-- Mamma med knuff --

I dag har jag dekorerat den tårta jag förberett under veckan och jag har bakat kaka. Liten sjuk Sebastian ligger utslagen i soffan framför Pingu och är väldigt ynklig med sina nära 40 graders feber. Gott att baka kaka, tycker Sebastian som fick slicka och provsmaka. Mamma trivs i köket som vanligt! =) 

 

Jag är så himla glad och mår så himla bra i dag. Jag bakar och fixar och jag har världens finaste barn. Vi har fått städat i dag också, av en trevlig dam. Helt underbart. Snart kommer nog M hem också. He has a big kiss waiting for him! I kväll ska jag laga laxsida med spenat, tomat, vitlök, kräft- och räkstjärtar i en god grädd- och creme fraichesås. Efter det blir det hemmagjord gräddtårta och kaka med finfamiljen. Recept kan möjligen komma i morgon.

 

Vill rekommendera världens bästa gotti-sjuk-mat. Pannkaka och vispgrädde. Värmer i hjärtat på både sjukling och utdelande förälder. Nu bad han om mer! =)

 

Det är en del av ett ansjovisrullerecept som jag gjorde i julas (ansjovisrullen kommer vara ett stående inslag på julbordet). Receptet kommer från bloggen  ”Erikas LCHF till vardag och fest”,

http://vardagfest.blogspot.se/2012/03/anjovisrulle-lchf.html

Omelettdelen bakas i ugnen och smakar pannkaka! 

 

Omelett:

3 ägg

50 g smör

1 dl mandelmjöl

5 dl vispgrädde

0,5 msk fiberhusk

0,5 tsk bakpulver

salt

 

Vispa äggvitorna till ett hårt skum. Smält smöret i en kastrull och rör ner mandelmjölet. Späd med grädden. Låt sjuda ca 5 minuter och ta sedan kastrullen från värmen. Blanda fiberhusk och bakpulver och rör ner i äggulorna (görs inte i förväg, och görs ganska snabbt då fiberhusken sväller). Rör ner ägguleblandningen i smörsmeten och blanda ordentligt. Vänd ner äggvitorna. Låt blandningen svälla 5-10 minuter. Fördela smeten i en långpanna (30x40 cm) på ett bakplåtspapper och grädda i ca 15-20 minuter i 250 grader.

 

 

Vi åt den första gången som pannkaka med hallon, blåbär och vispad grädde. Supergott och väldigt mättande. =) Det kändes som en våffelfika men är helt sockerfri =)

Sebastian blev i lördags fyra år och hade sitt första riktiga kalas. Sju var bjudna, fem kom. Ett fyraårskalas med sex barn var jättelagom. Då var även förälder/föräldrar där för alla barn utom ett. Sebastian och tre andra barn hade syskon med, och ytterligare ett gjorde blixtvisit. Det ska finnas en regel att röra sig kring angående antalet barn på ett kalas. Ett barn per år födelsedagsbarnet fyller och jag kan verkligen se fördelen med att följaden regeln. Undrar om antalet går ner igen efter en viss ålder för trettifyra gäster känns lite väl många för mig. ;)

Här kommer ett långt inlägg.

I förrgår eftermiddag var jag med barnen hos T och T från förskolan. De lekte och hade kul tillsammans i solen på baksidan. När det var dags att äta mellanmål hämtade jag yoghurt och de tiotal små jordgubbar jag plockat ur vårt jordgubbsland när jag kommit hem från jobbet. De var tvättade sedan tidigare så jag skar upp dem och fördelade dem mellan de två mellanmålsburkarna. Barnen åt och sedan var det dags för lek igen. De hoppade längdhopp med assistans från M. Barnen hade jättekul, M kämpade tappert med krattan mellan "nedslagen". Jag var trött efter öppningsdag på jobbet och tråkigt rastlös.

Efter ett tag gick vi ut med barnen. Jag ville se om M kommit hem. Alla följde med. Jag, Miléa och Sebastian var först ut. Jag lät Sebastian cykla i förväg uppför backen. Jag och Miléa följde efter i sakta mak. När vi kommit en bit på vägen hörde jag att Sebastian var ledsen. Jag tittade tillbaka efter Miléa, "kom nu". T, T och M var också i antågande. När jag återigen hörde Sebastian ropade jag "jag kommer Sebastian" och lämnade de andra bakom mig. När jag gick upp såg jag Sebastian gå tvärs över gångbanan med armen över magen. Han var ledsen. Jag tittade efter Miléa igen som försvunnit in i någon buske på vägen. Jag fortsatte upp till Sebastian. När jag kom upp till honom och såg honom ligga på asfalten med handen över magen, kom också M. Vi frågade om han ramlat med cykeln och han svarade nej. Jag sa till M att gå ner och hämta Miléa som vi inte längre kunde se. Jag hämtade Sebastians cykel som låg på andra sidan gångbanan och gav honom den. Jag sa att han skulle cykla ner till pappa och gick in för att göra någonting (gud vet vad).

