-- Mamma med knuff --

Har läst någon gång för länge sedan om hur vi ofta uttrycker oss på följande sätt med våra barn. Barnet försöker sätta på sig strumpan, det går inte och vi säger dumma strumpa. Eller om barnet slår i sin tå på tröskeln, säger vi dumma tröskel . Vi lär våra barn att avsäga sig ansvar genom att istället lägga över det på döda ting. För mig känns det inte hälsosamt. I dag säger vi vanligen man när vi uttrycker oss. När vi menar alla människor. När det är regnigt tar man med sig paraply när man går ut. Man, vilken man, varför inte säga jag eller vi.

När barnet gör illa sig säger vi ofta upp och hoppa eller det gick bra. Varför får det inte göra ont? Varför bejakar vi inte barnets känsla? Aj det gjorde ont älskling, kom. Är det skillnad på hur vi tröstar tjejer och killar? Jag är inte så säker på det. Är det skillnad här tror jag dock och hoppas på att det handlar om att killar får närma sig flickornas tillåtna emotionella sätt än tvärt om. Jag är rädd för att det inte är helt riskfritt i att uttrycka sig så om en pojke. En rädsla finns kanske i att han blir för "pjoskig". Kanske inte. Jag hoppas det senare är det rättare i frågan.

När jag är med Sebastian bland andra har det hänt flera gånger att någon frågat "klarar han det där?" när han har hållt på själv med någonting och jag inte varit i hans direkta närhet. Sebastian har varit väldigt aktiv länge nu och är före sin ålder motoriskt men jag tror att det handlar om att han kan göra illa sig när de frågar så. För ibland är mitt svar inte "ja" utan "jag vet inte". Handlar det inte om någonting där han verkligen kan skada sig får han hålla på. Han får exempelvis leka med att öppna och stänga dörrar då han inte sitter vid "gångjärnsänden av dörren" (men han får det absolut inte om det är andra barn i närheten). Visst kan han klämma fingrarna men det brukar inte vara hårt då det händer och han lär sig samtidigt att han kan klämma sig, och den värdefulla lektionen vill jag inte att han ska vara utan.
Häromdagen ramlade han lite illa på öppna förskolan. Han körde en vagn och eftersom han inte släppte den när han ramlade och handtaget är i ansiktshöjd slog han i bakhuvudet. Vi var på en matta så han slog sig inte jättehemskt. Två kompisar var med. Den ena sa att hon inte trodde att hon någonsin hört Sebastian gråta, den andra blev förvånad över hur snabbt Sebastian blev glad igen och fortsatte leka. Svar på båda dessa kommentarer hålls kanske just i att Sebastian får hålla på. Han ramlar säkert lika mycket som andra men eftersom han får försöka mer själv är det inte alltid han blir ledsen. Ibland berörs han och ibland inte. Som om han tänkte "oj nu ramlade jag". Därför går det också ofta väldigt snabbt över när han väl blir ledsen.

Vi har två piedestaler hemma. En som är tung, där det tidigare stod en blomma (den går inte säker där längre), som jag har knutit fast i elementet så att den inte ramlar när Sebastian reser sig mot den och en som är lätt och är av trä. I början fick Sebastian inte hålla på med den av trä för den har jag inte kunnat säkra på något sätt, men nu har jag helt släppt på det. Och visst drar han ner den och får den på sig men han slår sig inte så vi behöver plåstra om honom. I går höll han på med den och det syntes att han börjat få respekt för den för den stod och lutade mot hyllan bredvid och det var uppenbart att den skulle ramla om han var på den igen. Han flyttade sig lite på sidan men kunde inte riktigt låta den vara. Jag sade i lugn, vänlig ton som jag brukar att om du drar i den då ramlar den och då kan du göra dig illa, var försiktig. Min kille kom in och skulle gå bort och flytta bort Sebastian. Jag sade att låt honom vara och vi stod och såg på då Sebastian rörde vid piedestalen en sista gång innan den ramlade. Han fick den på sig och blev ledsen. Min kille tog upp honom och sa, ja det gjorde ont, du får vara försiktig, du gör illa dig om du gör så. Jag tror att detta kan vara ganska kontroversiellt. Jag ser så ofta mammor som räddar sina barn hela tiden. Hur gör du?