-- Mamma med knuff --

Ska barnet få leka vid matbordet? Det är ju en gammal goding att "här kommer tåget, tuff tuff, körandes mot munnen" eller flygplanet eller liknande. Då matas ju barnet i och för sig. Hur är det när barnet själv leker? Och leker med maten? Och äter samtidigt? Är leken okej då? Är det lika okej när det leks med maten men ingen mat finner sin väg in i munnen? Var går gränsen?

Hur mycket ska det trugas? När ska nog få vara nog? Är det okej att sätta stopp för matstunden och förlita sig på att barnet lär sig att här äter vi, få gå hungrig från bordet och förhoppningsvis äta "ikapp sig" vid nästa måltid? Är alternativet att jag matar när det blir för "leksamt"? Hur blir det i längden när det alltid leks och jag finner mig sittandes och mata min tvååring i slutet av alla måltider då barnet egentligen kan äta helt själv? Är det okej då alla tallrikar på detta sätt äts tomma? Kommer en mätt mage att förknippas med "mamma eller pappa matar"?

Ska barnet lämnas att helt själv fixa och dona? Oavsett hur det sedan ser ut vid matplatsen? Kommer barnet då att äta bättre för att det inte får så mycket uppmärksamhet och lär sig att "här äter vi"? Kommer barnet att göra samma sak när det inte är hemma då? Hur mycket skådespel är det för föräldrar som blir irriterade för allting ibland? Ibland med all rätta? Hur mycket ska vi behöva distrahera och prata om annat när hela måltiden ibland är en kamp? Ska vi behöva hålla låda och hitta på spännande saker hela måltiden för att vårt barn ska äta upp?

Vid något tillfälle har efterrätten ätits (alltid frukt) innan maten, utan att det blivit några problem med uppätandet av maten efter det. Efterrätt erbjuds alltid efter lunch och middag. Ibland erbjuds efterrätten även fast inte all mat är slut på tallriken. Ibland är det så svårt att tycka att, ja du får äta tills du säger att du är mätt och sedan är det okej med det och du får efterrätt. Ibland tycker vi att du visst bör äta upp för alla barn bör väl äta upp allting på tallriken.  Eller vänta nu är det bara dumma efterlevor från förr då barn inte skulle ses och inte höras? Hur lyder strofen i dag? Ska efterrätt erbjudas oavsett hur mycket mat som ätits? Är det bra att barnet i alla fall fått i sig lite frukt? Eller är det viktigt att barnet inte får efterrätt om det inte ätit upp maten? Eller vänta nu, är även det dumma kvarlevor från förr? Förr då den auktoritära uppfostran regerade i varje hem? Hur ska strofen lyda i dag, hur ska den lyda i mitt kök? Och hur lätt är det att vara konsekvent i denna fråga?