-- Mamma med knuff --

Kom på mig själv med att återigen undra över om "Läkare utan gränser"-volontärerna tror mig då jag säger till dem att vi redan ger pengar. Jag menar, de har säkert hört alla ursäkter och bortförklaringar så jag undrar om det inte då blir lätt att misstro alla. Jag blir lite arg när jag funderar på detta. Du ska inte misstro mig, jag ger pengar! =(

Visste du?

Efter många blöjbyten, både på min son samt de förskolebarn jag bytt på under min tid på olika förskolor under min ganska långa vikarieperiod då jag var yngre, trodde jag att jag hade detta med att byta blöja "down". Icke. Läste följande från en Liberobroschyr jag fick med hem efter mitt senaste besök på BB,

"(...) det är viktigt att blöjan sätts på ordentligt så den sitter bra. Då undviker ni läckage, och behöver inte byta sängkläder och kläder till barnet lika ofta. Barnets stjärt ska läggas på den breda delen av blöjan och dras upp 1-2 cm högre på magen än på ryggen. Kom ihåg att stoppa in de små elastiska barriärerna inne i blöjan genom att föra in ett finger under blöjkanten längs benen".

Jag har inte haft blöjan högre på magen och jag har definitivt inte stoppat in några inre barriärer. Har du? Nej, it comes to show att vi lär oss någonting nytt varje dag.

Är det verkligen någonting vi inte sett förut? Madonna och Christina Aguileras stil, stilfullhet, på samma gång som det gränsar till smaklöshet och innehåller mycket naket. Allt finns där. Vissa scener är dock smaklösa, vad är det hon bär på kudden(?), bönekulorna i munnen, slutet då hon brinner upp, "Madonnas tuttdräkt" fast med vapen, säkert fler saker jag inte kommer på nu. Nakenheten är stor i vissa sekvenser men hon tål att titta på, vem skulle inte vilja ha en sådan kropp? Videon är till större procent vacker och effektfull än den är smaklös. Påminner om Madonna och Jacksons stora påkostade videor. Det är inte stor procent av alla kvinnliga artister i dag som inte anspelar på sex och sexighet, så varför så chockade nu?

Nu har jag släppt iväg snickarna. De gjorde ju jobbet innan vi flyttade in (för en månad sedan) men sen har det varit smågrejer som inte varit bra och som behövts justeras. En av de nya dörrarna har byts igen för den var skev, och kapades en del under för att specialtröskel skulle kunna få plats, målarjobb har bättrats på på vissa ställen. En spricka i karmen har fyllts igen. Med mera. Lite det ena med det andra helt enkelt.

Jag är noggrann och nu är det som jag vill ha det så nu är det bra. Kände tidigare i dag dock att de nog kände att de aldrig såg slutet på detta åtagna arbete men egentligen var det ingenting som tillkommit från den ursprungliga beställningen utan bara saker som inte blev som vi velat. Tänkte därför att rätt ska vara rätt men också att jag inte har någon skam i kroppen för att jag nämnde det och det och det också.. =) Hehe. Men nu är det som sagt gjort. 

Nu ska bara killen fråga varför de av skatteverket begärt ut mer rotavdrag än vi fått på deras faktura.. Vilka kunder va? Men i rättighetens namn så kan väl inte snickaren tjäna på rotavdraget om inte vi också gör det? Eller? Rotavdraget är ju vår förmån. Rätta mig om jag har fel.

Jag är i dag hemkommen från MVC. 

Mitt mått var 38, var 36 förra veckan och min BM uppskattade bebis till 4,1kg. (Sebastian vägde 3870).

Jag är kanske lite rädd för stor bebis för jag tyckte inte om att hon uppsakattade den till över 4kg. Jag frågade henne om det betyder att bebisen är svårare att föda om den är större och undrade även jag om den nu då ska bli ännu större eftersom jag tror att det kanske dröjer en vecka till men hon sa att så är det absolut inte. Det blir slutvikten. Hon sa att en större bebis hjälper till mer under förlossningen. =) Jag gillar min nya BM hon säger alltid rätt grejer!

Ja inte riktigt lika kul som det brukar vara det kan jag säga dig. Jag är en matglad person och jag gillar att laga mat. Ett utav de bästa beslut jag och min kille tagit är när vi började veckohandla och veckoplanera middagsmaten. Ljuvligt att veta vad det ska bli till middag och att dessutom ha alla ingredienser hemma. =) Det var då.

Nu är jag höggravid och sinnena works in mysterious ways. Det är jättejobbigt att sitta och planera mat för en hel vecka när jag från minut till minut kan ha olika uppfattning om mat. Är jag inte sugen på det jag har framför mig, då kan jag lika gärna låta bli att äta. Sen kommer vi till själva matlagningen. Trodde i mitt stilla sinne att det hade att gör med att vi var nyinflyttade och jag inte riktigt kommit in i nya köket, att maten blev spartansk. Nu tror jag snarare att det handlar om "me pregnant". Jag hör till dem, likaså resten av min familj, som gillar blodpudding och kan ha det på varje veckolista, vanligen. Nu under mina graviditeter, lågt järnvärde till trots, har det inte fallit på läppen helt enkelt. SKULLE det väl falla på läppen så skulle det kanske vara okej men får jag frågan avstår jag.

