Skrubbligt
2015-08-04 @ 23:10:39
Ja. Det är så välanvänt och logiskt i mina ögon här hemma att Miléa fem års uttryck börjar bli vädertaget. Saknas det inte i Saol?
Skrubbligt - behöver det ens en förklaring?
Nu är de hemma :D
2015-08-03 @ 22:46:44
Det är semestervecka och jag hade barnen under två semesterveckor - för två veckor sedan - men i dag var det första dagen i lägenheten med mig.
I går kom vi hem sent. Jag fick bonus och hann en vända förbi söndagssalsan då de varit borta till in på kvällen. Nice. De var i säng kl. 22.00 och jag var ur duschen lite innan halv och då var det tyst. Samma i dag, de somnade fint. Skönt att de är trygga. =)
I dag. Sebastian upp 06.30.. Gos i min säng. Blev Minecraft mm.-spel sedan och jag slumrade i sängen. Läste sedan en vända och njöt av semester (en läser, en spelar och en sover) strax efter nio väckte jag Miléa. Gos i hennes säng (denna stunden med barnen alltså <3 ). Efter det Sommarlovsmorgon med två fina syskon i soffan framför datorn. Jag fixade frukost.
Cykelpromenad längst sjön som utvecklades fullt ut till hallonplockarpromenad, mamma fick gilla läget!
Lunch med vaniljglass och röda vinbär. =) Tog mig tid att diska undan efter alla mål. Skönt.
Efter felkörning landade vi äntligen vid ett nyintroducerat bad. Var där två timmar och åkte hem strax innan sex. Kände att vi gör detta själva nu. Mina barn är en handfull men det var härligt.
Lagade middag. En blandning av musslor, makrill i tomatsås, tomat, stekt kål, överbliven sallad (sallad, tomat, paprika, avokado och morot), och grädde. Jag saltade bara. Det blev jättegott! =) Barnen åt med aptit - vänjer deras magar vid lite mer kh inför förskole- och fritidsstart nästa vecka så de fick lite glasnudlar gjorda på bönor, tror jag det är.
En sväng förbi pappa för att hämta Sebastians Eye Q. Sedan ner till parken där där mamma kunde erbjuda sig att vara med för att de skulle få jämna par i beachvolley! Jag gjorde inte bort mig heller :D
Litet pliktinlägg, glömde dricka vatten i dag så har huvudvärk igen, alltså inte jätteinspirerat inlägg men jag ville föreviga inflyttningen.
Får se om förstfödde vaknar samma tid i morgon?..
Now I bid you - good night!
Att städa efter tidigare hyresgäst efter inflytt!
2015-08-02 @ 10:48:20
Känsligt inlägg om du är "äckelmagad".. du går kanske i och för sig förskonad om du ej gjort denna rengöring i rörsystemet under handfat samt golvbrunn..
.
.
.
.
Fast nog inte förskonad mot detta. När vi flyttade in i hus och föregående hyresgästen hade anlitat en firma för flyttstäd... och jag sedan kom intet ont anandes med min toaborste med ett sådant där extra skaft som går under ringen (varför skriver jag ens om detta.. blä.. har golvbrunnen kvar att göra här också).. det äckligaste jag gjort i mitt liv. Tack för den presenten liksom.
Så var det här. Nu. Avloppet måste ha luktat innan lägenheten såldes för det började lukta tidigt. "Ja men, det är bara att göra rent koppen under handfatet". Jo men, det är en hemmasnickrare som gjort badrummet så nu har jag tagit isär ett rörsystem med fem krökar, och sammanlagt nio delar (ja det är på plats igen..) och har nu gjort rent efter - ja, inte mig själv, igen.. =(
Min fråga är om det inte är rent hyfs att inte lämna sådant? Jag kan göra det utan problem. Jag är inte äckelmagad men JAG VILL INTE behöva göra det - efter någon annan.. blä.
Dit kosan styr
2015-08-02 @ 01:23:46
Känns som vi är skepp drivandes på haven sökande efter land. (Shit, den där sandwichen var nice, skulle köpt två!). Vi vet vart (blev det rätt ordval nu mamma?) vi vill, eller vet vi det, men vad är det som gör att vi lägger till vid en strand och inte en annan? Att just den stranden råkar dyka upp först? Hur mycket val läggs in i beslut att satsa på just den? Magkänsla? Beror det på hur vilse vi är? Vilse OCH magkänsla? Eller har det bara att göra med hur tilltalande stranden är, fyller våra krav? (Danskväll och lite vin och äggröra med vitlök på det. Mumma).
