-- Mamma med knuff --

Kul att vara nere i källaren med Sebastian som inte är mörkrädd för fem öre. Jodå det är bra i och för sig men när han släcker och JAG är mörkrädd. Då tycker inte jag att det är roligt i alla fall. Han förstår inte riktigt heller varaför det är så himla farligt att släcka just där.. Vojne.

I dag lyste mina "gråa" jättefint i håret. Jodå, det ska vara hemskt, nu åldras man, min kära syster var förtjust över att efter min 30-årsdag på syskonresa peka ut att jag hade ett grått hårstrå, men detta har aldrig bekymrat mig. Min mormor hade vackert vitt hår. 'Sådant vill jag också ha när jag blir gammal' har jag både tänkt och sagt högt till vad jag tror har varit andras stora förfäran, eller i alla fall var min kommentar nog väldigt otippad.

Min mamma blev jag arg på när hon bytte hårfärg till blond för hur mycket hon i dag än passar i sin superfräscha korta frisyr så försvann hennes bruna hår som hade vackert silverskimrande inslag. Vackert silverskimrande inslag. Så det så.

Gråa hår? So what? De är ju inte ens grå, de är silver.

Varför blir jag så besviken på att inte ro iland ett jobb på 20 % som skulle betalt dåligt, haft mig arbetandes julafton och nyår och som troligtvis hade upphört efter årsskiftet?

Hade/ kunde ha haft en sen kväll i går inför min sovmorgon i morse men ack vad trött jag var och var i säng som vanligt strax efter 22. I kväll infaller veckans "möjlighet till sen kväll nummer två" men ack så trött... Hur ska det sluta? När ska "trött" sluta? Är så trött på detta. =(

Skulle köpa ny Mildisonsalva för Sebastians ibland röda stjärt och småprickar på magen. Köpte istället Inotyol som jag hört så mycket om. Jag själv lider av torra och eksembenägna händer när jag tvättar dem för ofta. En liten not bara, att efter att jag tagit på Inotyol såg jag nu världens smutsrand under min förlovningsring nu när jag gjorde mig iordning för sängen. Vi vet alla att våra ringar är väldigt smutsiga av naturen men frågan är vad det är i denna salva eftersom andra salvor inte rengjort min ring på detta sätt.. Jag kan bara undra.

Sebastian blir 15 månader om drygt en vecka. Jag har sedan han blev ett år dragit ner till att amma endast morgon och kväll. Det är inget jobb att amma längre utan bara mysigt. Sebastian är väldigt aktiv och det känns som om det gäller att ta tillvara på "hans stilla stunder".

Jag hade tänkt amma tills han är 18 månader men jag vet inte. Har tänkt nu de senaste veckorna att den sista september får bli sista dagen, dvs i dag. Frågan är, var jag för trött för att uppskatta sista tillfället? Har jag uppskattat det tillräckligt tidigare så att uteblivet uppskattande i dag inte är av betydelse? Vill jag sluta? Vill jag fortsätta? Vad är för delarna och vad är nackdelarna? Var i dag sista dagen? Och på dessa frågor, har jag i dag inget svar..

Jo, när det är så mycket som snurrar hela tiden, med barn snurrar det hela tiden, är det lätt att glömma vad som hänt när jag väl sätter mig vid datorn. Tur att det inte är viktigt att datumen stämmer, då går det bra att skriva den dag det väl "släpper" och materialet till inlägg kommer i massor. Bättre sent än aldrig, eller hur? =)

Är det möjligen även så att det blir lite lättsammare för dig som läsare också? Att veta att det inte kommer exempelvis tre inlägg varje dag och har du då inte läst på en vecka (åjo, självklart räknar jag med att du är en stamgäst) så vet du att det ligger 30 inlägg och väntar på dig.

Att flytta och i samband med det byta förskola och slippa betala dubbel avgift.. är det ens möjligt?

Jo säga vad man vill om Arbetsförmedlingen men sedan jag var där igår morse på första informationsträffen har mina tankar om att starta eget fått nytt syre och denna gång med en starkare känsla av att det här skulle jag faktiskt kunna göra. Och göra enormt bra. Detta är vad mitt liv har handlat om hittills, en förberedelse och träning för detta. Skarpt läge. Skräckblandad förtjusning naturligtvis men ändå!

Trodde att den skulle lämna mer frågor, men just nu har jag bara en. Va? Trodde den skulle ge mer än att han fick tillbaka allt mångfaldigt igen (ursäkta "giveawayen").

Får kanske gå igenom understrykningarna jag gjorde på första sidorna, innan jag helt tappade sugen och bara pliktläste fram till de sista sidorna. Så extremt repetativt och svårläst.. Kommer nog tyvärr dröja innan jag ger mig på bibeln igen, om ingen annan motiverar mig med diskussioner om styckena.

Varför Jobs bok? För uppdatering, titta in på Jobs bok och Kämpar på med Job.

