-- Mamma med knuff --

Har ett tag nu undrat för vems skull vi går dit. För min? Vet inte, behöver ju förbereda så mycket och det kan bli stressigt och få med lunch till mig och båda barnen (de äter inte barnmatsburkar) men när vi väl är där så är det skönare än att vara hemma.. Eller? Hemmaslentrianen. Nu blir det dock bättre väder och då avhjälps det genom att gå ut med barnen.

För Sebastians skull? Vet inte. Han säger ofta att han inte vill gå dit, har sedan kul där men är ofta inte alls med under sångstunden. Han gillar väl inte heller förberedelserna och stressen.

För Miléa? Definitivt. Hon får vila/ sova i vagnen på väg dit och sedan leka och få mat och sen sova i vagnen på vägen hem. Definitivt för Miléas skull. 


Jag har nog känt att det är skönt att inte vara hemma för att det är lättare att inte hamna med Sebastian i samma bråksituationer men nu är jag osäker på att det är så. Han törstar efter mig (ofta så för den store med ett småsyskon som dessutom ammas) och under sångstunderna sköter han sig själv. Är vi ute hemma får han mer tid.

Är vi hemma går vi ut och då är det INTE för Miléas skull, känns det som.. Hon får sitta i vagnen. Det gjorde Sebastian också, var det någon som sade till mig nyligen, och kanske är det så. Sebastian åkte mycket vagn när han var i Miléas ålder. Jag vet att jag gick många promenader ibland både för- och eftermiddag. 


Så kan det nog vara, ska kanske inte kräva så mycket av mig själv, att det ska vara bra för alla hela tiden för det är svårt när åldrarna är nio månader, 2½ år och 33. I dag stannar vi hemma, så slipper jag klämma in en dusch av håret. I kväll ska jag ändå träna. Vi får se om Sebastian följer med i kväll. För är det egentligen för hans skull vi åker båda två? Eller är det för att jag känner att jag kan träna oftare då och inte lämnar alla hemma, för M's eller Miléas skull som får egen tid. För vems skull? Jag tror inte att det är för min.