Matlagningen alltså. Inte så road som jag brukar vara. Inte alls. Gränsen gick i alla fall i dag vid att inte servera Sebastian alltför ensidig kost (pasta och korv) flera dagar i veckan. MEN VAD I GUDARNAS NAMN SKA JAG GÖRA FÖR MAT DÅ? Undrar den misströstande och ej alls sugna gravida. Trodde aldrig att jag skulle bli så lycklig över att se en blodpudding i kylskåpet. Inte under en graviditet till råga på allt. Min kille sa, men du äter ju inte blodpudding?.. Men där var den, och lycklig blev jag. Blodpudding trumfar över matlagning. Så, blodpudding it is. Vad kan jag säga..? Sinnena works in mysterious ways. Out of control.

Och jag som dessutom hade tänkt att inför förlossningen, precis som förra gången, laga mat och frysa in. Mat, och kanske även bakverk denna gången, för att slippa tänka på det efteråt. Eh, fat chance.

Tror inte att jag skrivit något liknande inlägg. Har nog bara tänkt på just syskon ett bra tag nu, och att det ska bli just syskon i familjen. Jaa, nu ska det bli syskon i familjen och det känns så himla underbart! =)

Jag som har en syster med precis två års ålderskillnad från mig och jag vet efter vad mamma berättat att det naturligtvis blir avundsjuka också när det nya barnet kommer men sedan, oh vad vi har haft glädje av varandra. Jag är så lycklig över att jag kan ge mina barn syskon. Skulle vilka ge dem flera stycken men eftersom jag bara vill ha två blöjbarn åt gången är det lyckligtvis ingenting varken jag eller min kille behöver ta ställning till just nu. 
Ganska skönt faktiskt. Jag tror nämligen att jag inte alls har någon susning om vad jag/ vi ger oss in i med ytterligare en liten. Det blir nog tufft. Samtidigt som det kommer att bli alldeles, alldeles underbart.. =)

I dag ska resten packas. Jag sov otroligt dåligt i natt. Jag låg och tänkte på allt som behövde packas, hur många lådor vi kunde behöva och om vi hade tillräckligt mycket tungt kvar för att fylla dem okej. Ja det var inte lätt att lägga bort de tankarna. Även Sebastian sov tyvärr oroligt.

I kväll är det sista natten hemma. Sista natten med alla i samma rum. Sen är det frihet, vuxenrum och barnrum. Tills liten kommer i alla fall.

Ja jag kan bjuda på några uppsträckningar gentemot mig själv tror jag.

Jag är nyklippt och skitsnygg i håret. Ska kanske fika imorgon kväll och efter det ska jag gå ut och dansa. På Lördag åker jag till Kroatien!

Kan bjuda på uppsträckningar men undrar om jag egetligen gjort mig förtjänt av så roliga nöjen?

Jag som brukar vara så dålig på att träffa vänner. Börjar det ändras måntro eller är det bara ett grundbehov jag har nu som tjock och glad?

De senaste två dagarna har det blivit mycket lunch, middag och fikautgifter men det känns så himla okej för de utgifterna har jag vanligtvis inte.

I onsdags åt jag lunch med fem av gravidtjejerna från Familjelivtråden efter att jag varit och tränat vattengympa. Det blev svamppaj som var åh så god och efter det prövade jag kakbuffén som stället erbjöd. Det var lite väl mycket moussetårtor men de som var mer kakiga gjorde det värt "besväret". Det var lika givande som det varit inför Sebastians födsel och de sista utav oss bröt upp efter nästan tre timmar hade gått. Innan jag åkte till jobbet på kvällen köpte jag med mig sushi till mig och min arbetskamrat och nyfunna vän.

I dag träffade jag, vid två olika tider, två gamla studiekamrater, från två olika studieår och två olika inriktningar. Det blev lunch och sedan fika i det strålande sommarlika vädret som dagen till ära bjöd oss på. Båda möten var väldigt givande och fyller mig med en känsla av att jag borde "utsätta mig för" just möten oftare. Jag träffar dem inte vanligtvis och kanske kommer det att bli fler möten eller inte men det känns som om det måste få vara okej. Känslan säger mig bara att var så öppen och social som du kan vara så märker du vilka som stannar i ditt liv och hur olika vänskapsperioder kan utveckla sig. Lite frigörande och spännande.

Mera social!

Sebastian kommer att vara två år, minus en månad, när han blir storebror. Det är någonting som är väldigt välplanerat eftersom jag haft en underbar uppväxt med min syster som är nära mig i ålder, också två år.

