Vårruset
2009-05-09 @ 00:08:15Jag och många många andra är på plats. Hög musik, bra musik, som dunkar så att du känner det i hela kroppen. Gåshud. Leende läppar. Det som fick mig och känna sådan saknad förra året höjer mig nu högt högt upp. Mina steg blir lättare och jag känner att det är här jag hör hemma. Det är ett enormt ögonblick. Att vara kvinna i ett lopp för kvinnor, det är makt. Samhörighet. Vänskap och glädje.
Loppet är över innan det startat. 5 km är inte långt när så mycket tid går åt till att försöka kryssa sig fram mellan alla de som i ärlighetens namn borde startat i en senare startgrupp. Men de kommer från jobbet och jag kan inte hålla det emot dem att de vill komma hem före i morgon bitti. För även om det är härligt att vara här så är det alltid skönt ju mer tid du har hemma innan läggdags oavsett hur underbart du haft det innan du kom isäng.
Längs med banan spelar unga och gamla killar och män levande musik. Jag applåderar er. Tack för att ni kommer ut och bjuder på er själva och gör mitt lopp till en sådan höjdpunkt. Musik= energi. En ung och bakifrån snygg tjej springer förbi på lätta ben, nej hon springer inte hon liksom glider fram på vänsterflanken. Hennes tröja är svart och jag läser den knallrosa texten som snabbt blir mindre och mindre innan hon försvinner bakom havet av kvinnoryggar. Det är aldrig försent för att ge upp!!! Jag skrattar högt. Energi.
Båda mina killar är här. De hejar. Jag spurtar in i mål, på 26 minuter. Tiden kan göras någonting åt genom ett något omlagt lopp. Kanske nästa år, vi får se. Knät funka i alla fall. Bra. Jag sprang mest vid sidan av, i gräset. I påsen efter målgång stoppas ingen choklad ner. =( Det var det enda jag ville ha, allt annat kunde kvittat. Det är klart, det är viktigt att dricka efter och så bananen förstås. Olivolja också, jaha. Okej. Köper en rem, måste ha rem nu när jag sprungit. Helt rätt tillfälle att stoppa i sig lite socker. Björnbärssocker. Och innan vi vet ordet av så är tungan och tänderna och läpparna blå på både mig och min kille. Härligt. Färgämne. Vi busar med Sebastian som sitter nöjd och omstoppad i sin vagn. Ett perfekt slut på en perfekt kväll.
Loppet är över innan det startat. 5 km är inte långt när så mycket tid går åt till att försöka kryssa sig fram mellan alla de som i ärlighetens namn borde startat i en senare startgrupp. Men de kommer från jobbet och jag kan inte hålla det emot dem att de vill komma hem före i morgon bitti. För även om det är härligt att vara här så är det alltid skönt ju mer tid du har hemma innan läggdags oavsett hur underbart du haft det innan du kom isäng.
Längs med banan spelar unga och gamla killar och män levande musik. Jag applåderar er. Tack för att ni kommer ut och bjuder på er själva och gör mitt lopp till en sådan höjdpunkt. Musik= energi. En ung och bakifrån snygg tjej springer förbi på lätta ben, nej hon springer inte hon liksom glider fram på vänsterflanken. Hennes tröja är svart och jag läser den knallrosa texten som snabbt blir mindre och mindre innan hon försvinner bakom havet av kvinnoryggar. Det är aldrig försent för att ge upp!!! Jag skrattar högt. Energi.
Båda mina killar är här. De hejar. Jag spurtar in i mål, på 26 minuter. Tiden kan göras någonting åt genom ett något omlagt lopp. Kanske nästa år, vi får se. Knät funka i alla fall. Bra. Jag sprang mest vid sidan av, i gräset. I påsen efter målgång stoppas ingen choklad ner. =( Det var det enda jag ville ha, allt annat kunde kvittat. Det är klart, det är viktigt att dricka efter och så bananen förstås. Olivolja också, jaha. Okej. Köper en rem, måste ha rem nu när jag sprungit. Helt rätt tillfälle att stoppa i sig lite socker. Björnbärssocker. Och innan vi vet ordet av så är tungan och tänderna och läpparna blå på både mig och min kille. Härligt. Färgämne. Vi busar med Sebastian som sitter nöjd och omstoppad i sin vagn. Ett perfekt slut på en perfekt kväll.
Kommentarer
Trackback
