-- Mamma med knuff --

I går satt jag som jag brukar och ammade och passade på att göra lite knipövningar (jo det ska knipas i resten av våra liv - vi som fött barn) under tiden. Vem hade kunnat ana att jag skulle hamna mitt i ett ögonblick? Jag blundade för att lättare kunna känna och koncentrera mig på knipandet och genom att ta bort ett av mina sinnen, förhöjdes andra.

Känslan av Sebastians hand i min, hans lilla hands fullständiga mjukhet under mina fingrar som sakta sakta stryker hans han likt en stilla vaggvisas lugnande sövande rytm. Ljudet av ett hungrigt och nöjt barn vid sin mammas bröst, smackandes, smaskandes på god mjölk som på ett så tillmötesgående och tillfredsställande sätt bjuder sin varma mättnad. Känslan vid mitt bröst när Sebastian i sin värme ligger i min famn. En känsla så fylld av trygghet, tacksamhet och allt vad jag som mamma kan ge mitt barn. Allt vad jag som mamma kan ge mitt barn. Tack.

Är det inte fascinerande hur små barn verkar överväga och tycka att smärtan att dra sig i håret är värt nyfikenheten att faktiskt upptäcka och utforska vad det i all sina dar är som de har på huvudet. Tokigt men så väldigt självklart på något vis.

Vilket härligt ögonblick det var då Sebastian äntligen listade ut hur han skulle hosta. Han har ibland hostat när han ätit och satt lite i halsen och efter att de "naturliga hostandena" ebbat ut har han velat hosta igen, utan resultat. I dag klarade han det. Han testade och stannade upp. Det såg ut som om han tänkte, "nämen nu gick det". Så prövade han igen och igen. Hela tiden hade han en härlig min och ögon som sade, "nämen nu gick det igen". Han hostade och stannade upp. Hostade och stannade upp. Jag kan jag kan!

----------------------------------------------------------------------------------------------------------------
Ögon möts. En hand sakta och försiktigt klappandes. Mjukt och sökande. Fint och underbart.

Två små sittandes på varsin sida av en leksakssvängdörr. Puttandes på dörren fram och tillbaka emellan sig. Små "ord" och förnöjda läten. Härligt.

Sebastian och M, ni är ljuvliga ihop. Tack för i dag E och M. Vi kommer gärna igen.
----------------------------------------------------------------------------------------------------------------

Sebastian kröp under påskdagens morgon fram till kökets dörröppning hos morfar. Han stannade till då han såg morfar och sade "ej". Morfar sade hej tillbaka, och Sebastian som verkade nöjd och tycktes ha gjort det han kom för att göra kröp tillbaka in i vardagsrummet. Lilla söta barn! Härligt och underbart är det att han bjuder morfar, mormor och mostrar, som vi träffar alltför sällan, på guldkorn. En mamma kan inte vara stoltare.

Det är okej att Sebastian drar ut böckerna i hans bokhylla, säger morfar till sitt lilla barnbarn. Sebastian är mycket nöjd. Det är små bokhyllor morfar har och den hyllan som Sebastian får rumstera fritt vid töms snabbt och effektivt. Mamma filmar lite (det är inte alls lätt att filma och inte störa det ögonblick hennes pappa och son delar. Sebastian råkar vara en biten linslus som snabbt vrider på huvudet vid minsta ljud från videokameran. Har han sedan väl hittat den kommer han krypande i ultrarapid. Just nu är som tur är morfars lilla bokhylla största dragplåstret). Sebastian står upp vid bokhyllan, drar ut böcker från den övre hyllan (små bokhyllor alltså, Sebastian är nio månader) och släpper ner dem på golvet. Vissa böcker ser väldigt tunga ut och Sebastians tår ser så små ut i sammanhanget (eller ja, de är väl små i alla sammanhang), men det verkar gå bra. Morfar står på knä bakom Sebastian och kommenterar och hjälper till. De är söta tillsammans. När den övre hyllan är tömd gör Sebastian vad som ser ut som en ansats till att sätta tillbaka böckerna igen men, om så är fallet får de aldrig veta för, den första boken som Sebastian tar upp är alltför tung och trillar ner på golvet. Ingen bok kommer upp i hyllan. Det blir morfar som godmodigt får ställa upp alla sina böcker igen. Tack för en trevlig stund morfar, säger Sebastian. Tack för en trevlig stund, säger mamma.

------------------------------------------
Slimeball. Kärlek. Pussen.
Den högsta bekräftelsen.
I  famnen, nära nära.
Tittar på varandra.
Ett ögonblick att spara.
Kommer närmare. Närmast.
Blött. Puss på mamma.

Min lilla pojke.
Jag älskar dig Sebastian.
Alltid.
------------------------------------------

Sebastian vaknar och stör runt i sängen på sena kvällen några timmar efter att han somnat. Jag är inte säker på att han kommer att somna om själv utan går in för att lägga om honom. När jag kommer fram till sängen i mörkret ser jag att han faktiskt håller på att somna själv, att han ligger på knäna, på mage. Jag gör helt om så tyst jag kan och smyger mot dörren, fullt medveten om att jag blir en siluett mot ljuset utanför och hoppas att han inte ska se mig. Då hör jag ett "uh", som i "mamma?" och jag vet direkt att han sett mig. Jag vänder tillbaka till sängen där han sitter och tittar på mig, lägger ned honom, stoppar om honom och när jag denna gång når dörren sover han gott. Underbara lilla barn.

(Detta inlägg kan vara lite grafiskt, men jag vill spara ögonblicket. En ammande mamma tenderar även att bli lite "detuttifierad". Nakna bröst? Det är en världslig sak).

Jag skrev att Sebastian själv, när han sitter i mitt knä, brukar luta sig fram och ta tutten när jag ska amma. Det är när jag tagit fram det bröst som står på tur. Idag när jag hade duschat och hade på mig min morgonrock öppnade jag den bara när vi satt oss tillrätta i fåtöljen. Varpå Sebastian tittar mot båda mina bröst med en absolut obetalbar min och säger "uh", som i "två(?), vad ska jag göra nu?".