-- Mamma med knuff --

Är det berömd déjà vu eller har jag faktiskt sett filmen förut? Vad är det som gör att jag just ikväll såg den som för första gången? (Att tro på kärleken och sin plats och mening i livet. Att det bara får vara och inte är sockersött för ibland behöver vi kämpa oss igenom saker). Är det väsentligt att nämna filmen i inlägget, vet ej, men just nu ville jag inte sova utan är tvungen att skriva om vad som snurrat i huvudet de senaste dagarna och nu efter filmen kanske ändå verkar ha landat. "500 days of Summer" är i alla fall en filmrekommendation.

 

Mitt arbete.

Jag jobbar med det jag jobbar för att få pusselbitar för att komma dit jag ska komma. Ingenting är fel eller slöseri med tid. Jag landar när jag är mogen. Utan pusselbitarna vet jag inte heller vart jag ska komma. Vem jag ska vara när jag kommer dit.

 

Jag ska föreläsa, undervisa, vara mer egen. Tids nog. Tänk att alla möten, alla seminarier ger mig små delar. Det är så spännande att gå utanför sig själv och som följa den processen. Det är som ett "vad tog mig hit?" Det senaste jag tar med mig är "hur pressar jag processen?" Vi måste mogna in i ett beslut för att fatta dem och handla, mognaden skapar den motivation som tillåter mig att vara kreativ och ordna livet runtomkring mig. Vissa processer tar lång tid. Kan jag pressa den processen?

 

Jag ska sätta samman, växa och utvecklas tillsammans med andra. Jag ska intellektuellt delge och utmana.  

 

Så vem är jag? Jag har sex års universitetsstudier och nästan två fil. kand. - i pedagogik och i konfliktlösning. I dag har jag ännu inte landat i den processen. Kanske kommer det i samband med nytt spännande jobb.  

 

Och mer? Jag är stark och tuff. Säger vad jag tycker och gör vad jag vill. Jag har ett starkt rättstänk med bestämda åsikter och jag älskar att diskutera. Jag är rak. Frågar om det inte känns rätt.

 

Jag går min egen väg, med danskvällar på stan och egen träning. Barnuppfostran och matlagning. Själv men inte ensam. Det är inte svårt utan en del av vem jag är och just nu landar jag i det. Dansa har jag gjort länge men att kunna känna att jag inte är avundsjuk eller att jag borde göra mer eller att jag skulle komma till korta när jag hör och ser grannarna på båda sidor om oss i vår radhuslänga umgås med varandra, det kräver sin kvinna. För visst ska vi vara det. Så kompetenta, duktiga och fulländade på alla livets plan. Jag väljer att vara fulländad i att just nu vara småbarnsförälder, inte städa tillräckligt ofta, inte umgås mycket med andra som inte finns naturligt i min närhet och min vardag, inte åka och träna med granntjejerna för att jag borde umgås, jag undrar också om det är okej att läsa ibland på jobbet för bokcirkel (där kommer jag hemifrån och få diskutera i diverse ämnen som böckerna väcker, kanske även med tid på jobbet och utan TV hemma skulle hinna "fortbilda mig" i konfliktlösningsämnet - med det jag vill arbeta med i framtiden. Fler pusselbitar). Jobbet, jag har inte fast och kommer nytt hela tiden. Jag ska vara duktig och ta mig in och jag är duktig men jag längtar nog efter att landa i det också, att inte alltid behöva vara duktig och social utan också få vara själv. Jag är bra när jag är där men jag behöver känna att det är okej att inte vara där också.

 

Egentligen är det väl så att jag har hittat mig själv och jag vet precis vem jag är. Det gäller bara att stå upp och säga att det här är jag. Ha ro i det. Landa och inte alltid gå vidare i tanken där jag strävar efter mer och letar andra områden där jag kan vara bättre. Att inte hela tiden söka någonting att förbättra, istället för att uppskatta och stärka mig genom att stanna och se det jag är bra på. Jag vill mogna i att vara bra som jag är. Att vara jag. Att få ro.