Ibland kan jag undra. Hur mottagliga är vi? Hönan eller ägget? Väljer stranden oss? Jag är förespråkare för det aktiva valet. Men kan i det undra hur aktivt det är. Vad väljer vi och vad väljer oss? I kväll var jag nog stranden. Eller är vi alltid stranden?
Hur lång tid?
2015-07-30 @ 15:40:01
Hur lång tid tar det innan själen får ro? Innan vi landar i det nya och vi finner en ro? När i vårt nya nu och i vad framtiden kan ha i sitt sköte känner vi att vi kommit hem? På riktigt? Jag har ro i mitt nya och jag har inte ro i mitt nya.
Jag gör rätt och jag gör fel men jag gör, och jag undrar, när hinner själen ikapp? När jag gör känner jag att jag mår bra, det kan vara själv, det kan vara med andra. Jag känner också att jag inte ska göra utan vara. Stanna upp, stillna i görandet, vara. Acceptera. "Acceptera det som är". Jag lär mig.
Åskan går, och speglar hur jag mår.
Jag har ro i mitt bo och kan hoppas å tro,
tro på framtiden och att jag en dag ska må så bra
att själen kan hinna ikapp och ge mig ett ömsesidigt ja.
I åskovädret är jag stark,
i stillheten kan jag behöva..
Bara gör det! =)
2015-07-30 @ 11:06:00
Målbilden av ett tomt (så plats finns för det saker som ska finnas där) barnrum är väldigt bra. Eller en bild av hur jag ser det med de möbler som finns. :D Nu kommer de på söndag och jag har fyra dagar för att bara fixa i deras rum. Mina fina. <3 Sebastian kommer en tand lättare (och en guldtia tyngre, tror jag) och Miléa kommer tre simmärken tyngre. Hoppas det blir fint väder så vi kan bada, simma, plaska och busa tillsammans på någon strand i Sverige. =) Annars har vi allt annat vi kan hitta på. Mys! Puss på dem!
Turn up the music and Get To It! =)
Nytt
2015-07-29 @ 22:53:00
Nu har jag äntligen internet. ÄNTLIGEN! =)
Så.. ny lya, nytt jobb, nya rutiner, nya tider, nytt liv
I'm ready
En ond cirkel eller en god cirkel
2015-04-24 @ 12:14:00
Just nu känns det som att enda sedan jag släppte allt svårt och jobbigt - eller rättare sagt har tagit itu med det och har gjort vad jag kunnat i de olika frågorna (ja vojne det blev mycket på en gång där ett tag) så "bara" löser sig sak efter sak nu mirakulöst. Det är skönt såklart men det får mig att fundera på vad det egentligen handlar om.
Hemma är det lugnare. Ingen stress.
På jobbet är det lugnare. Att veta vad.
Nu har jag en cykel inför tredje utmaningen i "En svensk klassiker". Tack älskade syster!
..och jag har tagit itu med annat huvudbryderi. Läskigt som f-n, men ändå skönt.
Allt är inte lätt. Oftast är det läskigt och skrämmer skiten ur mig men jag vet att tar jag itu med det så mår jag bättre och nu verkar spinnen på diverse saker vara igång ordentligt så att jag funderar ordentligt på uttrycket att vara skapare av sitt eget liv. Mitt är ljust, jag är glad och lycklig. =)
Resultatet av allt detta nu är såklart att jag är gladare och i samband med det ordnar sig mer och mer saker. Frågan är om jag blev gladare då jag gjort det jag kunnat och då blev det en god spinn på allting. Det var kanske jag?
Oavsett tar jag i alla fall med mig vad en god vän sa till mig så vi skildes åt efter en heldag förra helgen. "Fokusera på det goda, fokusera på det som fungerar".
Spännande framtid att testa detta känner jag. =)
Ha en god helg allihop!
Uppfostran via mobiltelefon
2015-04-06 @ 09:41:47
En mamma skriver/frågar följande i gruppen Genusmedvetet föräldraskap på Facebook:
"Mina vänner tycker jag är nojig och inte klipper navelsträngen till 16-åringen. Vill bara checka vad ni utomstående tänker om detta???"
Mamman följer upp med att censurerat lägga upp en del av en sms-konversation med sitt barn.
Jag lyfter detta även här för att jag tycker att det är ett så otroligt viktigt ämne.
Nedan följer mitt inlägg till henne.