Jag hörde Sebastian inifrån, han var ledsen och ropade på pappa. När han började ropa på mamma gick jag ut till honom. Jag mötte honom utanför dörren, han hade gått utan cykeln. Han klagade över att han hade ont i magen, och hostade väldigt mycket. Jag frågade honom om han behövde kräkas men han verkade frustrerad över min fråga och sa att "jag har ont magen!". Jag tog med honom in i hallen och i samband med att jag, på grund av hans hosta, frågade honom om han mådde illa sa han att han bara ville lägga sig i sin säng. Jag la ner honom på hallmattan, då kom även M in. Sebastian hostade ännu mer när jag lagt honom ner. Jag frågade igen om han behövde kräkas, om han mådde illa, men han svarade nej. Jag sa till M att vi kunde ta ut honom på framsidan och lägga honom på en filt i gräset. När jag lyfte upp Sebastian gnällde och protesterade han. Innan jag lade honom i gräset, medan jag skulle breda ut filten, sa M att det är mycket humlor och getingar. Jag vet inte om Sebastian hörde det eller om det var någonting annat men när jag lade honom i gräset blev han jättespänd och var ledsen och sa att han var rädd. Jag lade över honom på filten så fort jag brett ut den och ställde mig på knäna och armbågarna över honom och skuggade honom från solen. Jag vände honom på sidan och pussade på honom och försökte få honom att lugna sig. Han klagade över magont. Efter att han gnällt/gnytt en liten stund så blev han mer lugn och låg och blundade. Jag lade märke till att hans läpp var svullen. "Är inte hans läpp svullen?" frågade jag M. Jag var inte säker men kände på den (den verkade lite fläskläppssvullen men mjukare) och reagerade på att jag kunde se det lena, röda skinnet från insidan av läppen, vilket vi annars inte ser. Någon gång i allt detta tänkte jag på att ringa sjukvårdsrådgivningen, detta fantastiska skyddsnät som jag ofta använder mig av, men den intentionen försvann i allt som hände hela tiden då. (Vid något tillfälle stötte jag på Miléa och granne M inne hos oss. Miléa hade klättrat i trädet igen - med sin hjälm på - som i och för sig har "självutlösande" spänne, men hon hade ramlat innan granne M hunnit fram och fått spännet i munnen så hon blödde. Jag och M var båda fokuserade på Sebastian, så tack granne M för att du tog hand om Miléa när vi inte hade tid att göra det). Jag sa till Sebastian att gapa så att jag kunde titta i hans hals och jag tyckte att han var lite röd. I denna veva sa Sebastian att han ville sova, jag och M var där och vi pratade om hans svullna läpp, skuggade honom från solen, försökte prata med honom och hålla honom vaken, M sa, "han får inte sova", granne M, mamma till T och T som vi varit hos tidigare, var där och hon sa till mig att jag nog borde ringa.

Jag svarade på det med en gång, glad över att ha fått den knuffen, och gick in och ringde 1177, sjukvårdsrådgivningen. Jag gick ut med vår bärbara telefon. När de sa att det var sex minuters väntetid la jag på och ringde 112 och bad att få giftinformationen. Killen som svarade frågade varför jag ville ha giftinformationen och jag sa att vår son hade svullen läpp och låg på gräset och ville bara sova. Jag kommer inte ihåg alla turer med honom men han frågade hur gammal Sebastian var och var vi var någonstans och sa att han skulle skicka en bil och att de fanns en nära oss. Efter det fick jag prata med en sjuksköterska och berätta lite mer om vad som hänt. När bilen var nära sa jag att jag kunde gå ut och möta dem och då fick jag lägga på. Sjuksköterskan sa att vi skulle hålla Sebastian vaken. 

Jag sprang ut till vägen och då kom granne M, som har dotter N som går på den förskola barnen ska börja på till hösten. Jag hälsade småspringande och sa i förbifarten att "jag ska snart vinka in en ambulans här". Jag började nästan gråta. Jag kom ut till vägen och då kom de med ljud och siren på. Jag vinkade in dem och sa att de skulle köra rakt in på gården. Granne M frågade om jag behövde hjälp med någonting och jag tackade henne för det men sa att det var okej.

Jag sprang in förbi ambulansen och pekade på var Sebastian var. När jag gick dit stod granne M vid bänkarna med barnen. Barnen satt och tittade på med stora ögon. Miléa, T och T. Jag gick mot henne och platsen där Sebastian och M var och gömde samtidigt ansiktet i händerna. Nu brast det, och tårarna kom. Denna anspänning. Snälla tänkte jag, ge mig en kram och det fick jag. Hon kom emot mig och visade att jag kunde komma till henne. Jag grät en stund och gick sedan bort till Sebastian och ambulansmännen.

