att "jag hade den först", vilket vid detta tillfälle inte stämmer. Mamman får hindra sin son från att återigen försöka ta tåget genom att sitta mellan och Sebastian honom. Mamman hävdar inte att hennes son ska ha tåget som Sebastian har men säger inte heller till honom att han inte ska ta det från Sebastian. Hon säger istället att vi låter pojken vara (och i en spydigare ton) och hans mamma.

Pojken slutar inte gråta och mamman säger till sin son att "han vill inte leka". Vänta nu, tänker jag. "Du säger inte sådär om Sebastian", säger jag till mamman. Hon tittar på mig och jag fortsätter, "varken han eller jag har sagt att din son inte får vara med att leka, på öppna förskolan leker vi tillsammans, han får gärna vara med att leka men han tar inte det tåg som Sebastian kör med". Detta vill inte mamman gå med på utan hon upprepar att det är inte så kul för hennes son att inte få vara med. Jag upprepar vad jag sagt varpå hon säger att "han är inte alls onormal". Jag känner mig tvungen att svara henne att jag inte har sagt att hennes son inte är normal, att det är hon själv som säger det nu. (Här börjar jag tänka att det inte alls handlar om mig och Sebastian så mycket som det handlar om henne och hennes son).

Mamman fortsätter att prata om saker som inte stämmer om Sebastian och hennes son. Jag säger till henne att jag tycker att hon ska sluta att prata såhär inför sin son och inför min son för det är inte bra. Hon blir tyst och efter det säger jag till Sebastian att det är dags att gå och tar honom ut till kapprummet. På väg ut dit frågar i köket personalen jag om det är okej att vi (förutom tågbanan) lämnar det som det är för det var inte väl undanplockat just denna gång, och får svaret att det behöver du inte tänka på. Mamman har kommit efter mig och hör svaret och utifrån hur hon tidigare varit tvivlar jag inte på att hon tror att jag varit ute och pratat om henne och hennes son.

Ute i kapprummet finns en pappa och hans barn som är de ända andra som också är kvar. Jag ser att han tittar på mig och jag säger "ojojoj, hörde någonting utav det där?" Jag frågar honom om det var jag som var oresonlig eller om det var den andra mamman. Han svarar mig att "det där var nog på g ett tag". Han försäkrar mig om att hon varit på dåligt humör och att jag inte ska ta illa vid mig. Jag svarar att jag blir ändå så besviken på mig själv att jag inte kunnat hantera det bättre, jag har läst konfliktlösning. Han svarar att det fanns nog ingenting jag kunnat göra. Innan han går säger han till mig at ha en trevlig helg och att inte tänka mer på det här.




Jag vill veta (om du nu orkat dig igenom hela texten) om du tycker att det någon gång är fel att avvärja någon annans barn och ta tag i det. Min syster frågade mig om jag tog hårt i hennes son och med handen på hjärtat så tror jag inte det.  




Den lugna matstunden med en tvååring

2010-09-06 @ 00:05:13

Ska barnet få leka vid matbordet? Det är ju en gammal goding att "här kommer tåget, tuff tuff, körandes mot munnen" eller flygplanet eller liknande. Då matas ju barnet i och för sig. Hur är det när barnet själv leker? Och leker med maten? Och äter samtidigt? Är leken okej då? Är det lika okej när det leks med maten men ingen mat finner sin väg in i munnen? Var går gränsen?

Hur mycket ska det trugas? När ska nog få vara nog? Är det okej att sätta stopp för matstunden och förlita sig på att barnet lär sig att här äter vi, få gå hungrig från bordet och förhoppningsvis äta "ikapp sig" vid nästa måltid? Är alternativet att jag matar när det blir för "leksamt"? Hur blir det i längden när det alltid leks och jag finner mig sittandes och mata min tvååring i slutet av alla måltider då barnet egentligen kan äta helt själv? Är det okej då alla tallrikar på detta sätt äts tomma? Kommer en mätt mage att förknippas med "mamma eller pappa matar"?

Ska barnet lämnas att helt själv fixa och dona? Oavsett hur det sedan ser ut vid matplatsen? Kommer barnet då att äta bättre för att det inte får så mycket uppmärksamhet och lär sig att "här äter vi"? Kommer barnet att göra samma sak när det inte är hemma då? Hur mycket skådespel är det för föräldrar som blir irriterade för allting ibland? Ibland med all rätta? Hur mycket ska vi behöva distrahera och prata om annat när hela måltiden ibland är en kamp? Ska vi behöva hålla låda och hitta på spännande saker hela måltiden för att vårt barn ska äta upp?

Vid något tillfälle har efterrätten ätits (alltid frukt) innan maten, utan att det blivit några problem med uppätandet av maten efter det. Efterrätt erbjuds alltid efter lunch och middag. Ibland erbjuds efterrätten även fast inte all mat är slut på tallriken. Ibland är det så svårt att tycka att, ja du får äta tills du säger att du är mätt och sedan är det okej med det och du får efterrätt. Ibland tycker vi att du visst bör äta upp för alla barn bör väl äta upp allting på tallriken.  Eller vänta nu är det bara dumma efterlevor från förr då barn inte skulle ses och inte höras? Hur lyder strofen i dag? Ska efterrätt erbjudas oavsett hur mycket mat som ätits? Är det bra att barnet i alla fall fått i sig lite frukt? Eller är det viktigt att barnet inte får efterrätt om det inte ätit upp maten? Eller vänta nu, är även det dumma kvarlevor från förr? Förr då den auktoritära uppfostran regerade i varje hem? Hur ska strofen lyda i dag, hur ska den lyda i mitt kök? Och hur lätt är det att vara konsekvent i denna fråga?