Jo det var så sant. I går, söndag, berättade min kille att jag väckt honom vid 04, lördag natt, och sagt att jag inte kunde sova och frågat om vi inte kunde gå upp tillsammans. Han hade svarat att nej han ville nog sova lite till om det var okej, för han skulle upp med Sebastian snart... Jag som skulle få sovmorgon och lagt mig sent hade sedan under natten varit uppe tre eller så gånger då Sebastian vaknat och sista gången var klockan över 02. Jag tror att jag borde ha sovit som en stock efter det, jag har inget minne av händelsen min kille berättar om, men visst, vi gör en hel del fuffens under the influence.. of sleep. ;)

Okej. Jag är inte mycket för mode, det och det och alla har samma. Jag är själv som gladast för en festtop som jag köpte utomlands för många år sedan, jag vet att jag är den enda som har den här hemma. Ganska sannolikt så i alla fall. Okej, gällevarehäng. ?? Först är det byxor som inte längre ska sitta som vanligt utan kalsongerna (det gäller oftast killar) ska synas (oftast ser det dessutom ut som om personen i fråga inte gett sig förrän han hittat de fulaste kalsongerna han kunde stöta på i underklädeslådan) och byxorna ska vara påväg nedåt, helst ska nog bara halva eller helst ingen del av rumpan vara försörjd. De ska helt enkelt sitta högt upp på låret. Och så nu kommer byxorna som är grenlösa. Måtta. Det är inte snyggt. Ser ut som hej kom och hjälp mig, på alla. Spelar verkligen ingen roll vem som försöker eller hur kläderna matchats. Det ser inte bra ut. Det var nog allt tror jag. Jag har sagt tillräckligt.

Att rösta eller inte rösta, det är frågan.. SKOJA BARA! Vet inte riktigt hur jag ska fylla min söndag men en sak vet jag och det är att det ska röstas. På vilket parti? Om jag det visste. Det finns tester på nätet att göra. Har gjort ett bra test på Makthavare.se där den som inte är väl insatt får en liten "hjälp"text att läsa för att lättare kunna svara på frågan som skall tas ställning till. Resultatet, inte så upplyftande. Ganska otippat. Eller är vi för stolta? För partikära? Vilka jag ska rösta på, det är nog det som är den egentliga frågan.


Uppdatering
Vilket häftigt test det är på Aftonblandet. Det har tagit grymt lång tid att ta det men där kan du sedan analysera ditt svar, se vart partierna står, hur de har röstat jämfört med dig mm. Bra! Resultatet där är också lite off men jag kan gå in och titta på det som är viktigt för mig. Men usch, det är svårt ändå!

I dag när jag vid klockan 07.30 gick ut med Sebastian för hans första sovstund var det så många cyklister som hade hjälm att jag började räkna för att se vilket läger som skulle vinna. I början såg det riktigt bra ut med 2 av 3 som hade hjälm men sen slutade räkningen på 109 mot 86, alltså inte ens hälften. Det är ändå bra att "hjälmlägret" vann men jag hade varit mer nöjd om det hade varit två tredjedelar som hade hjälm. Gick in i statistiken så mycket att jag nästan ville göra tummen upp och tacka de som kom cyklande med hjälm. Och då i samma anda ifrågasätta de utan.. Kunde se en tendens att de som cyklar genom parken inte har hjälm medan de som cyklar cykelleden har det. Jag själv? Jag tillhör cykelledstypen. Jag tycker att det är snyggt och sportigt med hjälm och cyklar stolt med den. Vi ska ju vara förebilder för de yngre också.

Jag har funderat på detta ett tag och i dag när jag pratade med en vän sa jag det högt ut för första gången. Först lät det hårt men det lät också hälsosamt på något vis. Jag talar om att låta vänner komma och gå. Att låta goda tider få bli goda minnen och gå vidare då vi märker att vi inte är i fas längre och inte har tid eller vilja att umgås. Så är det ju. Ibland umgås vi eller stöter på vänner som vi inte längre umgås med så mycket. Jag eller du säger att vi får höras utan att egentligen mena det eller så säger vi det trots att vi är fullt medvetna om att vi inte alls kommer att höras. Vem kan som första person ta steget och säga att jag tror egentligen inte att det funkar för mig just nu (eller aldrig mer - om vi växt ifrån varandra) men vi kommer alltid att ha kvar våra härliga gamla upplevelser vi upplevt tillsammans? För mig är det inte intressant att fortsätta men jag talar gärna goda minnen någon gång. Jo, en hel del av det jag skriver tycker jag låter hårt men det är hårt också, att säga nej tack. Men ett ärligt nej tack känns hälsosammare än ett oärligt ja tack. Jag har upplevt det, min kompis hade upplevt det, och jag tror att du upplevt det också. Båda parter mår bättre av ett genuint nej. Det tror jag på, och det står jag för. Undrar när jag ska kunna leva som jag lär, våga det jag vill våga? Kanske kommer jag att stå på andra sidan och önska att personen mitt emot mig kunde vara ärlig. Kommer jag att säga någonting? Jag hoppas det.