De ställde frågor och jag/vi svarade så gott vi kunde. (Min M berättade senare att granne M sagt att ambulansmännen sprungit fram till Sebastian). De gav honom en adrenalinspruta i benet på en gång, Sebastian var nog inte medvetande om det. Jag blev av ambulansmannen ombedd att hämta någonting som Sebastian tycker om att dricka som han kunde lösa tabletter i. Sebastian fick tio kortisontabletter och sedan också antihistamin. Han piggnade till men var trött. När den ena ambulansmannen frågade vem av oss som skulle med till sjukhuset tänkte jag, ska vi in till sjukhuset? Jag förstod aldrig riktigt tror jag. När jag ringde 112 tänkte jag aldrig ambulans. Jag sprang in och tog med mat, blöja, extrabyxor och vatten till mig och Sebastian.

Det var lite svårt att få in honom i ambulansen men det gick. I ambulansen var Sebastian lugn, och vaken, jag höll hans hand. Han fick ett lejon att hålla i famnen och han låg och tittade litegrann. M och Miléa skulle komma efter i bilen. När vi närmade oss sjukhuset började han bli lite mer intresserad av ambulansen och vi fick se vilka olika lampor de hade i bak. Väl på sjukhuset bar jag in Sebastian i akutrummet där vi möttes av 6-9 personer. Även där förvånades jag av pådraget och jag kan i efterhand bli lite arg på mig själv över att jag inte förstod att det skulle vara så. Jag höll Sebastian som var ledsen och tyckte det var jättejobbigt och de tog blod i armen och gav syrgas. De ställde frågor och kollade honom. Efter det fick vi flytta till ett rum på akuten. Där fick han ytterligare en spruta i benet, en jobbig, som gjorde jätteont och sved, berättade sjuksköterskan. Han fick mer syrgas. Han fick även annan medicin som han skulle andas in. M och Miléa kom. Vi blev kvar länge i rummet och M åkte hem och lämnade Miléa för kvällsmat hos våra grannar, som erbjudit sin hjälp. Jag läste för Sebastian som var jätteduktig och sedan gick jag iväg och värmde vår mat som vi hungrigt åt upp. M kom tillbaka med sovsaker till mig och Sebastian, och en sköterska kom och hämtade oss till den korttidsavdelning på akuten där vi skulle få sova över natten.

Sebastian var pigg och drack vaniljyoghurt, och vatten. Vi lekte i dagrummet. Vid klockan 22.00 efter tandborstning, många sagor, mer syrgas och sång somnade Sebastian som en stock. Doktorn var ännu inte nöjd med hans syresättning. Jag låg också men spelade Wordfeud medan jag låg och lyssnade på Sebastians andning. Efter ett tag ringde jag på knappen. För mig lät det som om han andades väldigt ytligt och sedan inte fick tillräckligt med luft så han hostade kraftigt. Efter hostattackerna började han inte andas på en gång. Jag var orolig. När de mätte hans puls/syresättning låg den på 91 och den ska ligga över 95 (på förmiddagen nästa dag när doktorn var nöjd med pulsen låg den på 98-99). Syrgas igen en stund och sedan ytterligare medicin att andas in, samma som han fått tidigare. De berättade att de skulle väcka oss en gång i timmen under natten. Jag tror jag somnade efter klockan 23.20 någon gång. Vi hade ännu inte fått sällskap i vårt rum av någon annan. Vid klockan 04 sa sköterskan att de inte väckt oss sedan klockan 02 och att det nu såg bättre ut. De skulle nu väcka oss varannan timme. De sista gångerna de väckte oss behövdes ingen mer syrgas vilket gjorde att jag kunde sova lite på morgonkvisten då jag inte behövde ligga och se till att Sebastian i sömnen inte rullande bort från sin syrgas som han fick genom en tratt som vi lade nära hans näsa och mun.

Strax innan 09 tror jag det var, väcktes vi för att doktorn snart skulle komma. Vi hade ca klockan 06 fått besök i rummet av en pojke i Sebastians ålder och hans pappa. De sov också gott.

Sebastian är allergisk mot jordgubbar, så ett tag framöver får han inte äta det. Det kan gå över efter ett tag. Nu har vi med oss två adrenalinsprutor, kortisontabletter och antihistamin vart vi än går. Tidigare har Sebastian ätit mycket jordgubbar sedan han var gammal nog att pröva det vid ca ett års ålder, då prövade vi i omgångar vilket rekommenderas för att se att barnet tål det. Någon gång när han är mellan ett och ett halvt och två och ett halvt år gammal får han utslag runt munnen av bärsaften efter att han fått bär. Utslagen går bort strax efter att vi tvättat av honom.

