-- Mamma med knuff --

Ja inte riktigt lika kul som det brukar vara det kan jag säga dig. Jag är en matglad person och jag gillar att laga mat. Ett utav de bästa beslut jag och min kille tagit är när vi började veckohandla och veckoplanera middagsmaten. Ljuvligt att veta vad det ska bli till middag och att dessutom ha alla ingredienser hemma. =) Det var då.

Nu är jag höggravid och sinnena works in mysterious ways. Det är jättejobbigt att sitta och planera mat för en hel vecka när jag från minut till minut kan ha olika uppfattning om mat. Är jag inte sugen på det jag har framför mig, då kan jag lika gärna låta bli att äta. Sen kommer vi till själva matlagningen. Trodde i mitt stilla sinne att det hade att gör med att vi var nyinflyttade och jag inte riktigt kommit in i nya köket, att maten blev spartansk. Nu tror jag snarare att det handlar om "me pregnant". Jag hör till dem, likaså resten av min familj, som gillar blodpudding och kan ha det på varje veckolista, vanligen. Nu under mina graviditeter, lågt järnvärde till trots, har det inte fallit på läppen helt enkelt. SKULLE det väl falla på läppen så skulle det kanske vara okej men får jag frågan avstår jag.

Matlagningen alltså. Inte så road som jag brukar vara. Inte alls. Gränsen gick i alla fall i dag vid att inte servera Sebastian alltför ensidig kost (pasta och korv) flera dagar i veckan. MEN VAD I GUDARNAS NAMN SKA JAG GÖRA FÖR MAT DÅ? Undrar den misströstande och ej alls sugna gravida. Trodde aldrig att jag skulle bli så lycklig över att se en blodpudding i kylskåpet. Inte under en graviditet till råga på allt. Min kille sa, men du äter ju inte blodpudding?.. Men där var den, och lycklig blev jag. Blodpudding trumfar över matlagning. Så, blodpudding it is. Vad kan jag säga..? Sinnena works in mysterious ways. Out of control.

Och jag som dessutom hade tänkt att inför förlossningen, precis som förra gången, laga mat och frysa in. Mat, och kanske även bakverk denna gången, för att slippa tänka på det efteråt. Eh, fat chance.