-- Mamma med knuff --

Nu har vi haft syster här och nu är det mammas tur. I morgon kommer hon och stannar till lördag kväll. =) Det ska bli jätteroligt. Sebastian behöver fräsha upp minnet av de där utomstadssläktingarna! Han har vuxit så mycket, fått massor med hår och har en helt annan vokabulär än när de träffade honom sist. Vi kommer att ha det toppen. På lördag förmiddag får jag med mamma på vattengympa också. Little did she know att den är jättetuff... men det vet jag att hon pallar. Kul kul. Imorgon åker jag och hämtar.

Måste slänga in ett litet inlägg.

Går nu på arbetsförmedlingens jobbcoachträffar. De är kalasbra. Vilken nyttig spark därbak. Nu är vi inne i svängen att spontanansöka och denna vecka handlar det om att bli varm i kläderna och komma upp i stort volymer. Jag är jättetaggad. Ringde om kommunens medling i förra veckan och det lät ganska positivt så det är säkert därför jag känner mig peppad. Det handlar om anställning eller praktik när jag ringer. Nog om detta. Nu måste jag fortsätta.

Känner i alla fall nu att framtiden ser ljus ut och i slutet på tunneln kan jag se medlingsarbete lysa starkt och det är det jag allra helst vill arbeta med! GLAD. =)

Jodå, det går undan! Jag har nyligen varit på kurs, och föreläsning, och kurs, och föreläsning och kurs, osv. Allt sedan en två tre veckor tillbaka. Inte fy skam då jobbet betalar både avgift och lön till mig. Great. Då kan jag till och med svälja en svårsmält städkurs som inte kunde varit mer missriktad..

Halkkurs i dag. Jättebra var den. Det skadade ju inte heller att teorin tog mindre än en timme och vi var ute och körde i drygt tre! =) Roligast var att hålla nästan 50km/h i slalomkörningen på halt underlag, och att tvärbromsa på torr asfalt i 105km/h. Stackars lilla bil, tur att det var en lånebil.

Brandutbildning. Toppen var infon och jättevettig. Kanske att det kommer ett inlägg om vad jag fick lära mig.

HLR-utbildningen var såklart jätteanvändbar. Det blir även en toppenkurs när det är en toppenföreläsare som håller i den, det vara samma på brandutbildningen.

Dessa småseminarier bjöd öppna förskolan på genom barnavårdscentralen.
Låt kärleken spira.
Trots allt är du go!

I dag när jag satt på möte och såg regndroppar på rutan tänkte jag att jaja, det är nog inte så farligt. Att jag inte hade några vidare kläder på mig och skulle cykla hem senare bekymrade mig inte så mycket. När jag efter mötet satt mig på cykeln var det till stor del uppehåll med undantag av några få droppar. Det var kallt men vadå, jag skulle snart vara hemma. Efter några tramptag på cykeln börjar det att regna mer. Jag har knappt hunnit tänka "ånej" förrän det börjar hagla, MYCKET. Det vräker ner. Ganska stora korn också, 5 mm. Jag skrattar åt mig själv, så som vi behöver göra om vi snubblat eller gjort någonting annat pinsamt. Det är absurt att cykla i detta oväder och jag kan bara skratta åt det. Men när haglet övergår i ösregn vilket gör mig genomblöt snabbt då kan jag inte skratta längre. Jag cyklar på, kallt kallt. Hem och värma mig. På raksträckan hem längs bilväg sätter en blåst in som inte är av denna värld. Många har stannat men jag är genomsur på låren och vill bara hem. Hur illa kan det bli, hur mycket värre kan det bli? Jodå, värre. Medan jag cyklar försöker jag göra mig smal för att klämma mig igenom den vägg av vind som kommer emot mig. NU.. är det kallt. Jag får cykla hårt för att över huvud taget ta mig framåt. Cyklar jag inte på kommer jag inte kunna hålla balansen. Finns det sådan här vind?

Jag kommer hem och ställer in cykeln. Jag går direkt till bilen för att rulla den lite så att vi inte ska behöva flytta den ännu. Det regnar. När jag kommer upp säger jag att jag rullat bilen. Min kille säger att han redan varit ute och gjort det så i och med att jag flyttat bilen nu, och vi inte har alltför mycket spelrum så har jag ställt den precis där den stod innan min kille rullande den. Yepp, ut igen. Rulla igen. Hem. Färdig.

Jodå, jag kan nästan säga att det gick av bara farten i dag. Tyvärr. Tur att jag är en positiv själ.

