-- Mamma med knuff --

Är lite rädd för blogglandet. Jag vill inte bli en invånare där. Jag vill inte att mitt skrivande ska bli mer om dig och din bekräftelse eller om min populäritet, än för mig, min kärlek för skrivandet och min egen bekräftelse. Och nej, de kan inte kombineras. Hur många timmar är det egentligen okej att sitta framför datorn? TVn kallar vi dumburken, vad kallar vi datorn?

För mig är bloggandet nytt. Nu finns det någonting som heter Twitter? Facebook kände jag var ett trevligt sätt att uppdatera sig med släkt och vänner men nu har det blivit så mycket mer än det. "Vilket instrument är du?" Där sitter jag, och besvarar dessa ovetenskapliga frågor och varför, jo för att jag har fastnat i datorvärlden. Du vet, världen där tiden försvinner och tre timmar har gått efter bara tjugo minuter.

Min önskan är att bloggen kan få mig att sluta sitta och "dötida" vid datorn. Kommer det att fungera? Det får vi väl se.

Apropå mitt senaste inlägg..  ;)

Jo, faktiskt. Så som jag känner för sången Hej mitt vinterland.. (härlig sång) så känner jag också för snön som fallit i natt. Lite som ett barn på julafton kanske. Jag älskar när det är snö ute. Själva vintern längtar jag inte ifrån utan den snölösa vintern. Allting blir mycket vackrare och det blir ljusare med snön och har du kläder att leka i ja men.. vad väntar du då på? Våra små gillar vi när de är riktigt små, bebisar, som Sebastian är nu men i dag önskar jag att han varit äldre så vi hade kunnat ge oss ut och göra snöänglar.

I dag införskaffades "skaloverall" (tunn med vind- och regnskydd) och första skorna (förlåt moster men dessa kommer han att ha på sig först). Åh vad sött. Glömde i och för sig att köpa hink och spade och det är kallare nu än det varit på länge, men promenaderna är roligare då ett ärende kan utföras och det ska ju bli sommar någon gång så förr eller senare ska vi nog få smutsa oss i sanden. =)

"Då sitter de där i sandlådan med sin hink och spade och du kan sitta och fika eller läsa en bok", sade kvinnan i affären välmenande. Jag undrar dock i mitt stilla sinne hur stilla vår lilla Sebastian kommer att vara. Tänker (lite elakt kanske) att det är tur att overallen är så stor att  lillkillen säkert kommer att trassla in sig och efter bara några försök att utforska annat än sandlådan tvingas ge upp och inse fakta, att han blir fast i sandlandet under en oöverskådlig framtid. Eller också är han kanske fullt nöjd med att sitta och äta sand som jag gjorde när jag var liten. Med min mammas välsignelse skall tilläggas, till de andra mammornas förskräckelse, jag var tydligen lite hård i magen, vilket säkert löste sig efter några besök i sandlådan.

Kläderna vi köpte i dag inhandlades på mitt favvo-second-hand-place =) Dit bär det av lite då och då för att kolla läget och i dag gjorde vi alltså slag i saken och bestämde oss, jag och Sebastian, för att det faktiskt ska bli sommar och att vi kan börja fokusera på det. Bor i en stad som inte är vit utan bara kall på vintern och nu dagdrömmer jag om bara ben och sandaler, på både stor och liten.

Nackspärren satt sig som en smäck på morgonkvisten och under sovpromenaderna med min son skrev jag inlägg i huvudet om min nackspärr som jag visste skulle vara alldeles för långa för Facebooks begränsade Skriv något... i min profil. Nåväl ingen tjusig anledning men där var den. Jag skulle börja blogga.

"
Vi lär av våra misstag heter det men att säga att en promenad är ett misstag verkar väl en aning off. Först skulle inlägget vara 'Nackspärr och småbarn går inte ihop' (Sebastian min kräver en hel mängd rörelse), men under promenaden min (både den första och den andra under dagen) kände jag att nacken blev bättre. Det skulle alltså betyda att stillasittande var det enda som jag skulle undvika i dag och därför stämde ju inte inlägget jag hade tänkt skriva. Promenaden skulle därför visa sig vara ett  'misstag' eftersom jag lärde mig detta.
"

Jag vet, såååååååååå långsökt, men där har vi det. Välkommen in i Lindaland =) Du vet att du är här frivilligt va? Out with a bang, right? In with a bang?? ;P

Kanske ska jag rättare kalla inlägget om vad min dag handlat om, inte för nackspärr utan, misstagspromenaden?