Bortskämd 0-månaders?

2010-07-06 @ 16:13:23

Ja två personer i min närhet har sagt det sedan någon vecka tillbaka om Miléa och jag har blivit riktigt irriterad och menat att det inte går att skämma bort en bebis som ännu inte blivit tre veckor gammal. De menar att hon blir bortskämd av min famn och tutten. När vi lägger ner henne vaknar hon och är ledsen och då tar jag upp henne igen. I dag har jag suttit med henne hela dagen känns det som (hon har precis somnat nu) och medan jag satt där med henne började jag undra.

Vad säger du om saken?



Bättre på förskolan än hemma?

2010-06-29 @ 13:42:49

Nej ibland är det inte lätt att veta om vi ska skicka iväg Sebastian till förskolan eller inte. I morse tog jag och M beslutet att göra det även fast Sebastian vaknade några gånger i natt och återigen vaknade tidigt och inte åt någon middag i går (dock någon sked kvällsgröt) och inte heller fick i sig frukost hemma i morse. Däremot vaknade han pigg och var på gott humör tills vi satte oss vid frukostbordet. (Sebastian har i ett par dagar lidit av virusblåsor i munnen, detta har dock varit hans enda symtom, dvs. ingen feber eller så).

Ringde precis förskolan för att kolla hur det gått i dag och trots att han inte alls ätit någonting av frukosten på förskolan medan M var där och lämnade av honom så åt Sebastian när M gått och sedan hade han varit pigg och även ätit mycket lunch. Det är ett så välkommet besked eftersom vi här hemma har haft stora problem med att få Sebastian att äta och även fast jag vet att han haft jättejobbiga virusblåsor i munnen i några dagar så känns det som om vi behöver ändra på vår matsituation här hemma för det är inte bara nu det har varit tråkigt att äta tillsammans.

Jag tror alldeles säkert att det är vi som har skapat den matsituation vi har i dag och att det är någonting som vi kan göra någonting åt och ändra på för på förskolan beter han sig naturligtvis annorlunda. Så brukar det vara, åt vilket håll det än må vara. Det är i alla fall skönt att veta att han äter på förskolan när han inte äter hemma. I den aspekten är jag helt övertygad om att har det bättre på förskolan än hemma. Dessutom så kan han nog må bra av att bara få vara Sebastian ett tag och slippa vara Sebastian Miléas storebror. Jag kommer att hinna börja längta efter mina pojkar innan de hunnit hem i alla fall! =)




Sova egen säng

2010-05-14 @ 10:33:18

Eftersom Sebastian blev sjuk i tisdags blev "sova-egen-säng-premiären" uppskjuten något efter inflytten i huset. I förrgår och i går sov han dock i sitt rum. Det får invänjas lite igen såklart men det tar inte så lång tid som jag trott att det skulle ta, vilket är jätteskönt, samt att han sover bättre och längre på morgonen och det peppar oss att fortsätta när det är träligt och segt på natten.

Vi är så vana att sova dåligt nu med honom i sängen att det känns jättekonstigt (och lyxigt) att han snart förhoppningsvis (som han gjort förut) kommer att sova egen säng hela natten och kanske även kommer att sova hela natten utan att vakna och vara ledsen. Det är verkligen värt att gå igenom "lära-sova-själv-metoden". Alla mår bra av att sova bra!



Vem började

2010-05-05 @ 18:10:57

Många gånger när jag jobbat med de yngsta dagisbarnen har jag kommit in i en situation som startades långt tidigare. Hur ska jag kunna veta hur jag ska tillrättavisa de små om jag inte vet hur turerna gått? Det går egentligen inte men vi gör det ändå. Det måste vi. Har barnen bråkat och är ledsna eller ligger det en blomkruka på golvet som det är omöjlig att veta vem som har haft ner?

I morse när jag lämnade Sebastian på dagis blev jag påmind om detta faktum. Jag skulle vinka hej då genom ett fönster till Sebastian som satt med de andra och åt frukost. När jag kom till fönstret var fröken och hämtade någonting och jag såg en av de större pojkarna sträcka sig efter Sebastians smörgås som lutade sig så långt bort han kunde. Pojken drog i Sebastians tröja och fick tag i smörgåsen. Segervisst vände han sig mot de andra barnen vid bordet och visade att nu hade han två smörgåsar, att han tagit Sebastians smörgås också. De skrattade. Sebastian visade att han ville ha tillbaka sin smörgås men den hölls utom räckhåll för honom. Pojken som tagit smörgåsen lade ner båda bitar i brödkorgen och Sebastian tog den genast och vände upp och ner på den över bordet och tog tillbaka sig egen smörgås. Alldeles i samma veva kommer fröken in. Hon, som nu naturligtvis inte sett alla turer i denna situation, säger till Sebastian och påpekar även för honom att ”haha, nu såg mamma vad du gjorde”. Utanför fönstret står jag hjälplös och kan inte på något vis formulera vad som hänt. Jag tittar allvarligt på pojken som tog Sebastians smörgås och pekar på honom för att han ska veta att jag sett vad han gjort. Efter det ger jag Sebastian ett strålande leende, vinkar och lämnar barnen vid frukostbordet på dagis bakom mig.


Hela vägen hem och tills nu, i skrivandets stund, tänker jag på att jag vill dela med mig till fröken om vad som hände. Dels, tror jag, för att se vad hon säger och dels för att ge henne samma insikt som jag fick, att du aldrig kan veta om du dömer rätt i en situation om du inte sett hela situationen. Men liksom jag egentligen vet det, vet alldeles säkert hon det också. Such is life I suppose. 




Tidigare inlägg
RSS 2.0