-- Mamma med knuff --

Jag vet inte vad det ska bli men nu sitter jag här. Ensam (M på resa), ledig (barnen sover), med så mycket tid jag nu skulle kunna tänkas vilja lägga på mig. Detta är tid bara för mig. Mamma påminde mig. Tack mamma.

I dag var barnen på sitt första kalas. Elin firade tvåårsdagen och även Sebastian fick komma då hennes bror Johannes och Sebastian är jämngamla.

Jag tackar för mjukstarten och en boost av "det går utan godis".

I fiskdammspåsen fanns en minibanan, två russinpaket i olika storlekar, ett bokmärke, två ballonger - redo att blåsas upp, och en liten påse med fullkornsalfabetskakor. Det var till och med så att jag kände att söta vanliga alfabetskakor kan det nog få vara, och det är skönt att det känns så. Skönt att jag kan vara lite leanient i kampen mot makten som sockret/godiset håller över alla barn i dag. Det ska vara godis! Varför det? Näe säger jag, våga säga nej.

Jag känner mig trygg i mitt beslut att föra mammas tradition och kamp vidare med fiskdammspåsar som också innehåller en mandarin och ett russinpaket.

En morgonbonus var att jag kom i säng strax efter klockan elva i går och att Miléa vaknade först nu på morgonen, vid tjugo i åtta.

Jag gick in till henne, hon var sitt glada jag som alltid på morgonen - vilken underbar förmån det är att få motta en sådan energi varje morgon. Medan jag höll på att klä Miléa efter härligt morgonmys på skötbordet på undervåningen hör vi små steg på övervåningen som först hörs svagt men sedan blir till starkare dunsar när de närmar sig trappan. (Sebastian var sjuk i går, feber och hostig, och kom i natt in till mig och M när klockan bara var 04. Han somnade jättefint och när Miléa vaknade sov han jättegott vänd mot mig i sängen. Stunderna med barn i sängen är, när de infräffar sällan, väldigt mysiga). När stegen når trappan ser jag och Miléa två små ben när Sebastian kliver ner på första trappsteget. Han kommer ner för trappan och in till mig och Miléa med ett leende på läpparna. Vi kramas och jag kan se att han mår mycket bättre.

Vi äter frukost tillsammans. Tända ljus som alltid, lika mysigt även om det för länge sedan blivit ljust ute. Sebastian äter upp all sin frukost, han är verkligen bättre. Jag tar barnen på morgonen på helgerna för jag älskar de här stunderna. Lugnt, skönt, gott, vi pratar och har det jättehärligt tillsammans. Jag påbörjar allt som oftast min frukost långt efter att jag gått upp med första barnet men det gör ingenting, när jag sedan kan sitta kvar själv en stund vid bordet efter att de avslutat.

Jag läser fantastiska "Att välja glädje" av Kay Pollak vid köksbordet och sitter och lyssnar på barnen som leker. Sebastian leker för sjunde(?) dagen i rad med samma tågbana och jag hör att det är Tomaståget som råkar ut för kraschar och annat (de gamla Tomastågetprogrammen - de som inte är animenade utan mer som dockteater- som Sebastian i går tittade mycket på i går när han var dålig är ju inte, får jag erkänna, helt dåliga när han nu leker på ett sätt jag inte hört honom leka på förut - utifrån vad han sett på filmerna). Sebastian ligger på sidan på golvet - något jag själv efter att ha lagt mig så vid ett tillfälle fullständigt förstår tjusningen med då det blir ett häftigt grodperspektiv på tågen - och pratar och leker. Miléa går runt med sin vagn. I vagnen har hon sin sjungande hund, (som hela tiden får spela olika sånger medan hon går runt och ibland stannar hon till och dansar lite innan hon trycker igång nästa sång och fortsätter sin promenad), sin angry bird, och Sebastians snuttetiger (som brukar sitta uppe på en av Sebastians sängstolparna och hålla utkik åt Sebastian medan han sover) som fått åka med. Vid ett tillfälle stannar Miléa och ger hunden en kram. Såhär leker de en lång stund.

Nu är vi uppe och väcker pappa halv tio. Jag sätter mig och bloggar detta inlägg. Miléa tar sina sängkläder och lägger sig under deras lilla bord som de har i sitt rum. Sebastian får också plats. Jag filmar dem. Mina gosungar! De ligger där tillsammans och myser tillsammans. När pappa kommer ut från badrummet lägger han sid på sidan bredvid dem och leker att han också är med i kojan. Han frågar efetr en liten stunde om Sebastian vill ha en koja. "JA(!)" , säger Sebastian och pappa lägger en fleecefilt över bordet. Det gillar barnen. Pappa går ner och äter frukost. Barnen leker i sin koja och jag bloggar.

