-- Mamma med knuff --

Många gånger när jag jobbat med de yngsta dagisbarnen har jag kommit in i en situation som startades långt tidigare. Hur ska jag kunna veta hur jag ska tillrättavisa de små om jag inte vet hur turerna gått? Det går egentligen inte men vi gör det ändå. Det måste vi. Har barnen bråkat och är ledsna eller ligger det en blomkruka på golvet som det är omöjlig att veta vem som har haft ner?

I morse när jag lämnade Sebastian på dagis blev jag påmind om detta faktum. Jag skulle vinka hej då genom ett fönster till Sebastian som satt med de andra och åt frukost. När jag kom till fönstret var fröken och hämtade någonting och jag såg en av de större pojkarna sträcka sig efter Sebastians smörgås som lutade sig så långt bort han kunde. Pojken drog i Sebastians tröja och fick tag i smörgåsen. Segervisst vände han sig mot de andra barnen vid bordet och visade att nu hade han två smörgåsar, att han tagit Sebastians smörgås också. De skrattade. Sebastian visade att han ville ha tillbaka sin smörgås men den hölls utom räckhåll för honom. Pojken som tagit smörgåsen lade ner båda bitar i brödkorgen och Sebastian tog den genast och vände upp och ner på den över bordet och tog tillbaka sig egen smörgås. Alldeles i samma veva kommer fröken in. Hon, som nu naturligtvis inte sett alla turer i denna situation, säger till Sebastian och påpekar även för honom att ”haha, nu såg mamma vad du gjorde”. Utanför fönstret står jag hjälplös och kan inte på något vis formulera vad som hänt. Jag tittar allvarligt på pojken som tog Sebastians smörgås och pekar på honom för att han ska veta att jag sett vad han gjort. Efter det ger jag Sebastian ett strålande leende, vinkar och lämnar barnen vid frukostbordet på dagis bakom mig.

Hela vägen hem och tills nu, i skrivandets stund, tänker jag på att jag vill dela med mig till fröken om vad som hände. Dels, tror jag, för att se vad hon säger och dels för att ge henne samma insikt som jag fick, att du aldrig kan veta om du dömer rätt i en situation om du inte sett hela situationen. Men liksom jag egentligen vet det, vet alldeles säkert hon det också. Such is life I suppose.