-- Mamma med knuff --

Ett sent inlägg men ett viktigt.

Det känns som om det håller på att falla på plats. Jag kan se att det jag har gjort och gör har en mening, en för mig utstakad väg och jag kan se nu och veta att jag kommer att göra det jag är menad att göra. Kanske ett abstrakt resonemang men inte desto mindre viktigt.

Jag ser min väg. Jag ser inte vad målet är ännu men det är inte viktigt nu när jag vet att det finns. Min plats.

Jag känner mig lugn, jag känner mig självsäker och jag vet att jag kan och att jag ska.


Jag kan sluta här men för att inte tappa mig själv och inte veta vad jag tänkte på när jag läser detta senare ska jag grena ut det lite.

Först men inte viktigast men ändå en viktig del är kroppen. 10 kg lättare vilket just nu betyder att jag hittat min balans. En balans som säger att jag bara genom att äta inte behöver kämpa. Jag har det inom mig. Jag kan. Träna kan jag göra för själen, jag behöver inte göra det för kroppen. En kropp i balans ger mig mer utrymme att tänka på annat, viktigare, men den får mig också att må bra och ger mig extra energi.

Ansiktet. Kanske har det inte så mycket med utseendet att göra utan mer med självkänslan när jag sist hos ansiktsbehandlaren fick höra att "jag har ju ingen problemhud". Det är inte så mycket för dig att förstå som för mig att veta. Jag har länge sett min problemhy, med ärr från tonårens mobbningstid då jag inte lät några orenheter vara ifred och i och med det ärrade min hud, som ett testamonium av min sårade själ. Nu känns det som att den stämplen jag givit mig själv släpper. Jag kan lämna den del som formade en del av mig bakom mig och veta nu att det bara är en del, inte allt.

Familjen. Jag känner vad som behövs tydligare vad gäller man och barn. Jag ser en väg. En riktlinje. En trygg hamn.

Boende. Att vara synkad med sin livspartner är lugnande.

Vänner. Jag är påväg och känner mig mer redo.

Karriären. Val jag har gjort, människor jag mött och hur jag är som arbetstagare visar mig tydligare i dag vart jag är påväg. Vart det är meningen att jag ska hamna. Som sagt ovan ser jag inte målet men så länge jag vet att allt jag gör spelar roll så vet jag att jag kommer att hamna där det är meningen att jag ska vara. Vetskapen om det gör det lättare att ta initiativen. Nu när jag har mer på fötterna är det dags att dra i trådarna. Nu gäller det att lyssna in. Att vara öppen med alla sinnen så att jag inte missar de tecken som visar mig vart jag ska. Att inte luta mig tillbaka i stolen jag sitter på utan att öppna dörren som jag ser står på glänt.