Skulle åka och träna. Bara det borde vara gott nog för att bli på bra humör. Efter träningen skulle jag direkt på intervju. Sprang ner till spårvagnen som går 100 meter från porten. Tittar på klockan, den är framme. Ingen på hållplatsen. "Har den gått"? Av gammal erfarenhet utgår jag från att jag missat den. Springer till nästa connection. Jodå jag har på nätet tagit fram tre olika rutter och tider. När jag kommit en bit kommer spårvagnen som jag trodde gått.. Struntar i den och satsar på nästa. Påvägen dit trampar jag snett och slår knät blodigt. Byxorna klarar sig.

Väl på transportmedlet har jag ingen möjlighet att betala. I min killes plånbok ligger mitt utlånade kort. Jag försöker växla till mig rätt valuta av medresenärer men ingen kan hjälpa mig. Jag påminns av en dam om att jag kan använda mobilen. "Ja just det" säger jag lättad och tittar ner i handväskan där mobilen skulle ha legat.. tomt. Mobilen ligger hemma på vardagsrumsbordet. =( Den vänliga damen förbarmar sig över mig (kanske på grund av att jag kavlat upp byxbenet och torkar blod från knät) och ger mig sex kronor. En vänlig själ.

I omklädningsrummet innan träningen ska jag till att byta om. Jag öppnar väskan och får onda aningar. Hemma när jag packade väskan lade jag först ner träningskläderna för att sedan ändra mig och ta ut dem igen. "Det är bättre att handduken ligger i botten", tänkte jag och gick och hämtade handduken och lade ner den i väskan. Nu står jag i omklädningsrummet och stirrar jag ner i väskan och ser handduken som jag lagt ner där. Det är inte handduken jag borde se först när jag tittar ner i väskan. Det är lustigt, jag vet precis var någonstans hemma som träningskläderna ligger.. Jag får låna en t-shirt i receptionen och tänker att jag hinner nog hem och byta byxor och BH som jag också tänker träna i. Nu är jag ju ändå här. Väl inne i träningssalen bestämmer jag mig för att det nog är okej att träna i mina trosor som är av "hotpantssorten". När väl byxorna tagits av kan jag inte med att åka hem bara för att hämta en ny BH så då ryker den också. Förlåt alla, one time only. (Det är bara tjejer på passet).

När jag kliver in genom dörrarna till assistansbolaget för att gå på min intervju kommer det fram en kvinna och frågar om det är jag som är (mitt namn). Ja svarar jag. En stund in i intervjun efter att jag fått veta fakta om bolaget och vi ska gå vidare börjar jag ana oråd då hon tittar i sina papper och nämner ett gymnasium vars namn jag inte är bekant med. Jag undrar även över varför hon nämner gymnasiet då jag har högre utbildning. Vi kommer fram till att det inte är mig hon ska intervjua utan en annan tjej med samma namn som inte dykt upp ännu... Två tjejer med samma namn vid samma tid. I dag har jag varit på en och en halv intervju. Osmidigt att vara sen fast jag var i tid, även om det inte var mitt fel. Intervjun gick i alla fall bra, de lär inte glömma bort mig och imorgon vet jag om jag fått jobbet. =) Den som lever får se!

Under tak en ruggig dag på lekplatsen fick jag av en pappa tips om museum. Barnvänliga glasmontrar och varmt och trevligt. Ett årskort som kostade peanuts och saker var biff. Roligast var hur glasmontrarna lät när man slog på dem och fåglarna i taket. Mest intresserad av innehållet i montrarna var pappa. "Pappa, kom nu då, kom nu pappa så går vi". Det blev en mysig familjestund. Detta kommer att bli mycket bra under vinterns kallaste och mest ogästvänliga dagar.

För några dagar sedan besökte vi och N och L, M och N från vår föräldragrupp som flyttat utanför stan. Vi blev bjudna på goda söta vindruvor och mycket god äppelpaj (jo jag nallade lite från Sebastians vindruvor som han bara var måttligt intresserad av, konstigt med skal). Barnen lekte både ute och inne och innan vi skulle åka hem fick vi pröva att cykla med vår lille i cykelsadel. KUL! Å vad härligt det var. =) Tack tack tack. Det kan kanske vara någonting.

;)

Nja detta kan väl inte handla om riktigt vad som helst, eller? Vem har livligast fantasi? The mind works in mysterious ways..  ;)

Under träning tidigare i dag blev jag en aning för exhalterad mitt under Hip Hop Abs-program för jag lyckades ge mig själv en riktig snyting med knuten näve rakt på näsan. Du vet precis sådär så du måste fara dit med handen för att se om du fått näsblod. Det klarade sig den här gången, men aj. Ont. Tyckte senare framför spegeln att näsan nog såg aningens större ut men det kanske var ett påhitt i mitt sinne för att tillskriva händelsen lite mer handling än vad den faktiskt höll. Nåväl, det var det hela. 