"Hej. Jag tänker först bara på att vara lite restriktiv med att lägga ut era konversationer MEN (har ditt barn inga trådar in hit så är) det är ett väldigt bra sätt att belysa detta. Jag har inte läst vad andra svarat dig men jag tycker att du gör ett fantastiskt jobb. Du ska absolut inte släppa eller "klippa navelsträngen" till din 16-åring. Din 16-åring är mitt i sitt självupptäckande och att röra sig från hemmet och föräldrarna mot en egen identitet och kompisar som på många sätt skapar denna identitet.
Det handlar inte om att revoltera utan att söka sig själv. I det behöver 16-åringen hjälp och jag tycker det ser bra ut. Det du vill veta är inte orimligt (det är viktig info att ha om någonting skulle hända och du behöver rycka in för ditt barns skull eller för någon annans..). Det är även svårt med få ord i detta. Förr hade föräldrarna hjälp av att detta samtal skedde face-to-face. Det blir naturligtvis svårare via media.
Den förälder som är där och bryr sig får inte sällan andra barn under sina vingar också som inte har lika bra kontakt med sina föräldrar. Så var det för min mamma med min lillasysters kompisar. Du gör allt det du gör utifrån en magkänsla och det är kvinnans starkaste kraft. (Nej, männen har den inte på samma sätt - är lite kopplad till var i menstrationscykeln vi befinner oss - hur stark den är).
En hel del han gå fel eller till och med riktigt illa i denna ålder om ditt barn hamnar i ett sällskap med barn vars föräldrar inte har lika mkt koll. Du har uppfostrat i många år och tänk att du ger det två solida år till för efter 18 är tonåringen mycket starkare. Du kan du kanske börja trappa av. Din 16-åring kommer som vuxen inte se tillbaka på denna tid med sorg utan med tacksamhet. Stå på dig. Du är vuxen och du vet bäst. Styrka till dig!
F.ö. är det otroligt viktigt att du tar upp och belyser detta i dagens samhälle då jag som arbetar i skola känner att föräldrastödet ibland "leaves me wanting (hoping for) more" för våra barn och ungdomar. Föräldrarådgivningen talar om hur upptagna vi är i dag (såväl som hur svårt det är via media nu med alla mobiltelefoner då vi aldrig behöver planera i förväg som förr) och hur många föräldrar kanske inte hinner med att stå på sig och ta de sista stegen, argumentera hela vägen så att vi når våra unga. Detta är otroligt viktigt och det gör du här. Du säger att jag vill ha svar och jag ska få det. Punkt. Det tycker jag är stort. Du ger även eget ansvar och begär ärlighet i gengäld och det är jag också uppfostrad med. Var ärlig så blir jag inte arg vad det än är, berättar du inte för mig så kan jag inte hjälpa dig. Bra. Lycka till till dig och er! Din son kan vara glad att han har en så rejäl mamma. =) "
Det finns en stor problematik med just detta i dag. Hur kan vi uppfostra våra barn via mobiltelefonen. Min fråga är måste vi det? Kan vi ens det?
Livet som tre rosor
2015-02-23 @ 20:25:00
Den outslagna. Det som fanns där men inte slog ut. Outforskad potential. Det oupplevda. Det som dog i sin linda.
Den outblommade. Det som började växa, blommade, upplevdes - utlevdes och lagrades. Det vi alltid kommer att ha för att det var vårt nu och det vi skapat för oss. Det som var men inte är vår framtid.
Den som fortfarande står i sin fulländning. Detta är vårt nu, det vi är uppe i och det som skapas i parti och minut. Det vackra och beständiga. Stabiliteten och styrkan. Livet, så som vi valt att leva det.
Sällan har vi knoppar i rosbuketten men hade vi haft det, skulle de stå för allt det som vi ännu inte fått uppleva. Det vi inte kan sia om och som finns i vår framtid för oss att uppleva.
Arg på livet
2015-01-12 @ 23:08:24
Badat med familjen. Bastat. Á la svensk style - naket.. eller var det förr i alla fall så vi kör på det. Jag hade Miléa sist och vi brukar byta barn jag och M men då ska det sitta män och titta på henne i herrbastun eller?
Hatar denna kommentar och hatar att jag är den som bastar med Miléa för andra gången i rad - för basta ska hon få för hon älskar det och vill sitta längst upp länge på sin handduk och jag tänker inte ha henne i badbyxor.
