-- Mamma med knuff --

Skriver påverkad, åjo, här börjar verkligheten. En blogg är väl aldrig privat så här får ni lite av mig. Välmående slötittning på "an education" som jag sett förut. Slutar den inte illa. Jag tror det. Moraliskt sett i alla fall. Finns det egentligen något annat? Påverkad genom kräftskiva i hela min egen härlighet. Vin och mer mer mer av annat. Godis blev det i dag för lchf'aren. Mer 90%-ig (bla bla bla, jag har redan "skrivit" en hel del av detta inlägg i huvudet, det är det jag gör, jag hoppas bara att jag i skrivandets stund på pappret gör inlägget rättvisa..) choklad, paranötter och bär och grädde. Så svullar en sann lchf'are. I alla fall denna. 

 

 

M är ute, nu börjar livet, jag ute, han ute. Egen tid. Även han som tar för sig.  

 

Ensam-hemma-kväll. Härligt. Ja barnen sover ju sött där uppe förstås, men så är jag en stolt mamma av två, en två-åring och en fyra-åring. =) Tacksamhet över alla kramar och allt mys. Perspektiv. Alla åldrar har sin charm (även puberteten borde ha det).

 

 

Efter filmen blir det nog dans. Släcka ner, musik på och bara jag och rytmen. Släppa loss och bara vara i nuet. Det är jag, dansa. I morgon ska jag ut och dansa, själv. För att jag väljer det. Du får vara där, vara med men jag behöver dig inte. Jag kan själv. Det är säkert inte okej att säga så men det är min sanning. Jag klarar mig själv. Själv/ensam, är det egentligen någon skillnad?

 

Och nej, angående filmen mindes jag inte alldeles rätt, bara nästan. Ta hand om dig. 

Olika filosofi. 

 

Tag-med-mat:

- Den ena, köpeköttbullar och makaroner.

- Den andra, hemmagjord korvrätt. Skogsplockad svamp, broccoli, blomkål, korv, fet sås. 

 

Våra tallrikar var tomma när barnen var färdiga. 

 

 

Tandborsttips, long overdue. 

 

Var konsekvent, ge inte upp. De lär sig att detta gör vi oavsett de vill eller inte.  

Lek inte, borsta tänderna ska vi göra och det kommer inte alltid att vara roligt. 

Distrahera, prata med barnet, om vad som har hänt under dagen, vad som komma skall. 

Har barnet syskon, ropa och fråga vem som vill borsta först - här blir det race - syskonrivalitet och att vara först är bäst. 

För att komma åt när tungan hela tiden är i vägen, be barnet nynna på en melodi, vips rör sig tungan och du har full access. 

 

=) God borstlycka!

Jag har sett dem på många olika skolor och resultatet är alltid detsamma. När det regnar finns till stor del inga regnkläder att skåda. Har de kommit med hemifrån, inte så säkert. Har de, när det regnar, kommit med ut på rasten - om de nu kommit med hemifrån -  inte så säkert. Har de satts på, när de regnar, om de nu kommit med ut på rasten - om de kommit med hemifrån - inte så säkert. Söker ens barnen skydd när det regnar/haglar eller så? Inte så säkert. Safe to say är att föräldrarna har ingenting med varandet av regnkläder att göra.

 

Dagens väder gav dock upphov till ett nytt lågvattenmärke i frågan. Ungdomar som är påväg någonstans springer inte eller söker inte skydd om himlen öppnar sig. Inte ens om hällregnet dessutom späds på med hagel. De går som vanligt, du ska nog helst inte se ut som att det regnar på dig utan du ska bara fortsätta gå i lugn takt. Även om du - som i dag skådat i 13 gradigt väder är iklädd träningskläder och ett linne. Bara gå lugnt, det bekommer dig inte.

 

Vad är det för någonting? Är det ett steg längre i "orka" eller "vem bryr sig". Eller förlorar du din pondus om du ler och springer, finner dig tagen på sängen av vädret? Vad?