Trots det undrar jag nu hur det blir? Jag läste en expertartikel om att föräldrar inte borde skaffa ett andra barn innan första barnet hunnit bli tre, fyra år gammalt. Det för att ett barn inte är färdigutvecklat, vad gäller trygghet, innan den åldern. Jag själv är äldst och har aldrig känt av någonting sådant, att jag skulle ha varit otrygg, men det är ändå någonting jag funderat över nu under min graviditetstid. Jag vet inte. Jag kan även se att de barn som varit i den åldern när de fått syskon har vant sig vid att vara ensambarn och har kanske haft det tufft när syskonet kommit.


En till grej är detta med omställningen som blir med det nya barnet. Jag har både hört de som sagt att den största omställningen är när två blir tre och att fler barn sedan inte märkts av så mycket för att de redan har ett barn. Jag har också hört de som sagt att det blir riktigt tufft med andra barnet för då finns det exempelvis noll egen tid och det är alltid någon som behöver dig.

Egentligen tror jag två saker. Det kommer att bli underbart att uppleva att ha gett sina barn syskon. Men jag har även en känsla av att jag inte har en aning om vad det är vi gett oss in i. Att det kommer att bli väldigt tufft. Nu återstår bara att vänta och se hur det blir. Det kan bara tiden utvisa.

Varför är förlossningsvården i Sverige så teknisk? Varför är det på vissa förlossningar obligatoriskt med skalpelektrod som sätts i barnets huvud? Varför skiljer sig utrustning och tillgänglig smärtlindring åt mellan olika sjukhus? Varför ses en naturlig förlossning (utan smärtlindring) i dag snarast som en ovanlig förlossning och varför behöver jag stå till svars inför min inställning att vilja klara mig så mycket som möjligt utan smärtlindring?

I alla tider har mammor fött barn. Det har inte alltid gått bra men vi har kommit långt och i dag klarar mamma och barn förlossningen väldigt bra. Hur kommer det sig att så många i dag nästan helt uteslutande förlitar sig på förlossningsvårdens smärtlindring? I förlängningen känner jag att det påverkar hur jag mottas med min vad det verkar vara ovanliga inställning till förlossningen.

Förutom det har jag upplevt att förlossningsvården ger "löpande-band-behandling". Det ska gå snabbt att få barn och olika medicinering sätts in för att påskynda förloppet.

Hur vill jag att min drömförlossning ska se ut? Jag vill ha en lugn barnmorska som jag känner förtroende för i och med att jag upplever att hon lyssnar på mig. Jag vill så långt som möjligt låta min kropp få klara av förlossningen själv utan diverse preparat, jag vill istället få tips om olika ställningar och olika sätt att underlätta för min kropp så att barnet kan tränga ner. Jag vill känna att förlossningen får ta tid (naturligtvis förutsatt att jag och bebis klarar det). Jag vill känna att jag och min coach peppas och påminns om saker vi kanske inte tänker på. Jag vill få vara delaktig i beslut och ha möjlighet att diskutera olika tillvägagångssätt. Skulle detta fungera tror jag att jag skulle kunna få ett helt annat lugn att infinna sig i min kropp vilket i slutändan skulle vara fördelaktigt för både mig, bebis, min coach och, anser jag, min barnmorska.

Varför behöver jag känna att ovanstående önskemål är väldigt svåra att uppnå?

Är det bara jag som måste "spara och publicera" flera gånger innan inlägget dyker upp på bloggen? Det är tröttsamt och blir så fult i översikten.

Barnvagnsdjungeln var det någon som döpt ett inlägg i sin blogg och det tycker jag är mycket passande. Först leta efter en enkelvagn inför första barnet och nu leta efter en dubbelvagn inför andra. Spännande men lite frustrerande tycker jag att det är denna gång för det verkar som om nästan uteslutande alla tillverkare tycker att det är okej att ha en sexmånaders framåt i vagnen eftersom det är så få som har olika vändningsmöjligheter för båda barnen. Hur göra?

Just nu är det City Twin First Wheel och ABC Design som är på tapeten. För mig är det väldigt viktigt att kunna ha den yngsta vänd mot mig tills barnet är en bra bit över ett år (för jag stor på skriverierna om överstimulerade barn, samt att jag inte kan ha samma interaktion med barnen när de åker framåt - snacka om möjlighet till kvalitetstid!). Har du någon erfarenhet av någon av dessa vagnar så får du GÄRNA skriva en liten rad om vad du tycker om den/ dem. =)

Min Sebastian är i dag 20 månader gammal och jag har honom fortfarande mest mot mig. Visar han väldigt tydligt att han vill titta framåt vänder jag honom bara (vilket jag faktiskt kan göra där och då när han sitter i vagnen även fast jag är gravid och har stor mage) men ibland sitter han också när han sitter framåt och söker min uppmärksamhet för att busa. Det ska kanske sägas att jag pratar väldigt mycket med honom, det är han van vid för det har jag alltid gjort, och kommenterar och visar honom saker jag ser och kommenterar även det som han tittar på så vi har det väldigt trevligt när vi är ute och går. Jag har som regel att aldrig (som många andra mammor gör) prata i mobolen när jag är ute och går med Sebastian. Då är det vår tid tillsammans.