=(
Laddar för Öppet Spår =)
2015-01-12 @ 22:44:00
Jag led mig mer eller mindre igenom september månads Lidingölopp.. Jag gjorde det. Fick nog intrampad hälkudde på köpet efter träning och utförande i undermåliga skor men jag led mig.. nog.. igenom mer är halva loppet skulle jag tro. Tänkte därför lida mig igenom nästa steg i utmaningen till mig själv á la En svensk klassiker.. Öppet spår. =)
Jag har påbörjat Vasaloppet (och inte fullföljt) två ggr men med mer erfarenhet - har skidat fem vintrar i mitt liv.. ej i följd har jag istället funderat på det mer utspridda Öppet Spår och när nu mamma och syster ska upp för Tjejvasan som jag hängt på två ggr (första gången i sjätte månaden - mamma mia..) och fullföljt så varför inte testa det liiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiite längre loppet dagen efter deras.. då.. när vi ändå.. är där menar jag. Sedan återstår "bara" Vätternrundan á 300 mil (simningen räknas inte för det har jag gjort så många ggr så den kommer på köpet som bonus).
Hihi. I like!
Boendes på för närvarande - samt i angränsning till dags datum dagars och veckors och veckors - snöfri plats kom jag med tacksamhet på att våtväst är ganska likt skidåkning vad gäller muskel och konditionsträning.. typ..
=) God kväll!
Nigger
2015-01-10 @ 22:15:00
Jag tycker att de som varit mottagare av detta ord i alltför lång tid nu ska ha rätt att äga det. Nigger har länge varit de vitas förtryckande ord och att mottagarna av ordet har tagit det till sitt är deras rätt. Att ta det och göra det till någonting annat än det har varit är bra. Avdramatisera det. "'Avladda' ett laddat ord". Jag hatar den delen av humanismen – den delen där inte alla tycker att alla är människor.
MEN. I dag hörde jag en låt där de sjöng att ”me and my niggers” är ute och gör stan. Jag undrar varför det behöver användas som ett samligsnamn för ”mina vänner”, som det var i denna låt. Även om alla vänner uteslutande tillhör mottagargruppen av detta ord, undrar jag varför det inte går att säga just ”me and my friends” eller liknande – möjligen coolare ordalternativ än mitt val här.
Låten jag hörde handlade om en man som var ute med sina niggers och när han väljer att benämna dem niggers menar han att här handlar det inte bara om vänner utan han är tvungen att säga att vännerna är mörkhyade, eller de som skulle benämnas niggers, eller vad? Jag tänker att spelar det någon roll om hans vänner är ”mottagare” (som jag kallar dem) eller inte? Är inte hans ”homies” hans ”homies”? Varför behöver han gruppera oss till vi och dem? Jag tänker att, har vi inte kommit längre? Vad är det som gör att han gör detta val, denna särskiljning? Gör han skillnad på homies som är niggers och de som inte är det? Är inte han lite ”sneargumenterande” då? Vad är det som gör att han gör det? Har du en tanke som för detta inlägg vidare, dela mer än gärna med dig. Upplys mig, jag funderar på detta men kommer inte ut med något svar i andra änden. Jag fastnar vid att jag tycker att det självklart är hans ord att äga och använda men varför i denna kontext? Vad vill han säga? Vad "vinner" han på det?
Detta ligger i tiden. Vissa tycker saker om vissa andra och karikatyrer av fel personer bestraffas. Vi lever i detta. Vad är det det handlar om? Vad är det som gör att vi inte kan samexistera? Där till och med, som jag uppfattar det, de som blivit benämnda som"dem" nu benämner sig själva som "dem". Vad är det som skapar detta fenomen? Vad är det som gör att vi inte vill släppa det? Vad behåller vi "vi och dem" för?
Hobbitfilmerna OCH barnfilm
2015-01-07 @ 22:05:00
Bio vuxen.
Ja, jo, några sa att den var dålig, Hobbitfilmen, den sista (det var tre filmer - gjorda på en bok på 250 sidor). Den var okej. Den höll nästan.. Jag kan se kritiken. Att filma när ryttaren rider till och från porten är helt onödigt när den animeringen är så dålig, då resten av animeringen är så bra. Och fortfarande (efter film ett och två), vad har de gjort med Legolas ögon? Och varför.. varför varför varför allt detta krigande? Så otroligt många minuter för långt. Utan uppbyggnad av karaktärerna och deras förmågor fungerar det inte att se att de håller stånd typ 20 mot 3000.. med de flesta överlevande i alla de ändlösa minuterna.
Jag skulle vilja se en storslagen regissör som tar en storslagen bok, kanske liknande Tolkiens, och tonar ner våld och krig till fördel för relationer och det sociala i berättelserna. DET vore stort. Det var vad böckerna handlade om för mig, berättelsen mellan alla de oändliga varelserna.
Bio barn.