Visst är det skönt att komma bort. Bort från lägenheten, bort från stan, få se någonting annat bara. Semestern är inte slut än men det är resandet, och det är ganska skönt faktiskt. Nu ska vi bara landa också, vi försöker att göra det mellan uppackning från bil till lägenhet - nerpackning i källaren - uppackning ur väskor, städning inför övernattningsbesök nästa vecka, tvättstuga med medföljande besvär i form av inlåst torkrumsnyckel som låssmeden fick komma och fixa till för den nätta summan av 1000 riksdaler (jodå, men egentligen skulle det ha kostat 1100 kronor - meddelade låssmeden - för att han fått borra, men han stod vid sitt ord, 1000 kronor, vilket var priset han uppgett över telefon). Jodå, vi landar nog, om inte förr så senare.

Nu ska jag och sonen gå ner och hämta upp tvätten ur torkrummet, för just i tid till att vi bestämt oss för att punga ut med de 1000 kronorna för låssmeden och låssmeden i sin tur fått upp låset till torkrummet så stängdes torkaggregatet av för natten och där stod jag med en överfyll tvättkorg centrifugerad tvätt som behövde hängas. Tur att det var sista tvättiden för dagen tänkte jag och hängde tvätten och lät den helt sonika hänga kvar över natten.

Nej nu måste vi gå om inte nästa tvättidsperson ska komma och fråga var den där torkrumsnyckeln är, och den har jag full koll på var den är, i dag.    ;)


Tillägg. Tror du att tvätten var torr? Inte. Det var bara att sätta igång torkaggregatet och hoppas på att denna någon som satt upp tvättid skulle bli en "no show". Det blev det, och nu vid 09.30 har jag äntligen avslutat tvättstugan...

Är det inte lustigt att Sebastians tänder har en tendens att dyka upp när vi är hos mormor. Fast det är kul att de kommer så vi kan bjuda på det. Att de kommer här och inte hemma vill säga. =) Nu kommer nummer tre och fyra i överkäken. Men än så länge kan vi bara känna dem.

I går hörde A, som jag inte sett på länge, av sig. Vi har barn i samma ålder och har tidigare bara umgåtts tillsammans med barnen.

Just som jag skulle hoppa in i duschen efter en träningscykelrunda kom ett sms om förfrågan om after-work. Aw blev till en middag då de inte verkade ha aw längre, de får säkert folk ändå, det var knökat. Trevligt var det. Vi satt ute, på skuggsidan och det var varmt och gott och lagom. Det fläktade skönt. Min fisksoppa var sådär för fisken hade varit i alldeles för länge så jag kunde äta efterrätt också och A fick en kaffe för de fick jag som kompensation. =)

Just som vi avslutat måltiden får A ett sms av en föredetta chef som hon fortfarande har kontakt med som undrar om vi vill komma ut i skärgården och festa med dem på deras båt. Vi tyckte båda att det lät alldeles underbart och bestämde oss för att åka. Prat om betald taxiresa, blev istället till fri dricka och 20 minuter senare satt vi på bussen. Det var på håret att vi hann, vi tog av oss skorna och lubbade järnet genom hela tågstationen för att hinna med bussen. =) Så busigt, så kul. Någonting som görs i tonåren. Bättre sent än aldrig!

Väl på bussen får vi veta att de 30 minuter som det talats om per telefon kanske gällde en taxi som körde över fastighetsgränsen och att denna buss inte skulle vara framme förrän om en och en halv timme (ingen av oss är från stan från början, kan kanske tilläggas..). Jaja. It was meant to be och hade vi vetat det så hade vi säkert inte åkt..

Kvällen var härlig och det var mycket goa och trevliga gubbar som bjöd på vin och helt okej musik på sin segelbåt. Det var verkligen fest och omgivningen bubblade av party där vi låg i gästhamnen som packade sillar bland alla de andra båtarna. Det är så vackert där att jag och A inte riktigt kunde tro att vi bytt stadsmiljö mot skärgårdsmiljö på samma kväll som vi begett oss ut för en after-work på "granngatan".

Gott vin i glaset, gott sällskap, utomhus i en fin segelbåt, komplimanger, humor, kvällssol, värme, linne och kjol, vatten runt omkring. Fantastiskt. Ett av de tillfällen där du bara.. want to stop and smell the roses.

Kvällen avrundades med fish & chips, vilken de egentligen borde skämmas över att kalla det om de någon gång ätit riktig fish & chips i Skottland, men men, jag var lite nostalgisk. Färjan och bussen gick hemåt vid 00.30. Perfekt. Jag har ju sovmorgon på helgerna. =)  Bussen hem tog en timme och jag sov gott med öronproppar.

Tack A för en häftig partykväll i sagolik miljö! DET GÖR VI OM!!!