I kojan. "Titta mamma", ropar Sebastian. Fler och fler täcken läggs över bordet som skapar deras koja. Jag tvekar först angående mängden men tänker sedan att det är dammsuget i går så what's the harm. "Men vi vill svettas", säger Sebastian som lyssnade på när jag sa till M att han kunde lägga Miléas lilla filt över hålet snarare än att lägga en till fleecefilt över för att det blir så varmt därunder. Jag frågar Sebastian om Miléa vill svettas också. "Miléa, vill du svettas?", frågar Sebastian. Inget svar. Han försöker igen, "Miléa, vill du svettas?". "aA", kommer det ett svar från lillasyster. Sebastian ropar tillbaka till mig, "mamma, Miléa vill svettas". Pappa kommer upp och ser kojan som nu består av sex täcken inklusive ett tjockt vintertäcke. "Meh", säger han. "Det gör ingenting", säger jag. Sebastian kommer ut ur kojan, "vi vill svettas!" säger han triumferande till pappa. Och såhär förtsätter det.

Nu leker pappa lilla bocken bruse med barnen under deras koja. Miléa är lilla bocken bruse uppe på kojan. =) Hon vill alltid klättra. Jag gör en koja till Sebastian under hans säng då han tröttnar på Miléas klättrande. Sebastian är nöjd och Miléa får klättra. =) Nu leker de båda med båda kojorna. Båda barnen fixar genom att sätta dit filtar. En söndagsmorgon med barnen.


Nu ska jag och Sebastian baka kaka, så att vi kan få en god efterrätt efter lunchen med kaka, grädde och bär och jag kan ta med mig lite kaka till eftermiddagens bokcirkel - förutom den cheesecake och de bär som också ska med.

Så underbart det var att ge barnen extra god efterrätt i går. Jordgubbar och hallon och grädde färgade de lena små kinderna vackert röda och leendena och de små ljuden av vällust som slapp ur lillasyster och storebror gick inte att ta miste på. Mitt hjärta värkte medan mina ögon insöp så mycket de bara kunde av detta fantastiska skådespel. Så ljuvligt härligt underbart. <3

Sedan fyra nätter sover Miléa inne hos Sebastian. =) Det verkar som det fungerar bra och jag tror att Sebastian gillar (förutom när han inte vill gilla det - han är ju ändå snart tre år) att Miléa inte sover inne hos oss. En sak mindre att vara svartsjuk över, och det måste vara skönt det.

I går var jag iväg med barnen och tog passfoto. En liten bragd känner jag eftersom barnen har olika sovtider och det alltid är väntetid hos polisen. Dessutom tror jag att bilderna blev jättebra. Miléa både log och tittade i kameran medan storebror såg lite trött och ledsen ut på sitt kort eftersom han var trött då. Det gick i alla fall väldigt snabbt och bra när vi väl kom fram till luckan. Så succé. =)

Hon läggs ner och vi, speciellt jag tror jag, är jätteledsna över det.

I dag (alldeles nyss) fick vi i alla fall reda på at barnen fått plats på samma förskola till hösten så det är skönt i alla fall. Hur det ska fungera med dubbel inskolning det vet jag dock inte.

Näe, orkar inte skriva om detta. Usch.

Jag skulle byta blöja på Miléa när Sebastian kom in.

"Jag hämta pallen (den han har på toan när han ska tvätta händerna) klämma lite på Lela. Lite kärlek." "Lite kärlek?" frågar jag för att höra om jag hört rätt. "Jaa, kärlek till Lela". Min myspojke!

Har ett tag nu undrat för vems skull vi går dit. För min? Vet inte, behöver ju förbereda så mycket och det kan bli stressigt och få med lunch till mig och båda barnen (de äter inte barnmatsburkar) men när vi väl är där så är det skönare än att vara hemma.. Eller? Hemmaslentrianen. Nu blir det dock bättre väder och då avhjälps det genom att gå ut med barnen.

För Sebastians skull? Vet inte. Han säger ofta att han inte vill gå dit, har sedan kul där men är ofta inte alls med under sångstunden. Han gillar väl inte heller förberedelserna och stressen.

För Miléa? Definitivt. Hon får vila/ sova i vagnen på väg dit och sedan leka och få mat och sen sova i vagnen på vägen hem. Definitivt för Miléas skull. 


Jag har nog känt att det är skönt att inte vara hemma för att det är lättare att inte hamna med Sebastian i samma bråksituationer men nu är jag osäker på att det är så. Han törstar efter mig (ofta så för den store med ett småsyskon som dessutom ammas) och under sångstunderna sköter han sig själv. Är vi ute hemma får han mer tid.

Är vi hemma går vi ut och då är det INTE för Miléas skull, känns det som.. Hon får sitta i vagnen. Det gjorde Sebastian också, var det någon som sade till mig nyligen, och kanske är det så. Sebastian åkte mycket vagn när han var i Miléas ålder. Jag vet att jag gick många promenader ibland både för- och eftermiddag. 


Så kan det nog vara, ska kanske inte kräva så mycket av mig själv, att det ska vara bra för alla hela tiden för det är svårt när åldrarna är nio månader, 2½ år och 33. I dag stannar vi hemma, så slipper jag klämma in en dusch av håret. I kväll ska jag ändå träna. Vi får se om Sebastian följer med i kväll. För är det egentligen för hans skull vi åker båda två? Eller är det för att jag känner att jag kan träna oftare då och inte lämnar alla hemma, för M's eller Miléas skull som får egen tid. För vems skull? Jag tror inte att det är för min.