Innan du sätter dig till doms, utbilda dig själv. Jag är vår framtid. Jag skadar ingen, allra minst dig. Det gör du själv.

 

Kolhydratkärleken borde vara kolhydratskräck. Utan socker och med fett är vi friska och starka. Starka för att återvinna vår egen framtid. Den framtid vi nästan förlorat och fortsätter att förlora genom att skapa för mycket nytt som går längre och längre ifrån det naturliga. När börjar ditt upprop? När vågar du se det som dina aktoritära ledsagare inte ser... vågar du sedan gå en egen väg, för dig egen framtids skull?

Nästan sjuk.

Jag kan bara tillskriva mitt tillstånd min lchf-kost.

 

I fredags efter hemmakräftskiva och vitt vin mådde jag inte bra i halsen. I går mådde jag inte heller bra i halsen och undrade i mitt stilla sinne om jag nu ändå skulle bli sjuk, trots att vi som äter lågkolhydratkost mer sällan är sjuka. Eller?

 

Visst, sömn kan göra en del, men inte allt. Det har varit ljuvligt att under dagen komma ihåg att jag i natt sov 11 timmar. Mm. =)

 

Och nu? Mår bra, halsen, bra. =)

 

Nepp, nästan sjuk men inte helt denna gången heller. Jag ser det såhär. Jag smittas precis som alla andra men min kropp har i dag bättre motståndskraft och jag blir inte sjuk som jag blev förr.

 

Är du av en annan åsikt? Låt höra.

Tittar på "Fat head" och nästan en timme in i dokumentären börjar upprepningen av vad jag fastade för i Gary Taubes "Good calories, Bad calories". Är du intresserad av anatomi och kost och din hälsa, se då till att lyssna på ngt föredrag med svenska doktorn Andreas Eenfeldt (finns långa och korta på Youtube) eller se denna "Fathead" om du inte vill lyssna ordentligt på Gary Taubes omfattande bok "Good calories, Bad calories" på engelska.

 

Du har ingenting att förlora. Du har MYCKET att vinna.

Årets omgång var bra ända fram till finalen. Där blev det dock platt fall. Jag är ledsen, men det var verkligen ett bottennapp. Jag är kvinna men näe skäms på er för ett sådant upplägg. Hur osäker jag än var på om Robban förtjänade att vinna så förtjänade han verkligen inte det han fick. Robban förlorade för att han var kille och jag skäms som tjej över tjejerna som röstade utan bra anledningar (inga anledningar än just genus). 

 

Varför så lite confessiontalk, varför så snedfördelat? Varför så kort och 'fattig' final? Varför inte en grand finale? Bättre kan ni tv4!

Jag säger då det. Eller säga vad du vill, jag hoppas att jag skulle uppskatta den vackra miljön runt omkring mig om jag hade möjligheten att dela ö med andra galningar/deltagare i svenska Robinson.

Är det berömd déjà vu eller har jag faktiskt sett filmen förut? Vad är det som gör att jag just ikväll såg den som för första gången? (Att tro på kärleken och sin plats och mening i livet. Att det bara får vara och inte är sockersött för ibland behöver vi kämpa oss igenom saker). Är det väsentligt att nämna filmen i inlägget, vet ej, men just nu ville jag inte sova utan är tvungen att skriva om vad som snurrat i huvudet de senaste dagarna och nu efter filmen kanske ändå verkar ha landat. "500 days of Summer" är i alla fall en filmrekommendation.

 

Mitt arbete.

Jag jobbar med det jag jobbar för att få pusselbitar för att komma dit jag ska komma. Ingenting är fel eller slöseri med tid. Jag landar när jag är mogen. Utan pusselbitarna vet jag inte heller vart jag ska komma. Vem jag ska vara när jag kommer dit.

 

Jag ska föreläsa, undervisa, vara mer egen. Tids nog. Tänk att alla möten, alla seminarier ger mig små delar. Det är så spännande att gå utanför sig själv och som följa den processen. Det är som ett "vad tog mig hit?" Det senaste jag tar med mig är "hur pressar jag processen?" Vi måste mogna in i ett beslut för att fatta dem och handla, mognaden skapar den motivation som tillåter mig att vara kreativ och ordna livet runtomkring mig. Vissa processer tar lång tid. Kan jag pressa den processen?

