-- Mamma med knuff --

Nu har vi tagit beslutet att flytta barnen. Den nya förskolan kommer att vara mycket bättre för dem. Jag vet det. Så varför mår jag så illa och varför säger M att han har ångest? =(

Nu får jag chansen att lära mig namnen på barnen på dagis, genom Sebastian. =)

I dag såg jag årets första Lucia. För en kort stund i alla fall, för när lilla tomtegubben och sedan också några pepparkaksgubbar började gråta då brast det även för lilla Lucian. under en minut gick det nog och sedan satt mer än halva tåget i mammors och pappors knä. Sebastian, som var en vacker pepparkaksgubbe i hatt, och fem andra som tappert satt kvar tittade med stora ögon på alla vuxna som hade sångstund för dem. Så brukar det nog naturligt bli eftersom många under två år inte sjunger. Denna samling var alltför förundrad över alla vuxna som hade radat upp sig utefter väggarna och även täckte en stor del av golvet, att de hastigt glömde bort alla rörelser de lärt sig. Förskolans lilla luciatåg var jättefint och helt perfekt. =)

Alla föräldrar, tror jag som förälder, älskar att få höra om vad deras barn gör på dagis. De saker vi stolt sparar i bästa-barnet-mappen inom oss och som vi sen kan plocka fram när bäst vi vill.

Själv hade jag gärna varit en fluga på väggen. "Jasså gör han så, det gör han inte hemma, jaha gör fröken så, det var smart så kanske jag också kan göra, titta vad fint han leker, etcetera". Jag har även hört andra föräldrar prata om "flugan på väggen"-syndromet. Jodå, vi kan släppa, men vi kanske inte vill riktigt, måste vi det?

Hur ska jag uttrycka mig till fröknarna på dagis så det vet utan tvekan att jag ÄLSKAR att få höra om Sebastians dag, utan att de tolkar det som att jag har svårt att släppa kontrollen eller vill veta hur de gör saker och ting utan att för den skull tro att jag vill bedöma hur de tar hand om honom? Ju mer de berättar desto bättre, eller i alla fall det du har tid till att berätta. "Jag vill gärna veta så mycket dom möjligt av hur Sebastians dag har varit" eller "du kan inte berätta för mycket".. det kan nog låta lite konstigt. Nåja.

Här är några guldkorn som jag och min kille samlar på och sparar från dagis,

"Sebastian är så nöjd och han är lättroad. Han är inte rädd för de stora barnen utan kan gå fram till dem ibland. Han vill inte bli matad vid lunchen, utan han äter själv och dricker jättefint ur glas. Han sköter sig själv och kan sysselsätta sig själv. Utomhus gillar han att krypa runt i buskarna som har gångar."

Vid ett tillfälle när min kille hämtade honom när de var ute berättade han följande när de kom hem,
Sebastian stod på basen (själva skopadelen satt vid tillfället inte på) till såna grävskopor som barnen kan sitta på i sandlådan och med spakar skopa upp sand och svänga och slänga. En äldre kille, kanske tre år gammal, höll på med att försöka få av Sebastian genom att lyfta ena sidan av denna bas som är ganska så tung. Sebastian parerar en stund men sätter sig sen på rumpan. Han kryper av basen och lyfter den på samma sätt som killen gjort. Killen i sin tur lyfter andra sidan men då blir det för tungt för Sebastian, när de både pojkarna nu håller hela basen i lyften mellan dem, och han släpper.

Det är vår Sebastian det. =)

Nu är Sebastian klar. I morgon går han 09- 14. =) Pappa ska lämna och mamma får sova. Mmmmmm.

I början var det spännande att se hur Sebastian var på dagis, nu är det tråkigt att inte få vara där alls (även fast jag älskar extratiden jag får). Det blir säkert bättre när han går längre för de två senaste dagarna har jag hämtat Sebastian mellan lunch och vila och då har jag de inte riktigt haft tid att berätta om hur dagen varit. När jag kom hem med en sovande Sebastian i vagnen och hade ställt ut honom på balkongen bad M mig berätta om vad han hade gjort i dag. Jag vet ingenting, svarade jag och kände själv samma sting av besvikelse på att den informationen som vi så efterlängtar inte förmedlas som vi hade velat. Jag har själv arbetet på dagis och jag tyckte att det var så härligt att få fylla föräldrarna till bredden med information om deras barn som det syntes lång väg att de älskade att få höra. Vi vill också höra! =(

I dag gick jag iväg i en timme och kom tillbaka strax innan elva. Sebastian var jättetrött. De var ute. Det hade gått bra, han hade ju ramlat på huvudet förstås och slagit i pannan men han hade kunnat tröstas av fröken och det var bra. Det verkade annars ha varit lugnt. Innan Sebastian såg att jag kommit tillbaka ramlade han på rumpan och blev ledsen, nederlagen blir så stora när han är trött och han ramlar även mycket mer när han är trött, och när han sedan såg mig då bröt det loss ordentligt. Vi packade ihop oss och gick hem.

I morgon ska han äta lunch, en dag tidigare blir det för att det går så bra för honom nu. Jag tror att jag får ha honom att sova lite innan han kommer då annars lär han somna innan de satt honom i stolen. Vi får se hur det går.

Med pappa idag. Mamma till Arbetsförmedlingen på infomöte... SÅÅ mycket roligare..

