-- Mamma med knuff --

Jag har funderat på detta ett tag och i dag när jag pratade med en vän sa jag det högt ut för första gången. Först lät det hårt men det lät också hälsosamt på något vis. Jag talar om att låta vänner komma och gå. Att låta goda tider få bli goda minnen och gå vidare då vi märker att vi inte är i fas längre och inte har tid eller vilja att umgås. Så är det ju. Ibland umgås vi eller stöter på vänner som vi inte längre umgås med så mycket. Jag eller du säger att vi får höras utan att egentligen mena det eller så säger vi det trots att vi är fullt medvetna om att vi inte alls kommer att höras. Vem kan som första person ta steget och säga att jag tror egentligen inte att det funkar för mig just nu (eller aldrig mer - om vi växt ifrån varandra) men vi kommer alltid att ha kvar våra härliga gamla upplevelser vi upplevt tillsammans? För mig är det inte intressant att fortsätta men jag talar gärna goda minnen någon gång. Jo, en hel del av det jag skriver tycker jag låter hårt men det är hårt också, att säga nej tack. Men ett ärligt nej tack känns hälsosammare än ett oärligt ja tack. Jag har upplevt det, min kompis hade upplevt det, och jag tror att du upplevt det också. Båda parter mår bättre av ett genuint nej. Det tror jag på, och det står jag för. Undrar när jag ska kunna leva som jag lär, våga det jag vill våga? Kanske kommer jag att stå på andra sidan och önska att personen mitt emot mig kunde vara ärlig. Kommer jag att säga någonting? Jag hoppas det.