 

Jag ska sätta samman, växa och utvecklas tillsammans med andra. Jag ska intellektuellt delge och utmana.  

 

Så vem är jag? Jag har sex års universitetsstudier och nästan två fil. kand. - i pedagogik och i konfliktlösning. I dag har jag ännu inte landat i den processen. Kanske kommer det i samband med nytt spännande jobb.  

 

Och mer? Jag är stark och tuff. Säger vad jag tycker och gör vad jag vill. Jag har ett starkt rättstänk med bestämda åsikter och jag älskar att diskutera. Jag är rak. Frågar om det inte känns rätt.

 

Jag går min egen väg, med danskvällar på stan och egen träning. Barnuppfostran och matlagning. Själv men inte ensam. Det är inte svårt utan en del av vem jag är och just nu landar jag i det. Dansa har jag gjort länge men att kunna känna att jag inte är avundsjuk eller att jag borde göra mer eller att jag skulle komma till korta när jag hör och ser grannarna på båda sidor om oss i vår radhuslänga umgås med varandra, det kräver sin kvinna. För visst ska vi vara det. Så kompetenta, duktiga och fulländade på alla livets plan. Jag väljer att vara fulländad i att just nu vara småbarnsförälder, inte städa tillräckligt ofta, inte umgås mycket med andra som inte finns naturligt i min närhet och min vardag, inte åka och träna med granntjejerna för att jag borde umgås, jag undrar också om det är okej att läsa ibland på jobbet för bokcirkel (där kommer jag hemifrån och få diskutera i diverse ämnen som böckerna väcker, kanske även med tid på jobbet och utan TV hemma skulle hinna "fortbilda mig" i konfliktlösningsämnet - med det jag vill arbeta med i framtiden. Fler pusselbitar). Jobbet, jag har inte fast och kommer nytt hela tiden. Jag ska vara duktig och ta mig in och jag är duktig men jag längtar nog efter att landa i det också, att inte alltid behöva vara duktig och social utan också få vara själv. Jag är bra när jag är där men jag behöver känna att det är okej att inte vara där också.

 

Egentligen är det väl så att jag har hittat mig själv och jag vet precis vem jag är. Det gäller bara att stå upp och säga att det här är jag. Ha ro i det. Landa och inte alltid gå vidare i tanken där jag strävar efter mer och letar andra områden där jag kan vara bättre. Att inte hela tiden söka någonting att förbättra, istället för att uppskatta och stärka mig genom att stanna och se det jag är bra på. Jag vill mogna i att vara bra som jag är. Att vara jag. Att få ro.

  

 

(Med godis menar jag det som är godis för var och en, inte godis i sig).

 

Jag behövde det inte. Jag hade mitt godis i kylskåpet på jobbet i tre dagar och insåg dag tre att "jag behöver det inte". Jag blev glad åt tanken att istället ta hem min lilla portion bestående av en fjärdedels nektarin i bitar, ca åtta hallon och i vikt ungefär lika mycket blåbär, till min sjuka son Sebastian. Han smaskade nöjt i sig. =)

 

Jag påbörjar min fjärde helt sockerfria vecka i morgon. Förutom lchf-kosten äter jag nu inte alls någon liten bit kaka, godis eller annat liknande. Det har varit lättare än jag trott.

 

Har jag ätit/druckit någonting har det varit lite rödvin, någon bit Lindt 90% choklad (rekommenderas), någon paranöt eller en bit frukt efter maten.

 

Jag är nog förvånad, det är nog det. Att ha kunnat sluta och att det fungerar och hur bra jag mår och samtidigt får äta så gott OCH äta mig mätt. Att jag dessutom äter mindre portioner, står mig längre på dem och kan konsten att njuta. Mitt liv kretsar inte längre kring mat!