I efterhand känner jag att jag är otroligt tacksam för att detta hände när det hände. När både jag och M var med. Mindre än en vecka tidigare firades Sebastian på förskolan och då hade jag skickat med två halvliterspaket vaniljglass och två askar jordgubbar för tio förskolebarn att dela på. I övermorgon fyller Sebastian 4 år och jag brukar göra min vanliga omtyckta jordgubbstårta. Vi har glassfest inplanerad nu istället. Det var en tillfällighet som gjorde att det blev yoghurt med jordgubbar. Jag hade tänkt göra smörgåsar men Sebastian sa att han ville ha yoghurt och när jag kom hem tänkte jag att det var okej och då kunde de få de jordgubbar jag plockat i vårt jordgubbsland lite tidigare också.

Doktorerna sade att Sebastians cykeltur och den anträngning den innebar bidrog till att det blev en så kraftig allergisk reaktion. Tiderna för intagandet av jordgubbarna med lek emellan och sedan den korta cykelturen och reaktionen handlade om en dryg timme. Doktorerna sa att det är ganska vanligt att ungdomar äter ngt någonstans och sedan cyklar hem och börjar känna att de mår dåligt. En ungdom får då aldrig låsa in sig på toaletten.

Jag är tacksam för att jag hade rätt personer runtomkring mig som sa och hörde rätt saker och att jag sa rätt saker till rätt personer (det känns lite som tillfälligheter) för jag förstod aldrig hur allvarligt det var med Sebastian. Båda ambulansmännen och olika doktorer sade till mig att det var bra att vi ringde. Jo tack, kan jag tänka också, jag fick en ambulans när jag behövde den, för jag sa rätt saker. Det är jag i dag enormt tacksam över att jag gjorde.

I dag köpte vi cykel till Sebastian. Balanscykeln var dess företrädare så vi valde en större cykel från fem år (Sebastian blir fyra år på lördag) utan stödhjul. Vår utmaning blir att få honom att vilja stanna för att öva på att gå av cykeln själv för att cykla är alldeles för roligt och det var efter bara några meter på cykeln som vi kunde släppa honom. Efter några varv runt gården fick han åka iväg helt själv. Efter ett tag vände han på eget bevåg och när han såg att han klarade det vände han sedan direkt igen på en femöring. Han cyklar och bromsar ner farten när det går för fort och sedan cyklar han på igen. Jodå det gick att skriva en hel del om detta. Jag är en mkt stolt mamma. Fint Sebastian min lilla solstråle.

Jag ringer till Sebastian på interntelefon från undervåningen och köket.

"Hej Sebastian, det är mamma. Vill du ha ris eller potatis till kycklingen?"
"Jag vill ha ris".
"Okej".
"Ska jag lägga på nu?"
"Ja det går bra".

=) Sötis. Vi har haft några tillfällen då någon har pratat med Sebastian då vi skulle fortsatt prata efteråt men han hunnit lägga på.

Sebastian har fått ett bra pedagogiskt datorspel i julklapp. I morse fick han hålla på med det från kvart över sju då han legat inne hos oss i tjugo minuter och inte kunnat somna om. När jag gick in till honom strax efter åtta sa han "Det var bra mamma, tack för att jag fick göra den". Sötis.


I bilen hem i eftermiddags frågade Sebastian mig i baksätet om pappa är mycket gammal. -Näe, pappa är inte gammal, svarade jag och log och frågade honom varför ha undrade det. Då svarade Sebastian att, -När man är gammal då dör man.

Är det inte lite tidigt med sådana funderingar för Sebastian, inte ännu tre och ett halvt år?

"Mamma, är det okej att jag petar på snoppen såhär?" Sebastian visar att han petar på den utanpå sina kalsonger istället för innanför.. Lilla killen. Ja det måste ju få vara okej. Han är ju ändå kille eller hur?

Jag: "Glaset går sönder om du har ner det".
Sebastian: "Tusen bitar.. glas. Å så kan man skära sig på handen".

=)

Siffran två har han bemästrat ganska länge tror jag. Har hört honom benämna två saker vid flera tillfällen. Det var dock för några dagar sedan jag verkligen förstod att han kunde räkna till två.

Sebastian blir tre år om drygt en månad.

Han var i köket och sade ett ord som jag inte kunde förstå. Jag bad honom, som jag brukar göra, att upprepa ordet och efter att han sagt det ett par gånger och tittade på var han tittade när han sade det. Han var vid vår spis som visade att två plattor var varma genom två röda lampor. "Tvåjingar" var ordet Sebastian höll på att säga. Två ringar på spisen.

I dag när vi var ute på ett en timmes promenad (Sebastian gick hela tiden) sade han att det var två barn som lekte nära en skola. Sebastian kan. =)

Sebastian räknar även saker och säger jag till honom att han ska peka på den saken han räknar upp så kan han räkna långt.