-- Mamma med knuff --

Är inte en recension bara så bra som personen som ger den?

 

Jag har precis läst färdigt, sträckläst färdigt, "Små solfåglar långt borta" av Christie Watson i iver för att kunna påbörja en annan bok efter denna. När jag först lägger ner boken tänker jag att "jaja, inte direkt där satt den" men okej, den är okej.. bra.. eller rent av.. riktigt bra?

 

Så är en recension bara så bra som personen som ger den? Hade jag valt den själv, det påverkar säkert, nu är den med i bokcirkeln. Hur läste jag den? Några sidor här och där över rasten? Över maten? Gav jag den tid, en timme varje kväll innan jag somnade? Var i livet är jag när jag läser den? Vad influerar mig, vad är viktigt, vad stimulerar mig just nu?

 

Ibland när jag läst färdigt en bok kan jag inte kasta mig in i nästa. Jag behöver tänka lite på och landa i den jag precis måstat släppa taget om. Vissa böcker är sådär "där satt den!" när jag läst bokens sista mening, ord, punkt. Det är ibland brottsstycken som följer mig efteråt från böcker. Böcker jag minns och tänker tillbaka på, men det behöver inte vara dem som jag var nöjdast med jag läst dem. Så är den första spontana känslan alltid den vi ska leda med? Eller kan en bok få sjunka in och ge mer.

 

Jag rekommenderar Christie Watsons debutroman "Små solfåglar långt borta".
Det djupa och ändå enkla sättet att skriva fångade mig. Berättelserna och metaforera i boken, visdomsorden, är delikata. Historien är så viktig och jag gillar att mitt normala "alla är vita-tänk" får sig en törn när jag kommer på mig med att alla karaktärerna ska vara från Afrika med en vacker mörk hudton.