Arg på livet
2015-01-12 @ 23:08:24Laddar för Öppet Spår =)
2015-01-12 @ 22:44:00Tånaglar och sådant
2015-01-10 @ 22:35:00Nigger
2015-01-10 @ 22:15:00Jag tycker att de som varit mottagare av detta ord i alltför lång tid nu ska ha rätt att äga det. Nigger har länge varit de vitas förtryckande ord och att mottagarna av ordet har tagit det till sitt är deras rätt. Att ta det och göra det till någonting annat än det har varit är bra. Avdramatisera det. "'Avladda' ett laddat ord". Jag hatar den delen av humanismen – den delen där inte alla tycker att alla är människor.
MEN. I dag hörde jag en låt där de sjöng att ”me and my niggers” är ute och gör stan. Jag undrar varför det behöver användas som ett samligsnamn för ”mina vänner”, som det var i denna låt. Även om alla vänner uteslutande tillhör mottagargruppen av detta ord, undrar jag varför det inte går att säga just ”me and my friends” eller liknande – möjligen coolare ordalternativ än mitt val här.
Låten jag hörde handlade om en man som var ute med sina niggers och när han väljer att benämna dem niggers menar han att här handlar det inte bara om vänner utan han är tvungen att säga att vännerna är mörkhyade, eller de som skulle benämnas niggers, eller vad? Jag tänker att spelar det någon roll om hans vänner är ”mottagare” (som jag kallar dem) eller inte? Är inte hans ”homies” hans ”homies”? Varför behöver han gruppera oss till vi och dem? Jag tänker att, har vi inte kommit längre? Vad är det som gör att han gör detta val, denna särskiljning? Gör han skillnad på homies som är niggers och de som inte är det? Är inte han lite ”sneargumenterande” då? Vad är det som gör att han gör det? Har du en tanke som för detta inlägg vidare, dela mer än gärna med dig. Upplys mig, jag funderar på detta men kommer inte ut med något svar i andra änden. Jag fastnar vid att jag tycker att det självklart är hans ord att äga och använda men varför i denna kontext? Vad vill han säga? Vad "vinner" han på det?
Detta ligger i tiden. Vissa tycker saker om vissa andra och karikatyrer av fel personer bestraffas. Vi lever i detta. Vad är det det handlar om? Vad är det som gör att vi inte kan samexistera? Där till och med, som jag uppfattar det, de som blivit benämnda som"dem" nu benämner sig själva som "dem". Vad är det som skapar detta fenomen? Vad är det som gör att vi inte vill släppa det? Vad behåller vi "vi och dem" för?
Hobbitfilmerna OCH barnfilm
2015-01-07 @ 22:05:00I vår pulkabacke som ensam förälder
2015-01-07 @ 21:22:34Vi hade snö. Sådär litegrann. Lagom för att kunna åka.
Jag gick ut med mina barn klockan fem och var där en timme med dem.. och med grannskapets barn. Det var mörkt men en lampa lyste upp för oss. Mina barn hade lysreflexerna i blixtlåsfästet - som mormor gett i julklapp - vid halsen. Bra.
Kanske var det elva barn sammanlagt.
Vi bor i ett radhusområde och det är barntätt. Vår pulkabacke ligger dock mellan husen med en liten öppning, men det är inte så att det går att åka med förbundna ögon. Efter branta backen ner från garagets baksida går det att åka över gångvägen och fortsätta ner på lekplatsen. Det är inga stora avstånd men det går att få upp farten rejält och det finns på lekplatsen både småhus, gungställning och klätterställning att åka in i.. Jag och mina barn åker inte där. Endast mina barn hade hjälm.
Tidigare under dagen hade det varit en ambulans och hämtat en sjuåring som åkt in i gungställningen med ryggen. (Han är okej). Nu när vi var där hade det kommit upp däck vid gungställningen, som dock blir stenhårda då det är kallt, som kommenterat av en granne.
När jag stod där hade jag koll på alla. Jag försökte ha koll på alla. Jag jobbar på skola, kanske är det därför, jag vet inte. Det kändes olustigt och jag hade koll men inte kontroll. Min Miléa styrde fel vid ett tillfälle och åkte rakt in i däck som fick henne att hamna huvudet före i en buske. Ja. Jag var dock där och sa att det hade kunnat gå illa och så får hon inte göra igen. Jag stod längst ner och styrde upp dem eller stoppade och tog emot. Några av de andra barnen var några år äldre men jag vet inte om de hade mer kontroll på sina åkredskap för det.
Vid ett tillfälle åkte en pojke ner, huvudet före (inte från brantaste stället men ändå) ner på en surfbräda rakt mot en lyktstolpe. Precis bredvid finns ett el/teleskåp, ni vet de där med en fyrsiffrig kod. Många saker att åka in i. Han hamnade mot lyktstolpen med magen. Jag tog några steg fram mot honom, hjärtat i halsgropen. ”Snälla åk inte med huvudet före när du inte har hjälm, du får så hög fart och du kan inte styra med händerna”. Han gick åt sidan, tagen av mina ord och jag sa att förlåt det var inte meningen att det skulle låta så hårt men jag fick hjärtat i halsgropen här och om du åker ner med fötterna före istället kan du stoppa farten, det kan du inte göra när du åker sådär. Pojken gick upp mot en kvinna som frågade, är du okej (namn)? Jepp, det var mamman det. De gick hem efter det. Jag kände inte igen henne eller pojken och hon sade ingenting. Ja ”ops” kanske, men å andra sidan, ska jag vara förälder för de barn som har en förälder med sig också?
Jag var mycket tydlig med Sebastian att vi åker inte ner mot lekplatsen. Han var arg men det spelade ingen roll. Han hade snowracer och det hade inte de andra och han fick inte åka där, farten skulle bli för hög. Så var det bara. Punkt. Jag frågade efter ett tag de som åkte där om de visste att ambulansen varit och hämtat en pojke och det visste de. Jag bad dem vara lite försiktiga. Inga konstigheter med det.
Efter en stund kom ett syskonpar ut som åkte nerför branta på snowracer och slirade längst ner för att få stopp på farten. Helt galet. En förälder kom ut och jag sa att vad skönt med en till förälder ute när barnen åker såhär. Jag tittade på barnen på snowracern utan hjälm och jepp, det visade sig vara deras mamma. Hon var visserligen ute men tillät åkande på gränsen till vad de klarade av.
Min undring, var var föräldrarna? Speciellt efter att en olycka skett tidigare på dagen. Inte så konstigt att barn skadar sig. Varför håller de inte koll?
