-- Mamma med knuff --

Huvudbryderier. 

 

Har sett färdigt The sessions. Denna man fanns på riktigt. Han kunde bara röra huvudet men var inte förlamad (han kunde känna all beröring men han kunde inte beröra andra fysiskt om de inte hjälpte honom). Han berörde andra med sina ord. Filmen berörde mig djupt. 

 

Efter filmen rullat färdigt börjar The untraceble. En avskyvärd film, bra men handlingen är hemskt, som jag känner igen att jag har sett när frågan "Kill with me?" kommer upp på datorskärmen och den sedan visar en liten kattunge som filmas live. Jag ska inte skriva mer. Den filmen får mig att må dåligt bara jag tänker på den. Så konstigt att jag alls sett klart den, för det gjorde jag väl..? Kan faktiskt inte säga med säkerhet att jag gjorde det. Hoppas att jag inte gjorde det för jag tog ett beslut för inte så länge sedan att jag vill inte se hemska filmer som bara får mig att må dåligt. Vad är syftet med det? Jag hoppas för min själs bevarande att jag inte såg färdigt filmen då när det begav sig. 

 

Filmerna är som natt och dag och jag börjar grubbla på saker och tings vara och icke-vara. Vi hänger tvätten, sen ska vi sova, jag och M. Jag får inte den respons som jag behöver av M. Det är sent och det är okej, det är försent för existentiella tankar men jag tar det hit, till datorn. Det är försent för mig också, klockan är för mycket,  men detta känns viktigt. Jag vill bevara detta. Tur att det är fredag så jag kan sova lite längre i morgon. Kanske.

 

 

Anledningen till att Mark O'Brien i The sessions nådde dessa kvinnor, dessa vackra kvinnor, som han tycktes beröra djupt på ganska kort tid måste ha haft med hans verbala förmåga att göra. Jag tror inte att det var att han kunde svänga sig med orden utan att det var orden som (bear with me, this film speaks to the social scientist in me) var han. Han var fullständigt närvarande i sina möten i en värld där vi inte längre är bra på att mötas irl pågrund av all media överallt. Jag tänker att han inte (nu inser du att du borde ha sett filmen innan du gav dig in i mitt huvud angående detta..) hade något annat än mötet. Det var det sättet han kunde beröra en annan människa på, då han fysiskt inte kunde beröra dem. Orden och närvaron var hans medel, hans verklighet, hans värld. 

 

För vad var det som gjorde att volontären på sjukhuset ville behålla kontakten med honom? Detta var en man som spenderade hela sitt liv liggandes på en brits, han sov i en järnlunga och kunde bara vara ur den i tre timmar åt gången. Jag tycker inte alls att det är konstigt att han nådde dessa kvinnor, jag tänker inte på vad han inte hade utan på vad han hade. Jag tror att vi är svältfödda på riktiga möten. Att vi färdas längre ifrån det vi verkligen behöver. Varandra. Medmänniskor. 

 

- Varför var jag helt tillfreds med att vara ute med barnen under en vacker, vacker dag bara för att jag fick byta några ord med en vuxen? Jag hade varit grymt otillfreds dagen innan när det var precis lika vackert väder men där det verbala utbytet uteblev. Jag var inte närvarande med barnen då. Det ska jag jobba på. (Jag befarar dock att det är samma fenomen som händer med den föräldralediga. Ibland behövs det en vuxen för att ge energi).

- Varför jobbade hon som O'Brien träffade på sjukhuset som volontär? 

- Varför tänkte jag själv efter att jag läst i vår lokaltidning om hur kommunen söker volontärer till äldrevården att, ja, det skulle jag kunna göra. Träffa lite äldre i värdefulla möten. 

- Varför läser jag på olika ställen om osannolika möten som människor varit med om och hur mycket det gav dem.   En äldre man som börjar berätta sig livshistoria i väntrummet på en vårdcentral. 

 

 

Vi saknar detta. Jag tror vi är svältfödda och jag tror att vi behöver detta. Vi behöver varandra, vi behöver riktiga möten med äkta närvaro. Kanske kan mitt livs mål vara väldigt enkelt. Oavsett var jag hamnar, vad jag gör, ska mitt mål vara att vara helt närvarande i en värld som allt mer lockar oss bort från det som vi behöver, närvaro från andra människor. Vi behöver signifikanta andra. Signifikanta andra är någonting vi pratar om i psykologin och hur viktig en signifikant andra är i ett barns uppväxt. Maskrosbarnet som for så illa hade någon i sin närhet, vem som helst, som fanns där. Det behövde inte vara mer än en människa som var lika upptagen som alla andra men som hade förmågan att vara närvarande i stunden. Min mamma har den förmågan. Jag läste en artikel av Henning Mankell, tror jag det var, om hushållerskan i hans barndomshem som räddade honom, som han ville tacka. Jag tror att han skrev att det viktigaste en förälder kan göra är att bara vara närvarande eller någonting liknande.. 

 

 

 

Detta fastnar jag i, och vill grubbla på, och prata om, och skriva om, och leva efter. Plötsligt känns mitt liv mycket enklare. I enkelheten och närvaron ska jag finna mig själv, nå mina medmänniskor. Jag ska våga vara närvarande. Då spelar det ingen roll vilket jobb jag har. Jag ska vara närvarande, aldrig igen låta bli att säga det där positiva till främlingen framför mig för att "så gör vi inte". Jag ska göra. Vara. Våga vara en medmänniska. Det är då jag mått som bäst. De snabba tillfälliga oplanerade mötena med någon annan. Kommentarer som betyder någonting. Kommentarer från hjärtat. 

 

En kommentar, leenden, lycka och en härlig värme som dröjer sig kvar i hjärtat långt långt efter att vi skiljts åt.