-- Mamma med knuff --

Har tidigare funderat på vad det är som gillas så med bloggandet. Är det inte bara en jättestor kram till oss själva i vårt eget lilla bekräftelseland?

När jag började blogga tänkte jag att jag skriver för mig själv. Enkelt. Riktigt så enkelt är det nog inte. Vore det så enkelt hade jag nog tagit bort funktionen kommentera, det skulle jag ändå kunna göra eftersom jag inte har så vid läskrets. Jag hade inte varit så fixerad av hur många som läser den och vad de tycker om dert jag skriver. Att jag för övrigt talar om en läskrets säger även det en hel del. Jo jag tittar regelbundet på bloggens/ min besöksstatistik och blir överlycklig över när ni läsare kommenterar. Kom att fundera på detta igen nu när jag var på Facebook (en annan bekräftelsevärld) och jag får kommentarer där på mina blogginlägg som jag länkar. Är jag nöjd med det?, kom jag på min själv med att tänka. Räcker inte det? Så gör det det? Jag vet faktiskt inte. Jag vet att jag önskat att kommentarer på Facebook istället varit kommentarer på bloggen (så att det syns att någon läser, och att jag har en diskussion med andra, vilket jag inte har för att jag valt att inte lägga tid på det - "läser du min så läser jag din"). Så varför är det viktigt? Status. Självklart, och jag har precis svarat på vem min blogg är för. Mitt ego.

I övrigt kan jag bara spekulera i om ditt läsande påverkar vad jag skriver. Det får jag fundera på.