-- Mamma med knuff --

Ville inte gå dit igen. Gått dit för både mors- och sons bilkörning och jag "vill inte vara en sån granne" men så står jag här hemma i köket, barnen ätandes middag, och tänker att skulle någonting någonsin hända skulle jag inte vilja se tillbaka och tänka att jag borde ha sagt någonting. Jag vill inte ha min irritation malandes. För det är det det alltid handlar oim. Är jag irriterad/upprörd och inte pratar med den som kan hjälpa mig med mitt problem, då kommer jag fortfarande att ha mitt problem.

 

"Ingen har sagt någonting på de sjutton år jag bott här.." Mitt svar på det blev att "då är det bara jag som är rädd om barnen här då". 

 

"Oftast är ni inte hemma". En vacker dag händer det någonting. 

 

"Jag har inte barn"..

 

"Jag hade inte barnen i åtanke nu när jag körde in". Jag vet, det är därför jag är här. 

 

Sonen, den gången det gällde honom. "Jag har kört in här hundra gånger och det har aldrig hänt någonting.." Eh? Alla dumma kommentarer har jag lärt mig att inte ta, de synar jag och jag påminner mig om vad jag ville få sagt. Jag är bra på det. Det fungerar. Calling the bluff. 

 

"Vill bara ha en ursäkt, det andra som du säger efteråt är onödigt". Då kommer det, "ni kör in ofta och låter bilen stå inne". Mitt svar, "vi kör in då vi har handlat och vi låter inte bilen stå, men jag tar det då det händer och inte nu för att ändra samtalsämne". "Känns som om jag inte får köra in med min bil". Det är inte det jag tycker, det har bara med hastigheten att göra, det får du inte från mig, för mig har det bara med hastigheten att göra, det har bara med hastigheten att göra. Vi skiljs åt. Bilen körs ut omedelbart. Jag är en sådan granne. Jag vill bara inte ångra mig och bära på onödig dålig energi. Jag är en sådan granne. Det är vad som fungerar för mig.