-- Mamma med knuff --

Till förbannelse, kan vi tänka, och så kommer kanske även jag att känna innan vi är helt uppackade i vårt nya boende - I vårt RADHUS(!), UNDERBART(!) - högst troligen att känna, men just nu.. nu kliar det i fingrarna. Att gå igenom lägenheten och att rensa. Att göra skåpet och hyllorna översiktliga och hanterbara och sedan få packa ner och tejpa igen första lådan. Vad jag inbillar mig? Att jag kommer känna lycka! "Jag ska flytta!"

Mitt mål? Att få packa ner saker som jag vill att vi har med oss. Jag menar, visst släpar både du och jag på en hel del gammalt som säkert hade kunnat slängas för till och med tio år sedan. Svårt är det att öppna nostalgilådan (en av de många) i källaren när vi står inför en flytt och minnas goda tider och sedan i nästa sekund behöva bestämma om det ska sparas eller slutligen få gå till sin sista vila. SVÅRT. Jag vill det dock. Kunna slänga. Mitt mål är att känna att jag flyttar med sådant som jag verkligen vill ha med mig.

Jag tror det kan gå. Jag tänker mig ett nostalgialbum där foton finns på saker vi inte vill att vi ska glömma historien bakom. Ett album som står uppe i bokhyllan som kan tittas i då andan faller på. Det borde fungera. Jag tror på den idén.

Jag vet ju att när jag väl har tagit beslutet att slänga någonting så saknar jag det sällan efterråt, men i stundens hetta. Oh, svårt. Det är en befrielse att ha mindre att bära runt. När beslutet att kasta tagits. När du står där med en lagom mängd innehåll i exempelvis din garderob. Det blir lättare att överblicka sitt liv då. I do believe I will like it!