-- Mamma med knuff --

Fick ge råd i går på öppna förskolan till en mamma. Jag har läst en hel del pedagogik och mycket annat med inriktning barn men när hennes frågor blev fler blev jag osäker på om jag verkligen var den rätta att hjälpa henne. Men så tog jag ett djupt andetag och sökte i mitt minne. Ett barn som sparkar och slår, vilken ålder gör man vad med mera var vad det på det stora hela handlade om. Jag hade hört en annan mamma säga att slå är en sak men att sparka är något helt annat, sedan satt de båda och bannade den lilla tvååringen som arg låg på golvet och fäktade med armar och ben. Eftersom även Sebastian var där inne, kallade jag på den lille pojken och lockade honom att komma till oss. Det fungerade och snart hade han blivit på bättre humör vilket i sin tur hade lugnat ner både armar och ben.

Vad sade jag då till mamman när hon och jag lite senare hamnade på tu man hand. Först sade jag att hon inte skulle oroa sig för att många barn går igenom olika sorter av oönskat beteende vid något tillfälle men att det är faser som brukar gå över. Jag tror att jag gör mer rätt än den andra mamman i alla fall. Ibland sparkar ett barn för att det inte har språket ännu. Dessutom kan barn ibland ha svårt att närma sig andra barn på ett mjukt sätt även om de inte alls är aggressivt menat. Med lillasyster höll vi på en lång period när hon var liten med att visa henne hur hon skulle klappa mjukt istället för att slå. Hennes hand rörelser var för snabba. Hon slutade slå. Jag sade även till mamman, att det är bra att fokusera på det vi vill att barnet ska göra och inte på vad vi inte vill att det ska göra. När barnet är riktigt litet spelar det egentligen ingen roll vad du säger i samband med att du distraherar barnet och får det att ändra fokus. Ett litet barn förstår inte. Det viktiga är att flytta undan barnet från situationen.

Jag hoppas att jag var ödmjuk.. "Det är skönt att få råd" sade mamman till mig när vi talat färdigt. Det kändes bra.