Ute. Pappa fick gå ifrån i en halvtimme. När han kom tillbaka hade Sebastian blivit biten i handen. Han pillar alldeles för mycket i ansiktet på andra barn. Han hade blivit ledsen men sen hade det varit bra för han var inte ledsen när pappa kom tillbaka. Annars hade han i inhängnad sandlåda lekt dörrvakt. Han hade också försökt ta andras mössor och så pillat i ansiktet, förstås. Några till som biter honom lite lagom hårt i fingrarna ska nog råda bot på det, sade den elaka modern. I morgon är det min tur igen. Kan redan känna hur mycket jag kommer att missa när jag börjar jobba. Missade redan massa saker. M berättade mycket och hade han skrivit här hade det blivit ännu fler bravader att läsa om, det tvivlar jag ine en sekund på. 

Äy okej, och jag gick iväg en kvart. Inga problem alls. Fröken sa även att han varit lugnare och inte varit på de andra så mycket. Bra!

Eftersom Sebastian lidit av tröttsjukan nu gick vi en sväng till Öppna förskolan först och det funkade. =)

I dag gick jag ifrån en stund. Sade hej då, pussade och vinkade i fönstret. Inga problem tyckte Sebastian. Men efter att jag gått "ett varv runt kvarteret" och var påväg in igen såg han mig vid grinden och blev ledsen. När jag kommit in var han lite orolig och höll sig nära mig. Vid fruktstunden behövde jag bara säga till Sebastian en gång att sitta still sen skötte han sig bra. Han kröp inte fram till skålen med frukt som stod på madrassen brevid fröken på bara en armlängds avstånd från honom utan han pekade och sade öh.

Innan förskolan stannade vi inne i hopp om att Sebastian inte skulle blir så trött före vi skulle iväg men det hjälpte föga och återigen gick jag med sovande barn till förskolan. Det rättar säkert till sig när han börjar en timme tidigare nästa vecka. Hoppas jag.

Sebastian kom mörbultad och med skrubbsår till förskolan i dag. Han trillade ur vagnen i morse och skrapade upp panna, haka och överläpp och det bara en stund efter att jag klämt hans fingrar i dörren. Jo, ingen bra morgon. Fick i alla chansen att säga att han är väldigt aktiv och att det är ganska vanligt att han ramlar och ibland får märken så vi kommer inte att bli förfärade om han kommer hem med något blåmärke eller skrubbsår.

I dag var inte M med på förskolan. Sebastian trivdes som fisken i vattnet och hade inget behov av att komma till mig. Innan förskolan var vi i lekparken och Sebastian blev så trött att han fick sova 20 minuter precis innan. Jag gick till förskolan med honom sovandes i vagnen och väckte honom för att byta blöja. Det funkade bra att han sovit för han var pigg hela timmen men efter förskolan när vi kommit hem har han båda dessa förskoledagar varit så trött att jag inte fått i honom någon mat innan han somnat. Efter han sovit har han ätit bra men så kommer det nog inte att kunna lösas på förskolan sen av förklarliga skäl. Just nu är det detta som jag har i tankarna. Hur ska jag få honom att inte sova innan förskolebesöket och lunchen när han är trött för att han vaknar alldeles för tidigt på morgonen men inte vill somna om? När han sedan börjar "på riktigt" ska han klara hela förmiddagen. Med ens går det upp för mig att Sebastian inte är så stor ändå. 

I dag var Sebastians första dag (läs timme) på hans förskola. Det gick bra, tycker jag, lite som jag trodde, vi har ändå ränt på öppna förskolan en hel del.. Han var självgående och tyckte varken fröknarna eller de andra barnen var läskiga. Han kom och tittade till oss två gånger i köket där alla vi föräldrar satt och tjuvkikade lite då och då in i lekrummet för att se hur våra småttingar "klarade biffen". Självklart filmade vi lite (men uj vilken sträng sekretess de verkar köra med. Bara filma inne, inte ute på gården, och vi var tvungna att fråga alla som var där om det gick bra... nåja). Och det sociala samspelet? Sebastian "klappade" lite hårt på ett annat barn vid något tillfälle och ville inte sitta still på madrassen när de skulle äta banan och sjunga men annars var det bara bra och jag är säker på att fröknarna kommer att få fason på honom och att han kommer att sälla sig till flocken så småningom.

Lite oroligare är jag för första lunchen. Sebastian har nu ovanan att, när det är någonting han inte gillar eller inte vill ha mer, spotta ut maten så den rinner efter hakan, ta maten i handen och sedan slänga den så långt bort på golvet han kan. Tur i oturen att han inte kastar det i någons riktning men men.. vi får se hur det går. Dessutom äter han ibland bara om han blir distraherad och får leka med någonting (så det är kanske i grevens tid som han börjar på förskolan så att vi inte startar upp några dåliga vanor). Ska de äta med de andra barnen tror jag nog att det kommer att gå bra. "Se och lär" liksom, men i dag var det bara de nya barnen som var med och då vet inget av barnen "hur vi gör på förskolan". Nåja. Time will tell.

Det ska i alla fall bli kul när de får komma ut på den stora fina gården, kul att se vad han gör. De har en mycket lång ganska barnvänlig trappa som jag tror han kommer att älska. Den borde inte utgöra något hot mot att fröknarna inte vill att han ska vara där eftersom han brukar backa ner så fint med fötterna först. Han kan. Sebastian kan. =) I morgon är en annan dag. Det är kul för jag ser fram emot morgondagens timme lika mycket som jag tror att Sebastian gör. Bra!