När till och med barnens fina lilla halvtecknade småkrypsserie (franska "miniscule") som gått på barnkanalen, görs som film och tappar hela den fina komiska vinkeln till fördel (not really!) för krig, då undrar jag om vi inte vågar göra film som inte handlar om annat än krig. Jag satt med min fyra- och sexåring och mådde dåligt. Jag var så besviken. Vi älskar den här lilla serien på TV. Jag/vi skulle nog kunna "streckse" alla de fem minuter korta avsnitten om de små tecknade insekterna som i verklig miljö råkar ut för det ena och det andra. Bara med ljud inget tal i sann Linus-på-linjen anda. Istället går vi på bio och ser hur rödmyrorna ska spränga sönder svartmyrornas hem på grund av att de bara gav dem en av sockerbitarna de hittade..
Suck. =(
I vår pulkabacke som ensam förälder
2015-01-07 @ 21:22:34
Vi hade snö. Sådär litegrann. Lagom för att kunna åka.
Jag gick ut med mina barn klockan fem och var där en timme med dem.. och med grannskapets barn. Det var mörkt men en lampa lyste upp för oss. Mina barn hade lysreflexerna i blixtlåsfästet - som mormor gett i julklapp - vid halsen. Bra.
Kanske var det elva barn sammanlagt.
Vi bor i ett radhusområde och det är barntätt. Vår pulkabacke ligger dock mellan husen med en liten öppning, men det är inte så att det går att åka med förbundna ögon. Efter branta backen ner från garagets baksida går det att åka över gångvägen och fortsätta ner på lekplatsen. Det är inga stora avstånd men det går att få upp farten rejält och det finns på lekplatsen både småhus, gungställning och klätterställning att åka in i.. Jag och mina barn åker inte där. Endast mina barn hade hjälm.
Tidigare under dagen hade det varit en ambulans och hämtat en sjuåring som åkt in i gungställningen med ryggen. (Han är okej). Nu när vi var där hade det kommit upp däck vid gungställningen, som dock blir stenhårda då det är kallt, som kommenterat av en granne.
När jag stod där hade jag koll på alla. Jag försökte ha koll på alla. Jag jobbar på skola, kanske är det därför, jag vet inte. Det kändes olustigt och jag hade koll men inte kontroll. Min Miléa styrde fel vid ett tillfälle och åkte rakt in i däck som fick henne att hamna huvudet före i en buske. Ja. Jag var dock där och sa att det hade kunnat gå illa och så får hon inte göra igen. Jag stod längst ner och styrde upp dem eller stoppade och tog emot. Några av de andra barnen var några år äldre men jag vet inte om de hade mer kontroll på sina åkredskap för det.
Vid ett tillfälle åkte en pojke ner, huvudet före (inte från brantaste stället men ändå) ner på en surfbräda rakt mot en lyktstolpe. Precis bredvid finns ett el/teleskåp, ni vet de där med en fyrsiffrig kod. Många saker att åka in i. Han hamnade mot lyktstolpen med magen. Jag tog några steg fram mot honom, hjärtat i halsgropen. ”Snälla åk inte med huvudet före när du inte har hjälm, du får så hög fart och du kan inte styra med händerna”. Han gick åt sidan, tagen av mina ord och jag sa att förlåt det var inte meningen att det skulle låta så hårt men jag fick hjärtat i halsgropen här och om du åker ner med fötterna före istället kan du stoppa farten, det kan du inte göra när du åker sådär. Pojken gick upp mot en kvinna som frågade, är du okej (namn)? Jepp, det var mamman det. De gick hem efter det. Jag kände inte igen henne eller pojken och hon sade ingenting. Ja ”ops” kanske, men å andra sidan, ska jag vara förälder för de barn som har en förälder med sig också?
Jag var mycket tydlig med Sebastian att vi åker inte ner mot lekplatsen. Han var arg men det spelade ingen roll. Han hade snowracer och det hade inte de andra och han fick inte åka där, farten skulle bli för hög. Så var det bara. Punkt. Jag frågade efter ett tag de som åkte där om de visste att ambulansen varit och hämtat en pojke och det visste de. Jag bad dem vara lite försiktiga. Inga konstigheter med det.
Efter en stund kom ett syskonpar ut som åkte nerför branta på snowracer och slirade längst ner för att få stopp på farten. Helt galet. En förälder kom ut och jag sa att vad skönt med en till förälder ute när barnen åker såhär. Jag tittade på barnen på snowracern utan hjälm och jepp, det visade sig vara deras mamma. Hon var visserligen ute men tillät åkande på gränsen till vad de klarade av.
Min undring, var var föräldrarna? Speciellt efter att en olycka skett tidigare på dagen. Inte så konstigt att barn skadar sig. Varför håller de inte koll?
