-- Mamma med knuff --

Vad är en singel med barn? Egentligen? Finns det? 

 

Ordet singel passar inte för mig riktigt. Singel är den jag var då.. mellan 20 och 25, med så mycket mindre erfarenhet, så ny, färsk och ja, ostadgad. 

 

Det är inte den jag är i dag. Jag behöver ett ord för den som inte är frånskild. Jag behöver ett ord för den som var i ett långt mångårigt förhållande som aldrig blev gift - det finns ju en orsak till det också - men som då nästan har allt det som en frånskild har.. och med barn då. Det är något jag funderar på..

 

 

En kollega sa ju att ena veckan är det party, eller vad det var.. Ja highlife. Stämmer. Det är bara det att vi med barn varannan vecka lever ett liv i kontraster. Det är allt eller inget vad gäller vissa saker och det är svårt att få balans i det. Kanske landar vi i det också så småningom. I början kan jag dock tänka mig att det ser ut som kalvar på grönbete. Det är inte så att det måste vara så mycket när jag är barnfri, det är bara det att det blir så lite när jag har barnen. Därför blir det lätt så.. När jag har barnen kan jag inte gå min danskurs och är hemma på kvällarna. Det är många kvällar att försöka känna att det är helt okej att vara själv och landa i det, beroende på hur länge sedan det var ni gjorde slut, landa i att vara själv. Att blir hel som själv igen. Låta själen hinna med.

Jag är inte helt bra på att ta kontakt med vänner och jag bor nära en vän som har ett "vanligt" liv. Det är nog lite "ovanligt" mitt liv nu, eller i alla fall "ovant". Ovant i att jag inte vant mig förstås och allt är nytt.. som för kalven.. "ovanligt" för att jag tror att det är ett övergångsläge - en övergångsperiod - att komma på hur jag ska få balans mellan kontrasterna.

När jag är ute så mycket jag kan, när jag kan, då är det lättare att känna att jag gjort allt jag kunnat när jag sitter där, kvällarna när barnen sover. Det är olika för alla. Vi är olika, har olika intressen och våra barn är olika gamla, olika många och sover säkert olika.. Mina är fem och sju nu och efter klockan åtta är jag själv. 

I kväll när jag inte dansar har jag sex timmar hemma. Det kan vara både skönt och jobbigt. Det är säkert också därför jag är ute mkt när jag är barnfri, för att kvällstimmarna blir många fler då, per kväll.

 

Det är bra det här. Att utvecklas. Att vara, att testa, att överlägga, att inse och förstå. Det är skönt, men det är jobbigt också. Inte alla förstår, inte alla lever ett liv i kontraster. 

 

Inläggstiteln förresten, justerade den nu, kanske är det "nysingel" jag är. Som kalven - fast utan allt det att inte veta, att inte ha upplevt saker än. Jag är i ngn nyorienteringsfas (ingen koppling till Cullbergs fas) med allt vad det innebär tror jag. Underbart härligt läskigt och ostabilt. Men jag jobbar på det, jag pendlar och jag landar, lite åt gången och lite mer för varje gång. 

 

Jag hoppas nog att andra, som min kollega, som också sa att "jag avundas er inte", har förståelse för att det kan vara svårt att hitta vägen ibland. Att det är en process och att vägarna inte alltid är raka och tydliga. Det ska kanske vara lite så men - att ibland befinna sig i saker som var mer naturliga när vi var unga och upptäckte då - kan vara svårt att möta ansikte mot ansikte på andra sidan 35års-strecket. Ha förståelse då. Även detta är en mognadsprocess, fast vi inte är singlar längre.. på sättet vi var då.. way back when.