-- Mamma med knuff --

Det var längesedan jag slutade titta på en film. I dag var jag tvungen att gör någonting annat för att jag inte kunde hålla mig vaken.  Detta till trots att det var eldstrider i enorma omfattningar med metallblänkande ufon som ännu en gång valt New York som skådeplats. Det borde hållit mig vaken om inte annat för ljudvolymens skull, men icke..

 

Stålmannen håller en speciell plats i mitt hjärta. Inte ens det gamla, igenkännliga storslagna ledmotivet var sparat till den nya filmatiseringen. Stålmannen handlar om hur en överlägsen planet med ett annat folk väljer att lägga sitt hopp till jorden, och sänder dit en son. Jor-El (Stålmannens pappa) hade något onåbart över sig, inte riktigt Russel Crowe. Filmen handlar också om att vara annorlunda, hitta ett eget sätt att passa in. Den handlar om att inte kunna se det som är rakt framför ögonen på oss, Clark Kent vs. Stålmannen, för att våra förutfattade meningar hindrar oss från att se bortom stereotypen.

 

För mig handlar Stålmannen om relationer och människorna på jorden. Denna film hade missat allt detta. Den gick ut på att skada så många byggnader som möjligt, kändes det som. Dessa övermän som inte ens kan dö - tänk dig själv eldstriden. Näe, här bjöds nästan bara på utomjording och eldstrider och det gick bara inte hem. Jag ville se hur Stålmanen togs omhand som baby och hur han följt den mänskligan vägen genom livet. Han var svag för kryptonit mm.