-- Mamma med knuff --

I dag när jag satt på möte och såg regndroppar på rutan tänkte jag att jaja, det är nog inte så farligt. Att jag inte hade några vidare kläder på mig och skulle cykla hem senare bekymrade mig inte så mycket. När jag efter mötet satt mig på cykeln var det till stor del uppehåll med undantag av några få droppar. Det var kallt men vadå, jag skulle snart vara hemma. Efter några tramptag på cykeln börjar det att regna mer. Jag har knappt hunnit tänka "ånej" förrän det börjar hagla, MYCKET. Det vräker ner. Ganska stora korn också, 5 mm. Jag skrattar åt mig själv, så som vi behöver göra om vi snubblat eller gjort någonting annat pinsamt. Det är absurt att cykla i detta oväder och jag kan bara skratta åt det. Men när haglet övergår i ösregn vilket gör mig genomblöt snabbt då kan jag inte skratta längre. Jag cyklar på, kallt kallt. Hem och värma mig. På raksträckan hem längs bilväg sätter en blåst in som inte är av denna värld. Många har stannat men jag är genomsur på låren och vill bara hem. Hur illa kan det bli, hur mycket värre kan det bli? Jodå, värre. Medan jag cyklar försöker jag göra mig smal för att klämma mig igenom den vägg av vind som kommer emot mig. NU.. är det kallt. Jag får cykla hårt för att över huvud taget ta mig framåt. Cyklar jag inte på kommer jag inte kunna hålla balansen. Finns det sådan här vind?

Jag kommer hem och ställer in cykeln. Jag går direkt till bilen för att rulla den lite så att vi inte ska behöva flytta den ännu. Det regnar. När jag kommer upp säger jag att jag rullat bilen. Min kille säger att han redan varit ute och gjort det så i och med att jag flyttat bilen nu, och vi inte har alltför mycket spelrum så har jag ställt den precis där den stod innan min kille rullande den. Yepp, ut igen. Rulla igen. Hem. Färdig.